Titel: Skalpelldansen
Författare: Jenny Milewski
Förlag: Telegram Bokförlag
ISBN10: 9186183923
ISBN13: 9789186183929
Jonas Lerman är en framgångsrik författare med en rad böcker om den mordiske kirurgen Carl Cederfeldt bakom sig. Han åtnjuter berömmelse och ekonomisk vinning, men får utstå en hel del kritik för sina extrema våldsskildringar. När vi möter Jonas har han drabbats av en svårartad skrivkramp. Vanligtvis har berättelserna kommit till honom som genom gudomlig försyn, men nu verkar det stört omöjligt att få ner något alls på pränt. Det går så långt att han försöker lämna den så lukrativa splattern för något med etiskt och lugnt. Men så lätt ska han inte komma undan. När de fiktiva händelseförloppen plötsligt verkar komma krypande in i verkligheten förvandlas Jonas bekväma tillvaro sakta till ett mörkt kaos. Skuggor ur det förflutna ger sig till känna och allt kanske inte är vad det verkar vara.
Skalpelldansen marknadsförs hårt som en del i det nya svenska skräckundret. På sin blogg använder Milewski själv epitetet skräckskrivare. Jag frågar hur hon definierar genren och får svaret att ”skillnaden mellan thriller och skräck att en skräckhistoria på något sätt skapar en skrämmande förskjutning av verkligheten (inre eller yttre) där man till slut inte vet vad som är verkligt eller inte, medan en thriller är mer fokuserad på spännande handlingar i en stadig verklighet.” Problemet är att jag inte håller med om genrevalet. Skräcken är en djupt mänsklig känsla där vi närmar oss bråddjupen i tillvaron. Vi blir av med den sista civiliserade fernissan och agerar som de ryggradsstyrda primater vi alla är. Skräck behöver inte förklaras, kanske finns det inte ens någon förklaring. Ondska är ondska helt enkelt. I thrillern däremot, finns något rationellt och förklarande bakom de onda handlingarna. Som läsare undrar man varför mördaren gör som han gör, och man kan förvänta sig ett svar. En traumatisk händelse. En tragisk barndom. En psykisk sjukdom. Jenny Milewski har skrivit en thriller.
Skalpelldansen är en tämligen medioker skapelse. Den känns i mångt och mycket som en helt okej amerikansk lördagsfilm som man kan gissa slutet på. Boken inleds ganska segt. Det är fint beskrivna stockholmsmiljöer, som gjorda för mig som boende i stan att relatera till. Folk jobbar i mediasvängen, dricker latte och går på Bajen-match. Allt är normalt och vanligt. Tyvärr saknar Milewski fingertoppskänslan när det gäller utportionering av ledtrådar och spänningsmoment. Jag måste läsa mer än halva boken innan något som helst djup och löfte om en historia kan börja skönjas. Men då går det desto snabbare. Plötsligt blir jag serverad en hel hög detaljer i en slags återblick. Detaljer som jag hade velat se snyggt utplacerade fortlöpande genom boken. Då hade mitt intresse väckts och jag hade förhoppningsvis blivit mer engagerad. Nu landar allt rätt platt.
Inte ens det utlovade explicita våldet lämnar några särskilda spår. Det känns mest klyschigt och ointressant. Har man sett ett par avsnitt av TV-serien Dexter vet man vad det handlar om. Ibland är det bättre att vara återhållsam och kall om man vill skapa rysningar. Milewski nämner bland annat Brett Easton Ellis, mannen bakom ultravåldsskildringen American psycho, som en förebild. Easton Ellis är en mästare på att balansera iskyla med pulserande blodiga vansinnesdåd. Även intrigen i sig har en del lånade drag från en av hans senare verk Lunar park, som liksom Skalpelldansen bygger på ett slags metaupplägg där verklighet och fiktion smälter samman på ett obehagligt sätt. Tyvärr har mästarens skor varit alldeles för stora för Jenny Milewski att fylla.
Text: Elin Lucassi