Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

ungdomsbok

Bokrecension av Marcelo i den verkliga världen

by

Marcelo

Marcelo i den verkliga världen
Författare: Francisco X. Stork
Förlag: B Wahlströms
Utgivningsdatum: 2013-03
ISBN: 9789132160950

Marcelo hör musik inifrån hjärnan. Han går på en privatskola för barn och ungdomar som har olika sorts svårigheter för att handskas med vardagen – olika funktionsnedsättningar. Marcelo är troende och tittar på hela samhället ifrån ett religiöst perspektiv. Eftermiddagarna spenderar han i sin trädkoja eller umgås med rabbin Heschel. I med att Marcelo är långsammare än andra förmodas han vara ointelligent, många kallar honom till och med för efterbliven.

Sommaren innan det sista gymnasieåret vill Marcelos pappa att Marcelo för en gångs skull kommer ut i ”den verkliga världen” genom att arbeta på postkontoret i advokatfirman som är delägd av fadern. Marcelo är minst sagt tveksam till arbetet men han har inget val i fall han vill stanna på privatskolan när höstterminen börjar. På advokatbyrå möter Marcelo karaktärer vars liv kretsar kring problem han själv är ovan vid. Inom kort slukas dock också han in i advokatbyråns sfär av bedrägerier och stress. Ett dilemma kommer upp och Marcelo blir tvungen att reda ut sina känslor.

Skildringen koncentrerar sig på de två huvudintriger och karaktärerna är en sorts hjälp för händelseförloppet – motsatsen till detta vore en starkare skildring –; de är inte platta men inte heller tillräckligt beskrivna för att kunna verka levande. Sinnestillståndet hos karaktärerna och tankarna som kretsar i Marcelos hjärna är tankeväckande men det suddiga triangeldramat samt dilemmat på advokatbyrån lämnar ingen plats till att karaktärerna ska kunna tänka efter.

I Marcelos värld är mycket svart på vitt, han ser knappt gråskalan hans familj och vänner lever i. Marcelo får inte bara möta ”vanliga” människor utan möts också av vuxenvärlden på advokatbyrån. Naiviteten och rättvisan inom honom försöker begripa ett komplext samhälle där gott och ont blandas ihop i en röra.

Marcelos grubblande om gott och ont är charmigt. Han försöker verkligen att lyckas handskas med den ”verkliga världen”. Utvecklingen av Marcelos syn på vuxensamhället är en märklig process som många ungdomar går igenom när de inser att vuxenvärlden är mer invecklad än de trott. Att få vinst av något innebär för många inte att det goda besegrar. Marcelo tänker dock inte ge upp och han är inte heller rädd för att förlora. Hans karaktär må inte vara framställd på bästa sätt men det han grubblar på är värt att läsa för att få perspektiv.

Text: Anastasia Brink

Det går bara inte – en riktigt bra ungsdomsbok

by

DetgarbinCMYK_9156

Titel: Det går bara inte
Författare: Camilla Jönsson
Förlag: B Wahlströms
Utgiven 2013-03
ISBN: 978-91-32-16172-8

Det finns sådant som faktiskt blivit mer och bättre sedan 1970-talet. Ungdomsböcker till exempel. I alla fall så som jag kommer ihåg den litteratur som särskilt riktade sig till mig i åldern 12–15 år. Dels fanns det inte särskilt mycket alls. Dels var det som fanns nästan alltid skrivet av vuxna som försökte härma en ung jargong som inte sällan kändes lika daterad som dialogen i en gammal pilsnerfilm där alla talade överdriven Söderslang. Tjeena, tjeeena brallisar, liksom.

När jag börjar läsa Camilla Jönssons debutroman ”Det går bara inte” är jag därför som alltid nervös på fel sätt – ett falskt tonfall eller en inställsam hållning riskerar att förstöra allt. Men efter ett tag kommer lugnet. Det här är riktigt bra, en bok som jag önskar att jag själv läst när jag gick i högstadiet!

Handlingen kan sägas behandla ett evigt kvinnligt dilemma: valet mellan trygghet och spänning, mellan mannens som representerar det pålitliga och han som representerar passion.

Som titeln säger är det ett omöjligt val som måste göras av bokens huvudperson Emelie. Temat är gammalt, gestaltningen modern och skriven av någon som uppenbarligen känner ungdomarnas gymnasiemiljö utan att beskrivningen skuggar själva temat och personerna.

Och de unga människorna i boken är mångfacetterade som riktiga människor, både bra och dåliga, fantastiska, intressanta och svekfulla trots sina egna moraliska principer. Att Emelie är medveten om vad hon ser som rätt och fel, och att det är så bra skildrat, är just det som gör berättelsen intressant.

För den som på 70-talet tagit sig igenom såväl Starlets skildringar av temat – där den spännande killen nästan alltid var mörk, den trygge blond – och under gymnasietiden Tolstojs ”Anna Karenina” är det skönt att bokens båda killar känns så bekanta i den egna tiden och samtidigt också är sammansatta personer, inte ”en snäll men lite tråkig” och ”ett charmigt svin”.

