hästpojken

Sedan tiden i Bad Cash Quartet har Martin Elisson och Adam Bolméus utgjort en viktig del av Göteborgs indiescen. Snart släpper de sitt tredje Hästpojken-album En magisk tanke. Kulturbloggen fick möta upp duon i ett rum på Hotel Stureplan i Stockholm.

Det har gått tre år sedan ni släppte ert senaste album, hur kommer det sig att det tagit så lång tid?

Adam: Vi turnerade i lite mer än ett år, då skrev vi inte så jättemycket. Sedan har vi varit tvungna att göra en helt ny skiva från scratch, vilket vi inte gjorde på den andra skivan. Då hade vi ganska mycket material färdigt sedan innan. Då var det bara att färdigställa det liksom, nu har vi gjort nio helt nya låtar från början. Det är även några låtar som inte kom med på skivan.

På vilka sätt skiljer sig En magisk tanke från Caligula?

Adam: Vissa låtar på förra skivan var skrivna innan vi släppte det första albumet, 2006 kanske, och det är ju rätt många år sedan. Man inspireras väl av olika saker hela tiden. Så det skiljer sig på många sätt, men jag vet inte hur man förklarar det rent soundmässigt. Olika producenter är det ju.

Martin: De skiljer sig åt helt klart, men det är väldigt svårt att sätta fingret på vad när man är så nära inpå själva processen.

De två singlarna som föregått albumsläppet har båda visat på stor hitpotential samtidigt som texterna haft ett mer reflekterande anslag, är det något som är representativt för resten av albumet?

Adam: Det låter inte som en negativ beskrivning, det kanske är något man alltid har eftersträvat. Alla låtarna är inte direkt hittiga, jag har så svårt att definiera det uttrycket men jag fattar ändå vad du menar. Alla låtar låter inte på samma vis utan det är ganska olika låtar på den här skivan. Men om man jämför med den förra skivan så är det här ett bättre album, det förra var mer bara låtar.

Martin: Vi gillar ju båda två ganska direkta melodier, det kanske är en definition av vad som är hittigt.

Adam: En hit är bara en bra låt.

Så resten av albumet kommer inte vara lika direkt som Samma himlar och Sommarvin?

Adam: Det finns säkert låtar som är ännu mer direkta egentligen, men det blev de singlarna helt enkelt. Vi brukar inte vara med och välja det, det får andra göra som kommer utifrån. Skivbolag, producenter och sådant där. Det var inte självklart vilka låtar som skulle vara singlar och man vet ju inte nu heller om det var rätt, men jag antar att det har att göra med att det ska spelas på radion och det har det ju gjorts.

Martin: För att en låt ska byggas vidare och bli en färdig låt så måste jag känna någonting första gången Adam skickar den till mig. Man ger det inte jättemånga chanser utan man går mycket på första intrycket. Då har man väl tur om andra människor också känner som en själv.

Adam: Sedan kan man bli lite, lite stressad när man släpper singlarna i och med att skivan har många olika sidor och man bara visar upp en viss sida. De här är ju ganska varma, det finns några låtar som är väldigt mycket kallare på skivan. Man vet ju själv hur det är. När man hör två singlar av ett band så tror man att allt låter ungefär så om man är dömande. Men så är det alltid, man kan inte räkna med att alla ska förstå precis allt man gör hela tiden.

Martin: Det är ett ångestfilter att släppa iväg en singel när man som vi verkligen jobbar med skivor. Det har man ju förstått, att det finns artister som på riktigt tänker att om de gör en hit så kommer skivan sälja så kan de fylla ut skivan med tre bra låtar och resten utfyllnadsspår. Det har vi aldrig gjort. Det är alltid svårt när man känner att skivan verkligen är en enhet och man ska släppa ifrån sig en låt. Man vill ju att folk ska höra allt.

Adam: Första singeln vi släppte, Samma himlar, var den första låten vi gjorde efter den förra skivan. Så när man skulle släppa en singel kände jag kanske lite att “fan, ska vi verkligen släppa den här nu, det blir ju bara en fortsättning, blir det inte roligare att ta någonting som verkligen skiljer sig från det förra?”. Men folk stod på sig och sa att det var den bästa singeln att släppa. Då var ju inte hela albumet färdigt, det var några låtar på skivan som inte var gjorda då.

I pressmeddelandet jag fick stod det – utöver att det är ert bästa – att det är ert mest personliga album hittills. Är det något ni håller med om?

Adam: Det kanske är för att du har skrivit mer kärlekstexter.

Martin: Jag kan inte säga att jag inte har varit personlig innan men det bästa tycker vi ju att det är. Fast det kanske är så att ju närmare man kommer sin egen personlighet, ju mer man kan uttrycka sig utan filter, desto bättre blir det. På det sättet kanske det är vårt mest personliga album.

På vilka sätt handlar det mer om kärlek då?

Martin: Rent konkret är vissa texter kärlekstexter, det handlar om förhållanden och jag har inte skrivit så innan. Det är ett så himla kliché-tyngt ämne liksom, man har varit rädd för att skriva om det. Det finns så många fallgropar. Men så satte jag igång och märkte att det var kul. Det fanns så mycket att hämta och det kändes som att jag hade uttömt de andra ämnena lite grann.

