Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

pop

Skivnytt: Hot Chip, Beach House, Edda Magnason

by

Skivåret 2010 börjar otroligt starkt. Det här är bara några av alla skivor värda att lyftas fram.


hotchipcov4522

Hot Chip – One Life Stand

På förra albumet rörde sig Hot Chip mer och mer från blip-blop-elektronikan och lyfte in spännande element av gubbrock och gammal soul. På den sorgiligt förbisedda soloskivan ”Rubbed out” som Alexis Taylor (den av de två sångarna med den fantastiska falsetten) släppte efteråt föll syntharna helt bort och det var naket och alldeles lysande vackert. På One life stand märks det, det mer lågmäla tilltalet har smittat av sig och influenserna är fler än någonsin tidigare. Hela musikhistorien tycks trängas i den spretiga musiken. Samtidigt kommer det ta längre tid att ta till sig det här än hittiga Made in the dark. Men jag är säker på att den kommer att växla betydligt. Hot chip har trots alltid varit bäst när de hållit nere dansnerven och låtit vemodet spricka fram, som i lysande ”In the privacy of our love” som var en av 2008 absolut bästa låtar.

Läs på BBCs hemsida, musicOMH.

beach house - teen dream

Beach House – Teen Dream

Årets största hype kommer redan i januari och det är en välförtjänt sådan. Som förra årets indiegunstlingar Grizzly Bear tar de avstamp ett lågmält, drömskt uttryck men där slutar likheterna. Beach House har mer gemensamt med Cocteau Twins och den musik som brukar kallas Dream Pop. Oavsett genre så är det ett smått birlliant låtskrivande det rör sig om, med Victoria Legrands egna röst som ger en helt unik karaktär åt låtarna. Skivan är inspelad i en kyrka i New York och det sakrala tilltalet märks verkligen. Det är indiehymner som med sitt avväpnande tilltal knockar mycket av de andra creddiga band från Baltimore och Brooklyn som hypas just nu. Inte minst Grizzly Bear.

Läs i DN,  SVD, Sydsvenskan.

edda

Edda Magnason – Edda Magnason

Det är tydligt att Edda Magnason spelat bakom Emeil Jensen ett tag; samma teatrala ådra går igen i henne. Det är svårt att bortse från det när man hör Eddas säreget dramatiska röst som känns som en hybrid av Björk och Kate Bush. Dessa influenser har det som bekant gått inflation i bland kvinnlinga artister på 00talet, inte minst bland svenskor som Frida Hyvönen, Maia Harisawa och Miss Li. Jag vill verkligen gilla det vackra pianospelet som på ett självklart sätt för in klassiska tongångar i popen och de snirkliga melodierna. Men jag kan inte bortse från att det här har hörts ganska många gånger förr. Det är eget men samtidigt har så många tidigare varit ”egna” på precis liknande sett. Den teatrala popen skulle må bra av en uppdatering. Det ska dock bli intressant att se vad hon gör av materialet live på fredag när hon är förband till Joan as police woman på Debaser Malmö.

Läs i DN, SVD,  Sydsvenskan.

Joel Alme – Waiting for the bells

by

joel

Elegant är första ordet som dyker upp i mitt huvud när jag ska beskriva Joel Almes nya album. Steget från fina ”A master of cermonies” ligger snarare i en ökad jämnhet i både framförande och låtskrivande än ett nytt sound. Alme låter fortfarande desperat, men på ett vuxet, kontrollerat sätt. Kanterna är bortpolerade, på gott och ont.

Fusionen av 60talets Walker brothers och Phill Spector känns mer gjuten nu, lika mycket som den mellan Bruce Springsteens patos och Marvin Gayes band (tänk piano, blås och stråkar, ungefär hela tiden). Se, där fick jag ur mig de influenser som nämns i nästan alla recensioner av plattan, följt av ett högt betyg. Och det är lite här problemet ligger för mig. Det är musik som känns så säker i sitt tilltal att det är svårt att anmärka på någonting, samtidigt som väldigt lite sticker ut eller får mig att reagera.

