• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scenkonst

Dylansällskapet – en föreställning om att älska Bob Dylan

6 september, 2016 by Redaktionen

Dylansällskapet

När någon säger ”Don’t tell Henry” och någon annan svarar: ”Apple’s got your fly”. Då vet man att man träffat ännu en Dylan-addicted. En själsfrände. Dylansällskapet är en nyskriven pjäs av om fyra män som inte skulle klara en enda dag utan Dylan i sina liv. De rådfrågar Dylan om allt. Skulle Dylan ta ketchup till lasagnen?
Det är en komisk berättelse om nörderi, men också en djupdykning ner i vår samtid där vårt behov av verklighetsflykt kan tyckas omättligt. Och kanske gäller detta särskilt män? Urpremiär 24 september med Lennart Jähkel, Lars Göran Persson, Christer Fant och Leonard Terfelt. Manus av Dylan-nörden Dennis Magnusson. Regi Dennis Sandin.

Ett pressmeddelande berättar:
Var Time Out of Mind verkligen en större bedrift än Blonde on Blonde? Dylansällskapet är en komedi om manlig vänskap och samvaro, om mänskligt behov av en större mening och om att passionerat älska en artist.

Markus, Konrad och Bror har det gemensamt att de hela tiden tänker på Dylan. I alla aspekter av sina liv frågar de Dylan om råd. Hur skulle Dylan ha gjort? Dylans verk innehåller svaren på alla frågor i livet.

De har det egentligen bra på alla sätt och vis men livet känns lite torftigt och svårt. Det är här Dylan kommer in – Dylan ger livet en högre mening. Deras bästa stund på året är när de ses hemma hos Markus och pratar Dylan över en bit mat. ”Try imagining a place where it’s always safe and warm.” Inget får stå i vägen för dessa heliga träffar. Men när Erik ringer på dörren en av dessa kvällar, inbjuden av Markus, hotas sällskapets existens.

Varför en pjäs om Dylan-nördar?
– Jag såg en dokumentär där några ålderstigna rockjournalister och Dylanexperter satt och pratade om sin hjälte med en enorm kärlek – att prata så länge och tänka så mycket på en person, utan att själva någonsin ha träffat honom – det gick rakt in i hjärtat på mig. Jag känner också i allmänhet en stor ömhet för nörderiet, för mig är det ett uttryck för ärlig och helig vördnad, säger dramatikern tillika Dylan-nörd Dennis Magnusson.

Vad handlar pjäsen om (egentligen)?
– Pjäsarbetet började i en undersökning kring fundamentalism, vad är det som får oss att lägga ansvaret för oss själva utanför oss själva? Det är det Dylansällskapet gör, en slags fundamentalism. Deras träffar och deras traditioner med särskild mat varje gång kan liknas vid en slags liturgi, säger regissören Dennis Sandin.

– Det handlar om vårt behov av, att i en sekulär tid, hålla något heligt. Det handlar om att få vara i ett rum där man under ett flagg kan få dela med sig av sina innersta tankar och känslor. Likt en kyrka, ett biktbås, säger Dennis Magnusson.

Succéduon dramatikern Dennis Magnusson och regissören Dennis Sandin har med stor framgång utforskat nu levande och mytomspunna personer som Kicki Danielsson i Kikkiland (Göteborgs stadsteater), Lars Norén i 7:3 återbesöket (Uppsala stadsteater) och dåvarande statsminister Göran Persson (Teater Terrier i Malmö). Även Jenny från Hörby (Intiman i Malmö) är ett av deras samarbeten som bör nämnas. Nu gör de sin första uppsättning på Kulturhuset Stadsteatern och detta med en pjäs om fansen till en av världens absolut mest hemlighetsfulla, legendariska och älskade artister.

Magnusson har också varit avsnittsförfattare till TV-serier som Jordskott och 30 grader i februari, och gör just nu filmen Lords of Chaos tillsammans Jonas Åkerlund. Nästa vår utkommer han med en thriller på Ordfronts förlag.

Mer Dylan på Kulturhuset Stadsteatern i höst
I anslutning till föreställningen kommer vi att erbjuda flera aktiviteter kopplade till Bob Dylan, bland annat ett Dylan-Quiz och samtal om kulten kring Bob Dylan med inbjudna gäster.