Oavsett ålder är det för läsaren lätt att komma ihåg tonårstiden, känna igen Emelie och hennes kompis Stina, den mjuke hårdrockaren Viktor och snyggingen Alexander. Och mamman, nyfiken på dotterns känsloliv men samtidigt fint respektfull.

Camilla Jönsson har en examen från Lunds universitets författarskola. Nu går det ju att ställa frågan om det verkligen behövs en utbildning för att skriva böcker? Tja, jag tror att det är bra för nivån och att författarskolor generellt sett höjt nivån på utgivningen, inte minst när det gäller ungdomsböcker. I Jönssons fall heter det i pressmaterialet till debuten dessutom att hon har skrivit i hela sitt liv. Och det märks.

Text: Lilly Hallberg

Dödsritten av Maggie Stiefvater – lagom läskig tonårsroman

by

Ritten

Titel: Dödsritten
Författare: Maggie Stiefvater
Förlag: B Wahlströms
Utgiven: 2012-11
Översättare: Carina Jansson
ISBN: 9789132162053
Läsålder: Tonår

Den 31-åriga Maggie Stiefvater har enligt Författarens tack i slutet av Dödsritten lätt för att snabbt få ur sig roman efter roman, bra eller dålig. Dödsritten var dock undantaget. Efter ett flertal framgångsrika böcker för ungdomar kände hon sig redo att skriva ner romanen om vattenhästar, som har funnits i hennes bakhuvud ett flertal år. Man märker att boken har skrivits om, och skrivits om igen. Stiefvater har tolkat sägnen om vattenhästar på sitt eget sätt, vilket fungerar utmärkt.

Boken kretsar kring Kate ”Puck” Connolly och Sean Kendrick. De är bosatta på en frostig ö som är känd för att varje år anordna Scorpio-loppet, där Sean Kendrick är fyrfaldig vinnare. De farliga vattenhästarna, Capaill Uisce, fångas in och används i loppet. Det är en lek på liv och död och när Puck, som första kvinnliga deltagare, anmäler sig blir stämningen på ön mycket hotfull. När hon träffar Sean uppstår starka känslor, men endast en kan vinna den stora prissumman som skulle förändra både Sean och Pucks liv för alltid.

Stiefvater har en bra fingertoppskänsla gällande karaktärer. Puck och Sean är utmärkt karaktäristiska utan att det blir överdrivet. Det ligger mer mellan raderna hur deras persona är utvecklad, vilket tillför något mer levande till dem.

Något som är desto mer beskrivet, är vattenhästarna. De beskrivs som oerhört vackra, stora och starka, men även deras doft av hav och blod, deras rovdjurständer och hungriga ögon. Dock är det svårt för någon som knappt har rört en häst att hänga med i alla termer kring hästsporter, attiraljer och benämningar. Det känns inte helt rätt att kalla detta för en ”hästbok”, men det är ett stort plus om man är hästintresserad. Stiefvater lyckas, trots detta, med att ge en oerhört bra visuell bild med väldigt få ord.

Det finns ett skräckelement i det hela som också är otroligt utstuderat. Lagom läskigt även för de yngre läsarna. Även här finns det något mellan raderna som bitvis är fruktansvärt otäckt, till och med i de händelselösa bitarna av boken.

Allt vävs överraskande bra ihop till en historia som framförallt handlar om lojalitet och mod. Det är ett flertal sidohistorier som aldrig tappar tråden, utan följs ända till slutet, bland annat om Pucks fastlandslängtande storebror och Seans rival som vill knuffa undan Sean från tronen.

Det som däremot stör läsupplevelsen är Stiefvaters märkliga användning av språket. Det är inte en fråga om översättningen i det här fallet, utan att författaren vrider och vänder på ord. Om det är hennes unika sätt att skriva på, eller bara felaktigheter vet jag inte, men många meningar är så uppstakade att man tvingas läsa om. När Puck säger ”Tre saker jag vill”, är det svårt att förstå om det är meningen om det ska vara påhittat dialektalt. Kanske är det att peta i en annars välskriven bok, men faktum är att språket irriterar.

Dödsritten riktar sig till ungdomar mellan 12 och 15, men den är nära en potential att jämföras med den bredd som exempelvis Twilight-böckerna har fått. Dock ser det inte ut i nuläget som att Dödsritten är första delen av en serie, men om Stiefvater någon gång skulle vilja fortsätta berätta om Sean och Puck, är jag säker på att det finns många tonåringar där ute som skulle bli ivriga anhängare.

Text: Cecilia Rådén

Veronica Roths Divergent – en lättläst science fiction-roman

by

Titel: Divergent
Författare: Veronica Roth
Förlag: Modernista
Översättare: Katarina Falk
Utgiven: 201211
ISBN: 978-91-7499-231-1

Veronica Roth skildrar i sin dystopiska science-fiction roman ett Chicago vars berättelse skiljer sig från stadens verkliga läge. Huvudtanken bakom Chicagos politiska och kulturella struktur är att man genom medborgerliga grupperingar kan utesluta krig. Grundad på den teorin har fem falanger bildats – De ärliga, De tappra, De fridfulla, de osjälviska och de lärda. Romanens huvudkaraktär – Beatrice Prior – hör till De osjälviska men i med att hon just fyllt sexton har hon och hennes jämnåriga rätt till ett val att byta falang.

