Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Thriller

Spännande, våldsamt och klumpigt i Mayakoden

by

Titel: Mayakoden
Författare: Mario Reading
Översättning: Ing-Britt Björklund
Förlag: Lind & Co
ISBN: 978-91-7461-100-7
Utgivning: hösten 2012

Mario Reading’s roman Mayakoden (The Mayan Codex) är en fristående fortsättning på samme författares bok Nostradamus försvunna profetior (2010). Den förstnämnda utspelar sig i Frankrike, USA och Mexiko, och handlar om hur före detta kriminalkommissarie Joris Calque nystar vidare i mysteriet kring sekten/familjen Corpus Maleficus/de Bale och Nostradamus profetior. Mot sin vilja bidrar han till att äldsta dottern Lamia de Bale räddas ur familjens klor och tillsammans söker de upp amerikanske journalisten Sabir. Sabir har kunskap kring Nostradamus profetior, och dessutom var han (i förra boken) inblandad i Achor de Bales död. Dessa två saker gör honom eftersökt av den övriga hämndlystna och kriminellt vältränade syskonskaran. Tillsammans flyr Calque, Lamia och Sabir söderut, för enligt profetian ska något hända efter en stor vulkans utbrott som har samband med mayafolket…

Mayakoden är en spännande bok – författaren vet precis hur han ska avsluta sina kapitel för att man ska vilja läsa vidare. Den påminner i sin blandning av fakta, mystik och thriller om Dan Browns Da Vinci-koden, med skillnaden att läsaren istället för att själv fundera över gåtorna får läsa om hur karaktärerna gör det. Dessa karaktärer, som spelar en viktig roll i bokens uppbyggnad, är tyvärr ganska platta. Dessutom fäller de ofta generaliserande kommentarer om kvinnor och kvinnlighet, vilket jag irriterar mig på. I Joris Calque som polisen som skulle passat bättre som historiker finns dock en viss kontrast.

Kanske lär man känna karaktärerna bättre om man läser den första boken, och kanske ter sig även då denna boks abrupta slut mer avrundat. Mayatemat är intressant men isolerat i en del av boken – kanske följs det upp i nästa bok? Det explicita våldet chockade mig till en början, men jag vande mig även om jag inte förstår till fullo vilket syfte det fyller.

Min uppfattning om romanens språk skiftar mellan att ibland inte förstå vem som säger vad i dialogerna, och ibland bli irriterad över en klumpig berättarnärvaro. Ofta används slentrianmässiga formuleringar, och jag funderar över om det verkligen är politiskt korrekt att använda ordet ”zigenare” i en roman, även om det varvas med ”romer”. Detta särskilt som de karaktärer som är romer är viktiga, och förmodligen kommer att bli ännu viktigare i del tre.

Inför Mayakodens fortsättning hoppas jag på fortsatt hög närvaro av intressanta fakta i texten, utan att förstöra spänningen, samt en större omsorg om språk och karaktärer.

Text: Frida Niblaeus

Holly Blacks Den röda handsken saknar röd tråd

by

Titel: Den röda handsken
Författare: Holly Black
Förlag: B Wahlströms
Utgiven: 201208
ISBN: 9789132159176

Den andra romanen i serien om Cassel Sharpe och hans krets av familj och vänner välkomnar läsaren in en värld av mystiska brott och – uppenbarligen – handskar.

Den röda handsken, som är en magisk thriller, berättar med hjälp av sina enkla förklaringar och rapida takt om en fantasivärld där ett mindre tal människor har olika sorts magiska förmågor – dessa individer kallas för berörare och räknas som utstötta och kriminella varelser. På grund av berörarnas existens har det blivit en vana för New Yorks befolkning att bära handskar på sig. Cassel är en transformationsberörare och är därför den mäktigaste av alla berörare.

Cassels hopp om ett lugnt skolår på rikemansskolan han går på hindras av hans äldsta brors död. Därefter kontaktas han av två FBI-agenter som talar om för Cassel att hans bror hade hjälpt FBI med att lösa flertal mord, därför vill agenterna att Cassel ska avsluta hans brors arbete. Dock blir Cassel chockad när han får se fotografierna på de döda – det visar sig att han redan har mött dem. Han är den som har transformerat de till döda föremål.