NOBELPRISET TILL BOB DYLAN?
Författaren och litteraturprofessorn Ola Holmgren presenterar sin bok Stickspår och åtta goda skäl att belöna Dylans poetiska storhet.
När: 5 oktober kl 17:15 – 17:45
Var: Plattanscenen • Fri Entré

Dylan-Quiz: Vad SKULLE ha DYLAN SVARAT?
Kom och testa dina kunskaper i detta quiz om toppar och dalar i Bob Dylans långa karriär, och inte minst om Dylans nittiotal … Omslag, bilder, låtar och texter blandas om vartannat.
När: 9 oktober och 3 november
Var: Kafé Klara • Fri Entré
I samarbete med Bibliotek Film & Musik
För alla som sett föreställningen Dylansällskapet, i mån av plats. Max fyra personer per lag. Serveringen är öppen.

Dylansällskapet
AV DENNIS MAGNUSSON

Premiär 24 september på Lilla scenen
Av Dennis Magnusson
Regi Dennis Sandin
Scenografi Sven Haraldsson
Kostym och mask Patricia Svajger
Ljus Maria Ros Palmklint
Ljud Lisa Norman
Musik Mikael Svanevik

I rollerna
Markus Lennart Jähkel
Konrad Lars Göran Persson
Bror Christer Fant
Erik Leonard Terfelt

Arkiverad under: Scen, Teater Taggad som: Dylansällskapet, Scenkonst, Teater

Fadren – Mustig könskamp på Klarateaterns scen

3 september, 2016 by Redaktionen

Foto: Petra Hellberg
Foto: Petra Hellberg

Fadren 
Av August Strindberg
Regi: Mellika Melouani
Scenografi: Lars Östbergh
Kostym: Maria Geber
Ljus: Bengt Gomér
Mask: Ulrika Ritter
Ljud: Michael Breschi, Håkan Åslund
Musik: Kajsa Grytt
 Premiär 2 september 2016 på Klarascenen, Stockholms stadsteater

Öppningsscenen är smått absurd. Den starke mannen, Strindbergs ryttmästare i stram officersuniform, sitter stel och allvarlig på en stol i en borgerlig salong medan pigorna runt honom städar sig till orgasm. Han avbryter till slut irriterat och in kommer i stället pastorn, som i broderligt samspråk ska hjälpa honom med råd rörande den besvärliga hustrun.

Strindbergs idéer möter samtiden i Klarateaterns uppsättning av Fadren. Pjäsen följer ursprunget till stor del efter den spektakulära inledningen. Möblemang och kläder är 1800-tal. Ryttmästaren är en man av kontraster, intellektuell och känslig men samtidigt manligt kraftfull. Strindbergs idealtyp. Ville Virtanen speglar hans sinnelag oerhört målande, hans kropp är överspänd och skakar så att jag nästan befarar hans verkliga sammanbrott. Hans hustru Laura är lika känsligt spelad av Helena af Sandeberg. Det är inte direkt några vänskapliga knuffar makarna ger varandra och samlaget liknar mer en brottningskamp än en kärleksakt.

Dottern Bertha är det förmodade föremålet för maktkampen mellan könen. Fadern vill att hon ska räddas bort från den imbecilla, kvinnliga, dominansen i hemmet med mamma, amma, svärmor och tjänstekvinnor, som alla står på moderns sida. Hon ska åka till staden och utbildas till lärarinna. Medan modern vill att hon ska stanna hemma och måla tavlor. Bertha själv velar mellan föräldrarnas viljor och kan inte bestämma sig.

Ryttmästaren har ju, som han också påtalar, all reell makt eftersom kvinnan har ”avträtt sina rättigheter” i och med äktenskapet, som det var på den tiden. Men Strindberg visar på hur Laura med hjälp av list och manipulation ändå blir den som går segrande ur striderna. Hon driver maken till vansinne genom sina insinuationer, som även påhejas av honom själv, att han inte skulle vara far till Bertha.

Foto: Petra Hellberg
Foto: Petra Hellberg
Så plötsligt låter Regissören Mellika Melouani Melani tio svårt utsatta kvinnor ur nutiden träda in i 1800-talsdramat och valhänt amatörmässigt – några läser stakande från skrynkliga lappar – berätta om sina strider med dagens brutala män. Den ena historien är hemskare än den andra, kvinnorna har blivit misshandlade, våldtagna, övergivna och svikna men kämpar oförtrutet på för sina barn. Ryttmästaren verkar inte bry sig, han tycks helt upptagen av sin egen inre smärta. Det är i alla fall honom det är mest synd om. När han i desperation kastar en brinnande fotogenlampa på Laura är spelet över. Läkaren går med på att förklara honom sinnessjuk.

