Det är alltid de ”smarta” skivorna som hamnar längst upp på de poppolitiskt korrekta årsbästalistorna. De där som likt Animal Collective eller Grizzly Bear kombinerar expermientiellt intelligent pop med svalare texter och melodier, svåra att argumentera emot men i längden lite… tråkiga.
Kanske är det därför jag med jämna mellanrum alltid återvänder till göteborgsscenen, detta mekka för hjärtat-på-manchesterkavajen-känslokaskader á la Håkan Hellström. Ingen ironi, bara (alkohol)romantik och den svartaste cynism. Alibit för göteborgsscenen, det som skiljt romantiken från den mer sliskiga radioditon, har alltid varit att musiken rört sig i någon sorts konformistisk poppunk, escapismen från Smiths och ilskan från Ramones. Hade inte Håkan sjungit som han gör hade mycket färre rört på ögonbrynen.
Kanske är det därför det tog ett bra tag för mig att smälta första singeln från Hästpojkens nya. ””Gitarr & bas, trummor & hat” var så melodifestivalen-blödigt direkt i sitt tilltal, texten staplade klysha på klysha och Martin Eliasons röst lät mest av allt som… Per Gessle. Det aggresiva rastret från punkiga (och visserligen halvtråkiga) ”Caligula” var helt borta och kanske var det bristen på distans till popens tråkigare (kommersiella) avarter som fick mig att rygga tillbaka.
Men jag oroade mig i onödan. När jag med viss bävan spelar ”Från där jag ropar” i sin helhet är det som om allting faller på plats mycket mer än det gjorde på Caligula. Eskapismen finns kvar, den verkar till och med trivas mycket bättre bland stråkar, pianon och akustiska gitarrer. Precis på samma sätt som Mattias Alkberg använde sig av både schlager och dansband på Nerverna för att skapa något väldigt personligt bidrar influenserna till att skapa någonting för pop-sverige unikt, så långt ifrån både Dansbandskampen och Melodifestivalen man kan komma.
Mer rättvist vore att tala om schlagerns 70-tal, ja 70-tal över huvud taget. Det är svartsynt, romantiskt och helt utan ironi och därmed lika direkt drabbande som någonsin Bad Cash Quartet eller Håkan Hellström. Kärleksballader på svenska har sällan känts som så utstående från allt annat som på ”Små små stunder” och ”Katarina är ett hål”. Och när Hästpojken väl tar i som i drivet arga ”Ett bättre djur” (”Jag har en kula för alla här”) eller rockiga ”Medan vi faller” så är det mycket mer raffinerat än det var på Caligula. Inte intellektuellt och utmanande men ärligt och direkt.
Det är väldigt skönt att det vågas ta steg från den indie vi är vana att höra från göteborgsmaffian. Men i år har Hästpojken varit långt ifrån ensamma om att göra någonting som känns som en vägbanare för svensk pop. Det har varit ett fantastiskt år med utmärkta skivor från [ingenting], Stefan Sundström, Hanna Hirsch, Mattias Alkberg, Skriet, Olle Ljungström, Anna Järvinen och nu Hästpojken. Istället för ”lyssna även på”-länkar skriver jag: har ni inte hört detta, så lyssna lyssna och inse att det kommer bli ett väldigt spännande deccenium.
Än så länge går det bara att lyssna online om du har spotify premium.
Bra skrivet!