Som om historien med hans bror inte är tillräcklig ansträngande så måste Cassel också handskas med en rysk gangsterboss som vill att han ska arbeta åt honom, Flickvännen som endast bryr sig om Cassel för att hon har blivit känsloberörd att älska honom och hans mor som ständigt bedrar män till att ge henne förmögenheter.

Handlingen är till den stora delen ovanlig, Cassel är förvirrad på ett allmänmänskligt sätt och karaktärerna är inga klyschiga hjältar som använder sin beröringskraft till att rädda världen. Dock får romanen inga fler komplimanger än det som redan är nämnt.

Ett av de främsta skälen till att romanen är onödig är det neutrala språket som i somliga andra romaner räddas av en intrig som får läsaren att bli låst i boken, så är det inte med den röda handsken. Frånvaron av en röd tråd får mig att undra om det är meningen att läsaren ska koncentrera sig på Cassels skuldkänslor för morden han har begått, hålla sig till gåtan om vem som är den mördaren i de röda handskarna eller intressera sig i rikemansinternatet Cassel bor i.

Cassel – vars perspektiv romanen är berättad i – är varken det ena eller det andra. Det är meningen att han ska vara en farlig person men förutom upplysningarna om morden han har begått så återspeglar varken hans språk eller hans umgängeskrets stilen på hans karaktär. Kan det vara att karaktären överhuvudtaget inte har något som helst djup? Cassels vänner och familj är lika kluriga att beskriva, om de ens är värda en beskrivning.

Romanen är som sagt lättläst, man blir långt ifrån fängslad av det stillösa språket men trots detta så är vissa delar allmänmänskliga och därmed en aning intressanta. Att försvinna in i en annan värld och tänka på karaktärer som tillhör en fiktion må vara frestande men i så fall skulle jag välja en mindre deprimerande bok än denna. Som en slutsats så är romanen någonting jag helst håller mig borta ifrån.

Text: Anastasia Brink

Ramona – perfekt sommardeckare för regniga dagar

by

Titel Ramona
Betyg: 4
Slöpps på dvd 13 juni 2012

Ramona är en Emmy-nominerad tv-serie i två delar, en spionthriller av Peter Englund och Harald Hamrell, om Sverige under kalla kriget som nu slöpps på dvd.

Handlingen utspelar sig 1952 i en miljö med svenska hemliga spioner. Filmskaparna har gjort ett bra jobb med att få fram tidsmiljö med bilar från femtiotalet, klädstil med hatt på herrarna och sättet att tilltala varandra med ”herr” och ”fröken”.

Björn Bengtsson visar att han är en skicklig skådespelare i rollen som den unga akademikern Kernell som arbetar inom underrättelsetjänsten under det kalla kriget. Kenrells uppgift är att försöka avkryptera ryska radiomeddelanden. Han lyckas knäcka en hemlig kod och flyttas då till en hemlig avdelning som skickar svenska spioner österut. Baltiska män och kvinnor tränas och utbildas av den svenska militära underrättelsetjänsten och sänds tillbaka till sitt forna hemland för att spionera på det sovjetockuperade Baltikum. Fler än 40 personer skickades över, ingen återvände.

En efter en försvinner dessa svenska spioner och det blir alltmer uppenbart att det finns en läcka inom den egna organisationen. Läckan får täcknamnet Ramona och Kernell tas in för att hitta vem som är läckan, innan sveket hinner få ännu mer förödande konsekvenser.

Situationen kompliceras genom att Kernells fästmö är journalist på Stockholmstidningen. Hon anar ugglor i mossen och förstår att spionavdelningen inom den svenska underrättelsetjänsten utför uppdrag utan att det är godkänt av riksdagen. Ja spionavdelningen bryter mot svensk neutralitet och alliansfrihet, menar hon och övertalar sin redaktionschef att få undersöka vad som sker i det fördolda.