Slutscenen är överraskande och annorlunda. I motsats till det Strindbergska dramat där den stackars ryttmästaren drabbas av ett slaganfall och avlider så befrias han här från tvångströjan och mördar barnet.

Teaterföreställningen var stark, men inte helt lättsmält. Jag har fått en del att fundera över.

Medverkande:
Ville Virtanen, Helena af Sandeberg, Josephine Kylén Collins, Elisabet Carlsson, Samuel Fröler, Anita Wall, Bahador Foladi, Kajsa Grytt

Arkiverad under: Teater, Teaterkritik Taggad som: August Strindberg, Fadren, Scenkonst, Strindberg, Teater, Teaterkritik

Deformerad persona – skicklig överföring av Bergmans film till nutid

28 augusti, 2016 by Rosemari Södergren

Foto: Ola Kjelbye
Foto: Ola Kjelbye

Deformerad persona
Av Mattias Andersson och Ylva Andersson
Regi Mattias Andersson
Scenografi och kostym Anna Heymowska
Ljusdesign Charlie Åström
Peruk och mask Peter Westerberg
Urpremiär den 28 augusti 2016, Målarsalen, Dramaten

”Deformerad persona” är för mig den hittills mest imponerande parafrasen eller tolkningen av ett verk av Ingmar Bergman jag sett uppföras. Regissören Mattias Andersson har tillsammans med sin syster Ylva Andersson utgått från Ingmar Bergmans film Persona och skapat texter och ett verk som handlar om människor idag och säger något till människor idag. Deformerad persona är för mig en förbättring av Bergmans verk, för nu bränner det till på scen på ett sätt som jag kan känna berör inte bara övre medelklassen utan också alla oss andra.

deformeradpersona2Ingmar Bergmans film Persona, som hade premiär 1966, är en psykologisk djupdykning i ett komplicerat förhållande mellan stjärnskådespelerskan Elsabeth Vogler (spelad av Liv Ullmann) som en dag tystnar mitt i en teaterföreställning och vårdas för sin stumhet av en nyexaminerad sjuksköterska (spelad av Bibi Andersson). Mattias Andersson har lyft den här berättelsen till nutid där en ung kvinna, Sandra, hamnat i rullstol efter att ha drabbats av sjukdomen MS. Hon stod mitt uppe i livet och hade påbörjat universitetsstudier och hela hennes ljusa framtid har gått i kras. Hon får hjälp med det mesta av en personlig assistent, den unga Amira.

Mellan de två unga kvinnorna pågår ett komplext spel. Sandra tiger och Amira blir alltmer desperat i sina försök att få till någon form av kommunikation – men utnyttjar samtidigt tigandet och gör Sandra till någon form av väninna och biktmor. Men vad som egentligen rör sig inne i Sandra har hon ingen aning om. Sandra kommer från en välbärgad borgerlig miljo, men sitter nu fjättrad av sin MS och är påtvingad en jämngammal vårdare som är en kvinna från ett lägre samhällsskikt. Pjäsen ställer frågor om klass status, etnicitet, kultur, språkets makt och utbildning.

Spelet är dramatiskt, fängslande och berörande – och de två skådespelerskorna, Sofia Pekkari som Sandra och Nina Zanjani som Amira äger scenen tillsammans. Lägg deras namn på minnet. De har båda haft flera stora roller tidigare och de kommer båda att lysa som  två av våra främsta skådespelerskor om ytterligare några år.

Målarsalen är en intim scen, publiken sitter nära scenen och det är nödvändigt för att vi fullt ska uppfatta Sofia Pekkaris spel som då Sandra inte till talar bygger så mycket på kroppens utryck och i hög grad ansiktets små miner. Skickligt, skickligt.

Kristina Törnqvist och Danilo Bejarano har de övriga två rollerna – och båda är duktiga och viktiga för helheten. Men att det blixtrar i spelet mellan de två huvudrollerna är grunden för att pjäsen ska fungera så perfekt.

En viktig bas för pjäsen är förstås manus, texten. Mattias Andersson som är konstnärlig ledare för Backa Teater i Göteborg har flera gånget visat att samtiden och det dokumentära berättelserna kan vara stor scenkonst. Hans syster Ylva Andersson är en duktig skribent och hon har själv MS. Tillsammans har de skapat ett manus som doftar av verklighet och samtidigt är dramatiskt. Ylva Andersson säger i ett pressmeddelande om föreställningen:
– Som person med funktionsnedsättning kommer man aldrig till tals om det inte blir någon skandal, om Försäkringskassan eller kommunen gjort bort sig. Därför känns det viktigt att få vara en annan röst som berättar någonting annat. Jag är glad över att vi med Deformerad persona kan sätta ljus på relationen mellan en personlig assistent och den som får assistansen, det är en berättelse som inte berättas särskilt ofta och därför känns det som min skyldighet att göra det, säger Ylva Andersson.

