
Deformerad persona
Av Mattias Andersson och Ylva Andersson
Regi Mattias Andersson
Scenografi och kostym Anna Heymowska
Ljusdesign Charlie Åström
Peruk och mask Peter Westerberg
Urpremiär den 28 augusti 2016, Målarsalen, Dramaten
”Deformerad persona” är för mig den hittills mest imponerande parafrasen eller tolkningen av ett verk av Ingmar Bergman jag sett uppföras. Regissören Mattias Andersson har tillsammans med sin syster Ylva Andersson utgått från Ingmar Bergmans film Persona och skapat texter och ett verk som handlar om människor idag och säger något till människor idag. Deformerad persona är för mig en förbättring av Bergmans verk, för nu bränner det till på scen på ett sätt som jag kan känna berör inte bara övre medelklassen utan också alla oss andra.
Ingmar Bergmans film Persona, som hade premiär 1966, är en psykologisk djupdykning i ett komplicerat förhållande mellan stjärnskådespelerskan Elsabeth Vogler (spelad av Liv Ullmann) som en dag tystnar mitt i en teaterföreställning och vårdas för sin stumhet av en nyexaminerad sjuksköterska (spelad av Bibi Andersson). Mattias Andersson har lyft den här berättelsen till nutid där en ung kvinna, Sandra, hamnat i rullstol efter att ha drabbats av sjukdomen MS. Hon stod mitt uppe i livet och hade påbörjat universitetsstudier och hela hennes ljusa framtid har gått i kras. Hon får hjälp med det mesta av en personlig assistent, den unga Amira.
Mellan de två unga kvinnorna pågår ett komplext spel. Sandra tiger och Amira blir alltmer desperat i sina försök att få till någon form av kommunikation – men utnyttjar samtidigt tigandet och gör Sandra till någon form av väninna och biktmor. Men vad som egentligen rör sig inne i Sandra har hon ingen aning om. Sandra kommer från en välbärgad borgerlig miljo, men sitter nu fjättrad av sin MS och är påtvingad en jämngammal vårdare som är en kvinna från ett lägre samhällsskikt. Pjäsen ställer frågor om klass status, etnicitet, kultur, språkets makt och utbildning.
Spelet är dramatiskt, fängslande och berörande – och de två skådespelerskorna, Sofia Pekkari som Sandra och Nina Zanjani som Amira äger scenen tillsammans. Lägg deras namn på minnet. De har båda haft flera stora roller tidigare och de kommer båda att lysa som två av våra främsta skådespelerskor om ytterligare några år.
Målarsalen är en intim scen, publiken sitter nära scenen och det är nödvändigt för att vi fullt ska uppfatta Sofia Pekkaris spel som då Sandra inte till talar bygger så mycket på kroppens utryck och i hög grad ansiktets små miner. Skickligt, skickligt.
Kristina Törnqvist och Danilo Bejarano har de övriga två rollerna – och båda är duktiga och viktiga för helheten. Men att det blixtrar i spelet mellan de två huvudrollerna är grunden för att pjäsen ska fungera så perfekt.
En viktig bas för pjäsen är förstås manus, texten. Mattias Andersson som är konstnärlig ledare för Backa Teater i Göteborg har flera gånget visat att samtiden och det dokumentära berättelserna kan vara stor scenkonst. Hans syster Ylva Andersson är en duktig skribent och hon har själv MS. Tillsammans har de skapat ett manus som doftar av verklighet och samtidigt är dramatiskt. Ylva Andersson säger i ett pressmeddelande om föreställningen:
– Som person med funktionsnedsättning kommer man aldrig till tals om det inte blir någon skandal, om Försäkringskassan eller kommunen gjort bort sig. Därför känns det viktigt att få vara en annan röst som berättar någonting annat. Jag är glad över att vi med Deformerad persona kan sätta ljus på relationen mellan en personlig assistent och den som får assistansen, det är en berättelse som inte berättas särskilt ofta och därför känns det som min skyldighet att göra det, säger Ylva Andersson.
I rollerna
Sandra Sofia Pekkari
Admira Nina Zanjani
Gunnel Kristina Törnqvist
Mirko Danilo Bejarano