Spioner är ofta ganska töntigt skildrade i filmer där de har hemliga brevlådor för sina meddelanden gömda på kyrkogårdar. Så är det inledningsvis i denna spionhistoria också men den växer. På dvd:n är den indelad i två avsnitt. I det första är behållningen den snyggt genomförda tidsskildringen och Björn Bengtsson som spelar den unge, ganska blåögde unge akademikern. I andra avsnittet tätnar spänningen.

Flera duktiga svenska skådespelare står med i rollistan, som Sten Ljunggren, Magnus Roosmann, Morgan Alling och Christer Fant.

Det finns vissa luckor i logiken i berättelsen, men det stör inte. Om sommaren fortsätter vara så regnig som när detta skrivs är filmen absolut ett säkert kort för den som vill passa på att se film under sommarledigheten.

Den unge kryptören Kernell arbetar inom underrättelsetjänsten under det kalla kriget. Efter att ha knäckt en hemlig kod dras han in i en spionhärva som sträcker sig över Östersjön. Det visar sig att det finns en läcka med täcknamnet Ramona inom den egna organisationen och nu gäller det att stoppa den innan sveket hinner få förödande konsekvenser. Både Kernells eget mod och tron på uppdraget hinner dock ställas på hårda prov.

I rollerna: Björn Bengtsson, Annika Hallin, Magnus Roosmann, Sten Ljunggren, Johan Wahlström, Morgan Alling, Isabell Sollman och Svante Marten. Regi: Harald Hamrell. Bygger på en historia av historikern Peter Englund.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Mörkt vatten – Provocerande dålig

by

Mörkt vatten
Betyg: 1
Regi: Rafael Edholm
Biopremiär: 13 juni

Mörkt vatten. Jag måste erkänna att jag dömde den lite på förhand. Det är inget lysande namn. Dessutom lät storyn oerhört tam. Några minuter in i filmen, jag tror att det var när filmens namn uppenbarade sig mot en bakgrund bestående av vågskvalp i slow motion, tänkte jag för mig själv att mina föraningar verkade vara på väg att besannas. Efter det blev det bara värre och värre. Vad som börjat som en halvlökig thriller med viss potential att ändå få tillexempel en regnig sommarnatt att gå lite fortare, urartade successivt för att sluta som det absolut sämsta jag sett på en mycket lång tid.

Sverrir Gudnason, som jag hittills har haft ganska höga tankar om, spelar den ambitiöse fastighetsmäklaren Daniel. Daniel har höga förhoppningar om partnerskap i firman, samtidigt har han ett hemligt förhållande med chefens fru Marie (Helena Af Sandeberg). Tillsammans åker Daniel och Marie ut till en lyxig skärgårdsvilla som Daniel sedan förväntas sälja. Där har de tänkt sig att de ska spendera några heta nätter tillsammans. En märklig polsk snickare (Andrzej Chyra) har dock dröjt sig kvar och verkar aldrig vilja lämna huset. Stämningen blir mer och mer obehaglig.

Problemet med Mörkt vatten är framförallt att jag inte ser poängen med den. Varför har Rafael Edholm gjort den här filmen? Vad tänkte han att den skulle tillföra? Handlingen är på intet sätt originell, replikerna saknar helt trovärdighet och hela produktionen känns liksom… torftig. Min spontana reaktion är att jag vill klappa någon på huvudet, men jag är inte riktigt säker på vem. Ska jag ändå försöka komma på något fint att säga om filmen så skulle det väl kanske vara att om man har en fäbless för väldigt utdragna sexscener så finns det ganska gott om sådana. Annars är det hopplöst svårt.

Nivån på filmen är på det hela taget rätt provocerande. Det känns som att någon försöker lura mig. Jag vet hur människor pratar, hur ett samtal brukar låta, och det finns helt enkelt ingenting som stämmer på den punkten i Mörkt vatten. Det är bara fel. I vanliga fall kan även dåliga filmer ha ett visst underhållningsvärde, något brukar man kunna få ut av dem även om det är något väldigt litet. Men nej, se inte Mörkt vatten, jag tycker inte det.