När jag som bäst satt och staplade ovanstående ur-amerikanska influenser på varandra kom en kompis på besök. ”Är det här Almes nya? Fan vad svensk pop det låter.” Jag opponerade mig direkt, men efter ett par lyssningar till kan jag hålla med. Vi har ju båda rätt. Visst låter det amerikanskt, men ingen kan förneka att både Håkans och Hästpojkens (senaste skivans) tilltal hela tiden lurar i bakgrunden. Eskapismen som får Alme att brista ut i den finare refrängen efter den andra och som får en att bortse från var slirig ton. Den skönt distanslösa göteborgsinställningen till musik är svårt att motstå.

Jag gillar ”Waiting for the bells” men den känns hela tiden flyktig, som om uppvisningen i precis rätt avvägning stil, elegans och hjärtekross får det att bli lite uddlöst, mitt i all sökan efter just, får man förmoda, känslomässig udd och beröring. Om Alme nån gång hade tonat ned stråkarna och till exempel låtit ”No luck to give” låta som den gjorde på hans aukustiska framförande på ”Musikhjälpen”, hade skivan lyft ett snäpp till.

Jag saknar nyanser, både i form av ökad skörhet och mer driv, ibland. Men i låtar som mäktiga ”You will only get it once” är det lätt bortglömt. Det är att den följs upp av tio likadana låtar till som gör att jag inte tycker att det håller fullt ut.

Läs vår intervju med Alme här.

Läs i dn, i aftonbladet, i expressen, i sydsvenskan, i svd.

Från musikhjälpen.

Adam Green – Minor Love

by

adamgreen

När smått fantastiska Sixes and sevens kom insåg jag att nästa skiva kommer Adam Green inte att kunna göra samma grej, inte på samma sätt i alla fall. Det borde vara omöjligt att explodera än en gång i sådana otvungna, avväpnande melodier och infall, med en sån uppenbar kärlek till musikhistorien. Allt rymdes på den skivan, från soul, rock, pop till spoken word och en härlig gitarrduett i direktstigande led från hans gamla duo Moldy Peaches ”Anyone but you” (ja, den där junolåten). Det borde inte vara möjligt med en sån kreativ käftsmäll än gång till, om inte albumet skulle dröja ett antal år såklart.

Att det är en annan ton på Minor Love  känns därför självklart. Den sägs vara en skilsmässoskiva men jag försöker att inte lyssna efter tecken på det, eftersom det är väldigt svårt att urskilja en större melankoli här. Det är snarare samma gatusmarta texter och influenser från hela rockhistorien innan 1980, särskilt Lou Reed men också Leonard Cohen (i fina ”Boss inside”) och Velvet Underground gör sig ständigt påminda. Att Adam Green skulle ha spelat alla instrument själv är imponerande, inte minst för att det låter så oerhört mycket som det gjort förut. Låtarna, som som vanligt aldrig överstiger tre minuter, har samma sköna shuffle-tempon och varierande arrangemang.

Nej pressreleaser kan ofta förvilla en. Däremot är det tydligt att han försökt tona ner de mest knasiga inslagen, de konstiga infallen, de obscena texterna och den arroganta hipster-imagen (förutom på det fula omslaget). En jämnhet är tydlig, men det kommer med priset att det är lätt att bli uttråkad. Melodierna går oftast runt runt, utan tydliga refränger och Adams behagligt monotona röst gör att jag kommer på mig själv med att tänka på annat ganska ofta, för att ibland reagera på en snygg basslinga, ett schysst groove (i Lockout blir jag osäker på om det inte är Beck på funkhumör som jag lyssnar på) eller en smart one-liner. Jag hittar ingen riktig öppning, annat än i vissa låtar som ovan nämnda Lockout eller Castles and Tassels. Det är på för få ställen som jag verkligen reagerar.

Minor Love är säkert en skiva som växer men jag hade önskat mig mer öppningar, roligare melodier och den där allt är möjligt-atmosfären som Adam Green är bäst på att skapa. Dock ser jag den som en utmaning, att leta rätt på texthäftet och se om de utlovade deppiga texterna kan ge mig någonting. Det känns ändå bra med någonting att lyssna in mig på under 2010.

Nöjesguiden är inte imponerade.

Contactmusic går mer på min nja-linje. ”By all accounts, he is an interesting fellow and this comes across in the record.”

