Elegant är första ordet som dyker upp i mitt huvud när jag ska beskriva Joel Almes nya album. Steget från fina ”A master of cermonies” ligger snarare i en ökad jämnhet i både framförande och låtskrivande än ett nytt sound. Alme låter fortfarande desperat, men på ett vuxet, kontrollerat sätt. Kanterna är bortpolerade, på gott och ont.
Fusionen av 60talets Walker brothers och Phill Spector känns mer gjuten nu, lika mycket som den mellan Bruce Springsteens patos och Marvin Gayes band (tänk piano, blås och stråkar, ungefär hela tiden). Se, där fick jag ur mig de influenser som nämns i nästan alla recensioner av plattan, följt av ett högt betyg. Och det är lite här problemet ligger för mig. Det är musik som känns så säker i sitt tilltal att det är svårt att anmärka på någonting, samtidigt som väldigt lite sticker ut eller får mig att reagera.
När jag som bäst satt och staplade ovanstående ur-amerikanska influenser på varandra kom en kompis på besök. ”Är det här Almes nya? Fan vad svensk pop det låter.” Jag opponerade mig direkt, men efter ett par lyssningar till kan jag hålla med. Vi har ju båda rätt. Visst låter det amerikanskt, men ingen kan förneka att både Håkans och Hästpojkens (senaste skivans) tilltal hela tiden lurar i bakgrunden. Eskapismen som får Alme att brista ut i den finare refrängen efter den andra och som får en att bortse från var slirig ton. Den skönt distanslösa göteborgsinställningen till musik är svårt att motstå.
Jag gillar ”Waiting for the bells” men den känns hela tiden flyktig, som om uppvisningen i precis rätt avvägning stil, elegans och hjärtekross får det att bli lite uddlöst, mitt i all sökan efter just, får man förmoda, känslomässig udd och beröring. Om Alme nån gång hade tonat ned stråkarna och till exempel låtit ”No luck to give” låta som den gjorde på hans aukustiska framförande på ”Musikhjälpen”, hade skivan lyft ett snäpp till.
Jag saknar nyanser, både i form av ökad skörhet och mer driv, ibland. Men i låtar som mäktiga ”You will only get it once” är det lätt bortglömt. Det är att den följs upp av tio likadana låtar till som gör att jag inte tycker att det håller fullt ut.
Läs vår intervju med Alme här.
Läs i dn, i aftonbladet, i expressen, i sydsvenskan, i svd.
Från musikhjälpen.