Dylansällskapet
Av Dennis Magnusson
Regi Dennis Sandin
Scenografi Sven Haraldsson
Kostym och mask Patricia Svajger
Ljus Ulf Englund
Ljud Lisa Norman
Musik Mikael Svanevik
– premiär på Lilla scenen, Stadsteatern 24 september 2016
Vänskap mellan män är något som jag tror både män och kvinnor ibland funderar över. Inte för att vi inte tror att den finns, utan för att kvinnors vänskap (med både män och kvinnor) på något vis verkar vara självklarare än mäns relationer med varandra. Jag har ingen statistik som är säkerställd på något vis, men det jag hör från både män och kvinnor i min vänskapskrets är att kvinnor har både fler vänner och pratar djupare med sina vänner. De sociala koderna, anser många män är svåra om man inte har ett stort gemensamt intresse. Männen i ”Dylansällskapet” har definitivt Bob Dylan gemensamt, men därutöver inte samma plattform att stå på.
Därför är det väldigt spännande och intressant att se ett drama som baserar sig på dessa mäns vänskaper. För vad pratar män om? Vad bekymrar dem i deras relationer till världen och andra? Har de hemligheter som vi inte vet om och skulle förundras över? Manlig vänskap mellan heterosexuella borde ju vara mer än ryggdunkningar.
Jag ska villigt erkänna att mina kunskaper om Bob Dylan inte är de djupaste.När jag hör flera av hans låtar före föreställningen (spelades bl.a. på damernas toalett) så blir det dock aha-upplevelser och jag känner igen många av dem. Kan till och med sjunga med i refrängerna. Men jag får väl försvarar mig med att Dylan inte tillhör min generation. När föreställningen börjar och många Dylan skämt dras och kvinnorna bredvid mig, som tydligen kan sin Dylan, skrattar åt många fler skämt än jag. Då funderar jag över om hela manuset/föreställningen kommer att kräva att man kan ingående mycket om Bob. Kommer jag känna ett utanförskap? Min egen humor ifrågasatte jag tack och lov inte – det får bli en annan gång.
Efter en stund inser jag tack och lov att jag att faktiskt har en fördel av att inte kunna allt om musikern. För det publiken gör som kan något om Dylan, är att skapa sig en subgrupp av inbördes beundran på plats och det är precis det som männen på scen också återspeglar. De tittar på varann och nickar ”eller hur!?”och skrattar ikapp när de hör ett skämt där de vet antingen början eller slutet. Det är naturligtvis inte fel och kan vara ganska skönt, men man missar eventuellt en och annan nyans till kanske. Jag skrattar dock åt det som en utomstående skrattar åt och åt fenomenet ”Dylan” som sammankomst för att slippa visa sina känslor och säga som det är( …”att man ska visa sina känslor är en myt”).
Männen träffas var fjärde månad, äter samma middag varje årstid, pratar om Dylan, flyr världen tillsammans och berättar om vilka tankar de har/har haft om ikonen sedan sist. Sakta men säkert sipprar otroheten, sjukdomar, ensamhet, livskriser och existensiella tankar fram genom musiklegenden. Man låter ångest krypa fram, för att sedan sätta Dylans hatten på, och distansera sig själv genom hans musik. Inget kan ju sägas bättre än genom Bob.
Tempot i föreställningen var ganska långsamt och det kanske är nödvändigt i det samtalsforumet som gestaltades. Dock tror jag att frågor och svar dem emellan kommer att spetsas till efter dagens premiär, vilket kommer att ge mer näring och energi åt hela föreställningen. Kvällen var lite för melodisk för dess innehåll.
Det är skådespelare med stor rutin som spelar i föreställningen. Med jämna mellanrum funderar jag över om det är för att rollerna är ungefär lika stora, som ingen av dem utmärker sig eller om det är att karaktärerna inte tillåts ta mer plats i sina homogena möten med varandra? Det är dock väldigt ovanligt att 4 manliga skådespelare, allihop skulle kunna vara huvudrollsinnehavaren i en och samma pjäs. Det ger faktiskt rättvisan ett balanserat- och solidariskt ansikte . Det är vackert med manlig vänskap på ömsesidig nivå där hela gruppen ger alla ett mervärde.
I mitt eget lilla fack av inbördes beundran (vi kulturnördar) skulle jag vilja utmana den framtida publiken till att se mer än enbart haha-skämten. Jag tror att många tänker att föreställningen var rolig. Den var rolig. Men den var inte bara rolig. Den var också tragisk, komisk och tragikomisk. Det är inget farligt att känna efter lite. Godispåsen innehåller inte bara en karamellsort. Våga lägg på en annan lins än Dylans nyanser på föreställningen. Det finns fler klanger att njuta av, än tonerna av de självklaraste.
Slutligen kan jag konstatera att självbedrägeriet och illusionen om meningen med våra liv må vara olika men ändå utbrett i oss all. Vi människor vaggar in oss själva i drömmar som inte är rimliga och då är besvikelsen helt klart en självklarhet (”Forever young”).
Foto: Petra Hellberg