Göteborgstips I: The Berndt på Parken 29 januari

by

The Berndt

Den 27 januari släpper göteborgsbandet The Berndt sin skiva ”GBGBG”. The Berndt är ett femmannaband som har funnits i fem år och som redan har hunnit med såväl Arvika som Hultsfred. I februari åker The Berndt på turné till bland annat Tyskland, Österrike och Italien.

Provlyssna på första singeln från nya skivan här. Releasefest hålls på Parken i Göteborg den 29 januari. Mer om festen hittar du på Facebook. Recension kommer på Kulturbloggen. Håll utkik!

Mer om The Berndt: Hultsfred, Kulturkonsument, Christer Hedberg, MySpace

Hästpojken – Från där jag ropar

by

hästpojken

Det är alltid de ”smarta” skivorna som hamnar längst upp på de poppolitiskt korrekta årsbästalistorna. De där som likt Animal Collective eller Grizzly Bear kombinerar expermientiellt intelligent pop med svalare texter och melodier, svåra att argumentera emot men i längden lite… tråkiga.

Kanske är det därför jag med jämna mellanrum alltid återvänder till göteborgsscenen, detta mekka för hjärtat-på-manchesterkavajen-känslokaskader á la Håkan Hellström. Ingen ironi, bara (alkohol)romantik och den svartaste cynism. Alibit för göteborgsscenen, det som skiljt romantiken från den mer sliskiga radioditon, har alltid varit att musiken rört sig i någon sorts konformistisk poppunk, escapismen från Smiths och ilskan från Ramones. Hade inte Håkan sjungit som han gör hade mycket färre rört på ögonbrynen.

Kanske är det därför det tog ett bra tag för mig att smälta första singeln från Hästpojkens nya. ””Gitarr & bas, trummor & hat” var så melodifestivalen-blödigt direkt i sitt tilltal, texten staplade klysha på klysha och Martin Eliasons röst lät mest av allt som… Per Gessle. Det aggresiva rastret från punkiga (och visserligen halvtråkiga) ”Caligula” var helt borta och kanske var det bristen på distans till popens tråkigare (kommersiella) avarter som fick mig att rygga tillbaka.

Men jag oroade mig i onödan. När jag med viss bävan spelar ”Från där jag ropar” i sin helhet är det som om allting faller på plats mycket mer än det gjorde på Caligula. Eskapismen finns kvar, den verkar till och med trivas mycket bättre bland stråkar, pianon och akustiska gitarrer. Precis på samma sätt som Mattias Alkberg använde sig av både schlager och dansband på Nerverna för att skapa något väldigt personligt bidrar influenserna till att skapa någonting för pop-sverige unikt, så långt ifrån både Dansbandskampen och Melodifestivalen man kan komma.

Mer rättvist vore att tala om schlagerns 70-tal, ja 70-tal över huvud taget. Det är svartsynt, romantiskt och helt utan ironi och därmed lika direkt drabbande som någonsin Bad Cash Quartet eller Håkan Hellström. Kärleksballader på svenska har sällan känts som så utstående från allt annat som  på ”Små små stunder” och ”Katarina är ett hål”. Och när Hästpojken väl tar i som i drivet arga ”Ett bättre djur” (”Jag har en kula för alla här”) eller rockiga ”Medan vi faller” så är det mycket mer raffinerat än det var på Caligula. Inte intellektuellt och utmanande men ärligt och direkt.

Det är väldigt skönt att det vågas ta steg från den indie vi är vana att höra från göteborgsmaffian. Men i år har Hästpojken varit långt ifrån ensamma om att göra någonting som känns  som en vägbanare för svensk pop. Det har varit ett fantastiskt år med utmärkta skivor från [ingenting], Stefan Sundström, Hanna Hirsch, Mattias Alkberg, Skriet, Olle Ljungström, Anna Järvinen och nu Hästpojken. Istället för ”lyssna även på”-länkar skriver jag: har ni inte hört detta, så lyssna lyssna och inse att det kommer bli ett väldigt spännande deccenium.

Än så länge går det bara att lyssna online om du har spotify premium.

Läs mer i Expressen.
Intervju i DN.