I rollerna
Sandra Sofia Pekkari
Admira Nina Zanjani
Gunnel Kristina Törnqvist
Mirko Danilo Bejarano

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Deformerad Persona, Dramaten Bergmanfestivalen, Mattias Andersson, Scenkonst

Falla ur tiden på Dramaten – en sorgeritual som griper mig på många plan

28 augusti, 2016 by Rosemari Södergren

fallaurtiden1_450

Falla ur tiden
Bygger på boken Fallen ur tiden av David Grossman
Regi Suzanne Osten
Översättning Ervin Rosenberg
Scenografi och kostym Rikke Juellund
Musik och ljud Anders Niska
Koreografi Soledad Howe
Peruk och mask Lena Bouic Wrange
Premiär den 27 augusti 2016, Elverket, Dramaten

”Falla ur tiden” på Elverket på Dramaten i regi av Suzanne Osten är mer än en föreställning, det är mer än ett drama, det är en sorgeritual för var och en som förlorat ett barn. Scenverket bygger på David Grossmans verk ”Fallen ur tiden” och precis som den inte går att placera i något enskilt fack är scenverket också både en sorgesång och ett libretto, och samtidigt också en berättelse om en vandring och ett körverk.

Att förlora någon älskad är något av det mest smärtsamma en människa kan utsättas för. Att förlora ett barn är det mest smärtsamma, eller åtminstone många grader svårare än att förlora en förälder eller morförälder. Den israeliska författaren David Grossman skrev verket efter att 2006 förlorade sin son i Libanonkriget. Sonen skulle fylla 21 år några veckor efter att han stupat.

I programmet till föreställningen berättar David Grossman:
När jag skrev Fallen ur tiden fick jag frågan från människor som brydde sig om mig, ja, till och med älskade mig, om varför jag plågade mig själv. Varför förbli i sorgen? Men jag vill förstå vad som sker och min metod är att helt Befinna mig i situationen, med ett stort B. Att inte undvika förlusten, inte trycka ned den.

Innan jag såg föreställningen var jag lite orolig att den skulle flacka ut David Grossman starka bok. Att föreställningen skulle göra det som Karin Johannisson, professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet, gör i den text hon skrivit i programmet till föreställningen. Hon drar likheter mellan alla sorger och påstår att det handlar om sorg i största allmänhet. Det är att förfalska och förminska de känslor, den sorg, den smärta, alla vi vlever med som förlorat ett barn.

Regissören Suzanne Osten har dock inte fallit i samma fälla som Karin Johannisson, att försöka göra en slags jämlik sorgeritual för alla, hon har inte fallit för frestelsen att göra en mellanmjölks-version. Jag tror dessutom att verket i sin helhet griper publiken starkare när det inte blivit utslätat till att handla om alla sorger.

Scenframställningen talar till oss på flera plan, till flera sinnen: med rörelser, med musik, sång, poesi, med spel med ljus och mörker, med viskningar och rop. Grundhandlingen är en man och kvinna som förlorat ett barn, en son. Mannen ger sig ut på en vandring för att leta efter sonen. Under vandringen får han sällskap av andra föräldrar som förlorat sitt barn. I staden finns en hertig som ger en skrivare i uppdrag att skriva ned allt som sker och där finns också en kentaur. Under vandringens gång visar det sig att alla förlorat ett barn – och vi får uppleva många av de känslor, tankar och faser som en sorgedrabbad bär på och går igenom.

Den som förlorat ett barn känner igen så mycket. Ilskan mot livet, mot gud, mot den som dött, känslor av ångest, förtvivlan och också emellanåt stunder då det är lättare att andas, då vi som sörjer ändå kan se livet gå vidare.