Text: Josefina Linde

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Jenny Milewskis Skalpelldansen lever inte upp till förväntningarna

by

Titel: Skalpelldansen
Författare: Jenny Milewski
Förlag: Telegram Bokförlag
ISBN10: 9186183923
ISBN13: 9789186183929

Jonas Lerman är en framgångsrik författare med en rad böcker om den mordiske kirurgen Carl Cederfeldt bakom sig. Han åtnjuter berömmelse och ekonomisk vinning, men får utstå en hel del kritik för sina extrema våldsskildringar. När vi möter Jonas har han drabbats av en svårartad skrivkramp. Vanligtvis har berättelserna kommit till honom som genom gudomlig försyn, men nu verkar det stört omöjligt att få ner något alls på pränt. Det går så långt att han försöker lämna den så lukrativa splattern för något med etiskt och lugnt. Men så lätt ska han inte komma undan. När de fiktiva händelseförloppen plötsligt verkar komma krypande in i verkligheten förvandlas Jonas bekväma tillvaro sakta till ett mörkt kaos. Skuggor ur det förflutna ger sig till känna och allt kanske inte är vad det verkar vara.

Skalpelldansen marknadsförs hårt som en del i det nya svenska skräckundret. På sin blogg använder Milewski själv epitetet skräckskrivare. Jag frågar hur hon definierar genren och får svaret att ”skillnaden mellan thriller och skräck att en skräckhistoria på något sätt skapar en skrämmande förskjutning av verkligheten (inre eller yttre) där man till slut inte vet vad som är verkligt eller inte, medan en thriller är mer fokuserad på spännande handlingar i en stadig verklighet.” Problemet är att jag inte håller med om genrevalet. Skräcken är en djupt mänsklig känsla där vi närmar oss bråddjupen i tillvaron. Vi blir av med den sista civiliserade fernissan och agerar som de ryggradsstyrda primater vi alla är. Skräck behöver inte förklaras, kanske finns det inte ens någon förklaring. Ondska är ondska helt enkelt. I thrillern däremot, finns något rationellt och förklarande bakom de onda handlingarna. Som läsare undrar man varför mördaren gör som han gör, och man kan förvänta sig ett svar. En traumatisk händelse. En tragisk barndom. En psykisk sjukdom. Jenny Milewski har skrivit en thriller.

Skalpelldansen är en tämligen medioker skapelse. Den känns i mångt och mycket som en helt okej amerikansk lördagsfilm som man kan gissa slutet på. Boken inleds ganska segt. Det är fint beskrivna stockholmsmiljöer, som gjorda för mig som boende i stan att relatera till. Folk jobbar i mediasvängen, dricker latte och går på Bajen-match. Allt är normalt och vanligt. Tyvärr saknar Milewski fingertoppskänslan när det gäller utportionering av ledtrådar och spänningsmoment. Jag måste läsa mer än halva boken innan något som helst djup och löfte om en historia kan börja skönjas. Men då går det desto snabbare. Plötsligt blir jag serverad en hel hög detaljer i en slags återblick. Detaljer som jag hade velat se snyggt utplacerade fortlöpande genom boken. Då hade mitt intresse väckts och jag hade förhoppningsvis blivit mer engagerad. Nu landar allt rätt platt.
Inte ens det utlovade explicita våldet lämnar några särskilda spår. Det känns mest klyschigt och ointressant. Har man sett ett par avsnitt av TV-serien Dexter vet man vad det handlar om. Ibland är det bättre att vara återhållsam och kall om man vill skapa rysningar. Milewski nämner bland annat Brett Easton Ellis, mannen bakom ultravåldsskildringen American psycho, som en förebild. Easton Ellis är en mästare på att balansera iskyla med pulserande blodiga vansinnesdåd. Även intrigen i sig har en del lånade drag från en av hans senare verk Lunar park, som liksom Skalpelldansen bygger på ett slags metaupplägg där verklighet och fiktion smälter samman på ett obehagligt sätt. Tyvärr har mästarens skor varit alldeles för stora för Jenny Milewski att fylla.

Text: Elin Lucassi