Varför döpte ni albumet till En magisk tanke?

Martin: Det hade väl också lite grann med kärlekstexterna att göra. Att jag tyckte att om man är kär så är man väldigt nära någon form av psykos och då tänkte jag att En magisk tanke kunde vara att man höll på att tappa greppet om verkligheten.

Adam: Båda läste den här boken då under 2012, Ett år av magiskt tänkande, och det kanske satte igång något. Båda påverkades ju väldigt mycket av den och tyckte att den var väldigt bra.

Martin: Sedan kanske man inte ska trycka under stolen att det är snott [skratt]. Men absolut, den boken blev en favoritbok för mig. Den beskriver lite hur hon nästan tappar greppet.

Adam: Men det är väl ingenting som är snott där, magiskt tänkande är ju en term bara. Skivan heter ju inte Ett år av magiskt tänkande. En del människor har missuppfattat titeln, man kan se att folk ibland skriver “en magisk tanke vore att skivan släpps”.

Martin: Ja, det är ju helt fel. Men det är skönt att det låter lite enkelt och lättsamt. Caligula är en helt annorlunda titel.

Jag hörde något rykte om att titeln skulle bli Japans tunnelbana, var det någonsin ett aktuellt arbetsnamn?

Adam: Nej, det är en låt som inte kom med på skivan faktiskt. Det är nog första gången vi haft en låt som vi själva tyckt är jävligt bra men som ändå inte kom med på skivan. Skivan blev helt enkelt en bättre helhet utan den, men den låten kommer vi släppa senare.

Martin: Det är annars en rolig titel, det hade skivan kunnat få heta faktiskt.

Just litteratur, är det någonting som vanligtvis brukar inspirera er?

Adam: Nej inte för mig, men jag skriver inga texter. Bara musik. Sommarvin kom jag på titeln till, jag gjorde en instrumental demo som hette så som jag skickade till Martin. Men jag påverkas inte av litteratur utan det är bara musik och film, framför allt musik och stämning i film, som gör det.

Martin: Inte till att skriva musik, men texter absolut. Jag hittar vissa ord som jag känner är grymma. Det är väldigt svårt att stjäla någonting rakt av, fast det har jag ju gjort. Sådär som Håkan Hellström gör att han tar meningar, det är en grym teknik, men det verkar väldigt svårt. Men visst, jag blir väldigt inspirerad av litteratur. Min favorithobby är att läsa.

Hur har dynamiken mellan er två förändrats sedan ni bildade Hästpojken?

Adam: När vi startade var vi kanske lite mer som ett band, det var tre andra personer med. Man kan säga att ju längre tiden går, desto viktigare blir det att ändå respektera varandra.

Martin: Det blir lättare att kommunicera och hålla det på planet då det bara handlar om musik. Att man inte blandar in andra känslor och så.

Adam: Nej precis, man lär känna varandra på det sättet. Det finns ingen prestige längre. Jag vet att Martin bara vill att det ska bli så bra som möjligt, så om han då säger någonting så har det inte med något annat att göra. Om jag har gjort något vid sidan om så vill han inte hämnas på mig genom att dissa en låt jag har gjort, utan det är för skivans skull. Om vi inte hade haft band tillsammans så länge hade man kanske inte varit helt säker på att det var så. Sedan är det klart att det finns en sporre. Om jag plötsligt skulle börja göra texter som var svinbra så skulle Martin vara tvungen att göra ännu bättre texter.

Martin: Ja och det hade varit väldigt jobbigt.

Adam: Det har nog förändrats men till det bättre.

Martin: Man har blivit mer fokuserad i sitt skrivande. När man träffas så anstränger man sig lite mer. Förut så kanske det inte blev någonting så gick man till krogen istället. Nu sitter man kvar och jobbar fastän det känns tråkigt. Vi har blivit vuxnare..

Märks det på skivan att ni har blivit vuxnare?

Adam: Den är kanske inte vuxnare än den förra. Förra var nog ett större steg, mer vuxet på något vis. men vi har nog blivit duktigare på att göra musik.

Martin: Det är många som säger att vi låter vuxnare och då blir jag ganska förvånad. Jag tycker inte att det låter vuxnare. När jag tänker på vuxen musik tänker jag på någonting negativt nästan. Att man har hittat sin form och att man är trygg i sitt låtskrivande och sin position.

Adam: Det är fortfarande lika svårt, men vi är bättre på att veta när vi är nöjda. Man är lite säkrare i sig själv och vad man tycker, men det är ändå lika svårt att sig fram till det. Jag känner inte samma osäkerhet i huruvida det man gör är bra eller dåligt. Man vågar lita på sin egen känsla istället för att lyssna på vad andra människor säger till en.

Martin: Så fort ett band börjar upprepa en formel blir det oftast väldigt tråkigt. Det är väl lite det det innebär att bli vuxen. Att man lär sig sitt liv och så håller man fast vid det så känner man sig trygg. Det tycker jag nog inte att musiken signalerar.

Foto: Martin Josephson, konsertbild: Emma Andersson