Romanen eller vad vi nu ska kalla David Grossmans bok heter Fallen ur tiden medan scenframställningen på Dramaten fått titeln ”Falla ur tiden”. Berättelsen har tidigare satts upp som pjäs i Tel Aviv och i Berlin. Trots att Suzanne Osten varit verksam som regissör i många år är pjäsens hennes debut på Dramaten.

fallaurtiden3_450Medverkande
Mannen som går Simon Norrthon
Kvinnan som stannar hemma/Kvinnan i klocktornet Thérèse Brunnander
Stadens krönikör David Arnesen
Frun till stadens krönikör Frida Österberg
Kentauren Johan Holmberg
Den gamle matematikläraren Maria Johansson Josephsson
Kvinnan i fisknätet/Hertigen Maria Sundbom
Barnmorskan/Skomakaren Hulda Lind Jóhannsdóttir

 

 

 

fallaurtiden_450

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: David Grossman, Dramaten, Falla ur tiden, Scenkonst, Sorg, Teater, Teaterkritik

Den goda viljan – en lyckad överföring av en roman till teater

27 augusti, 2016 by Rosemari Södergren

dengodaviljan450

Den goda viljan
Regi Eirik Stubø
Scenografi och kostym Kari Gravklev
Ljusdesign Ellen Ruge
Peruk och mask Mimmi Lindell
Premiär den 26 augusti 2016, Lilla scenen på Dramaten

Den goda viljan är berättelsen om Ingmar Bergmans föräldrar när de var unga i början av 1900-talet. Regissören har valt att bygga föreställningen på boken, romanen av Ingmar Bergman, istället för att bygga på tv-serien eller filmen. Det är ett bra val, det fungerar utmärkt och blir riktigt, riktigt bra. Trots att föreställningen är nästan fyra timmar går tiden snabbt och det känns aldrig långt. Jag sugs in i berättelsen, in i människornas liv, känner deras goda uppsåt och lider med dem när de gör tvärtemot vad de egentligen skulle vilja. Föreställningen gestaltar på ett trovärdigt sätt bibelcitatet ur Romarbrevet som gett upphov till romanens titel: ”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.” (Romarbrevet 7:19)

dengodaviljan2Människorna är som människor är. Jag tror vi alla kan känna igen oss och människor omkring oss. Den goda viljan är Ingmar Bergmans berättelse om sina föräldrar och deras kärlekshistoria, de tio åren innan han föddes. Romanen den gavs ut i november 1991 och tv-serien som regisserades av Bille August hade premiär på SVT den 25 december. Bioversionen vann Guldpalmen och Pernilla August fick det kvinnliga skådespelarpriset för rollen som Anna Bergman, Ingmar Bergmans mamma.

Handlingen utspelar sig på flera olika platser. Eirik Stubø har valt att ha scenen enkel, med bara en orgel på ena sidan, en enkel soffa på längre bak och några stolar. Det är en bra lösning, vi som publik kan själva fylla i miljöerna. Spelet mellan människorna blir det viktigaste istället, det är bra.

Ett extra plus är tidsmarkörerna. Anna och Henrik, som så småningom blev Ingmar Bergmans föräldrar, möttes 1909. De kommer från väldigt olika bakgrund. Henrik har vuxit upp ensam med sin mamma under fattiga omständigheter medan Anna vuxit upp i ett välbärgat hem. Det är några år före första världskriget och det finns flera detaljer från tiden som tas upp i förbifarten, som utvecklingen av teknik för tåg, musik och dans med mera. Handlingen spänner över flera år och första världskriget hinner bryta ut och det påverkar livet också för människor i Sverige även om vi inte deltog i kriget.

Musiken är också ett extra plus, både den som spelas på orgeln och den underbara gossrösten som sjunger flera sånger och inspelad musik, allt ger en fördjupad upplevelse av helheten.

Att Ingmar Bergman hade en komplicerad relation till sin far är välbekant. I ”Den goda viljan” berättar Bergman om två unga människor som blir förälskade och så småningom gifter sig och får barn – och båda är mänskliga och har såväl goda sidor som sämre sidor. Pappan är inte den skrämmande hemska fadersgestalten utan en ung man med ideal och alla bråk och gräl är inte hans fel. Som åskådare kan jag känna med och förstå mig på både henne och honom liksom människorna runt omkring. Det är så det är när teater fungerar som bäst, tänker jag.

I rollerna:
Henrik Bergman Erik Ehn
Anna Åkerblom Rebecka Hemse
Johan Åkerblom Per Mattsson
Karin Åkerblom Lena Endre
Ernst Åkerblom Otto Hargne
Fredrik Bergman Örjan Ramberg
Alma Bergman Kicki Bramberg
Frida Emma Broomé

dengodaviljan3

dengodaviljan4

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Den goda viljan, Dramaten, Ingmar Bergman, Scenkonst, Teater, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 49
  • Sida 50
  • Sida 51
  • Sida 52
  • Sida 53
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 103
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in