Beatrice har alltid varit medveten om att hon inte fullt ut hör till De osjälviska. På grund av detta väljer hon att lämna sin familj och istället bli en av de tappra – en grupp av orädda, svartklädda och tatuerade gestalter. För att bli en av dem måste Beatrice och de andra noviserna gå igenom flertal test där endast de tio bästa kan komma in. De som misslyckas tvingas att tillbringa sitt liv band de fattiga och miserabla falanglösa.

Situationen är dock mycket mer orolig än den verkar i början. Förutom att Beatrice möter många antagonister bland hennes medtävlande existerar också en konflikt där både hennes gamla och nya falang är inblandade i.

Divergent är egentligen ingen typisk beskrivning av en dystopi, även om uppenbara dystopiska fragment slingras runt innehållet; men det är inte förrän mot slutet romanen är tydlig med sin genre. Omständigheterna kan knappast anses som skonsamma i med att döden tar stor plats bland romanens intriger. Dock kan man dra en tydlig parallell mellan att vara ungdom och att göra val som betyder mycket för ens framtid, därför är romanen mer som en övertydlig liknelse av tonårsbekymmer än en riktig dystopi.

Även om huvudkaraktärernas ageranden är förutsägelsefulla är utvecklingen av romanens relationer distinkt. Den manliga huvudkaraktären är som vanligt mystisk och vacker medan den kvinnliga huvudkaraktären bär på en hemlighet som gör henne speciell. Dessa två blir kära.

Jag sträckläste boken eftersom jag inte kunde lägga ifrån mig den. Språket är enkelt och gör det lätt att ta sig igenom sidorna. Divergent är dessvärre inte en roman som blir ihågkommen, inte av mig i alla fall. Läsningen var trevlig och det finns ingenting att störa sig på, men ingenting mer.

Text: Anastasia Brink

Holly Blacks Den röda handsken saknar röd tråd

by

Titel: Den röda handsken
Författare: Holly Black
Förlag: B Wahlströms
Utgiven: 201208
ISBN: 9789132159176

Den andra romanen i serien om Cassel Sharpe och hans krets av familj och vänner välkomnar läsaren in en värld av mystiska brott och – uppenbarligen – handskar.

Den röda handsken, som är en magisk thriller, berättar med hjälp av sina enkla förklaringar och rapida takt om en fantasivärld där ett mindre tal människor har olika sorts magiska förmågor – dessa individer kallas för berörare och räknas som utstötta och kriminella varelser. På grund av berörarnas existens har det blivit en vana för New Yorks befolkning att bära handskar på sig. Cassel är en transformationsberörare och är därför den mäktigaste av alla berörare.

Cassels hopp om ett lugnt skolår på rikemansskolan han går på hindras av hans äldsta brors död. Därefter kontaktas han av två FBI-agenter som talar om för Cassel att hans bror hade hjälpt FBI med att lösa flertal mord, därför vill agenterna att Cassel ska avsluta hans brors arbete. Dock blir Cassel chockad när han får se fotografierna på de döda – det visar sig att han redan har mött dem. Han är den som har transformerat de till döda föremål.

Som om historien med hans bror inte är tillräcklig ansträngande så måste Cassel också handskas med en rysk gangsterboss som vill att han ska arbeta åt honom, Flickvännen som endast bryr sig om Cassel för att hon har blivit känsloberörd att älska honom och hans mor som ständigt bedrar män till att ge henne förmögenheter.

Handlingen är till den stora delen ovanlig, Cassel är förvirrad på ett allmänmänskligt sätt och karaktärerna är inga klyschiga hjältar som använder sin beröringskraft till att rädda världen. Dock får romanen inga fler komplimanger än det som redan är nämnt.

Ett av de främsta skälen till att romanen är onödig är det neutrala språket som i somliga andra romaner räddas av en intrig som får läsaren att bli låst i boken, så är det inte med den röda handsken. Frånvaron av en röd tråd får mig att undra om det är meningen att läsaren ska koncentrera sig på Cassels skuldkänslor för morden han har begått, hålla sig till gåtan om vem som är den mördaren i de röda handskarna eller intressera sig i rikemansinternatet Cassel bor i.

Cassel – vars perspektiv romanen är berättad i – är varken det ena eller det andra. Det är meningen att han ska vara en farlig person men förutom upplysningarna om morden han har begått så återspeglar varken hans språk eller hans umgängeskrets stilen på hans karaktär. Kan det vara att karaktären överhuvudtaget inte har något som helst djup? Cassels vänner och familj är lika kluriga att beskriva, om de ens är värda en beskrivning.

Romanen är som sagt lättläst, man blir långt ifrån fängslad av det stillösa språket men trots detta så är vissa delar allmänmänskliga och därmed en aning intressanta. Att försvinna in i en annan värld och tänka på karaktärer som tillhör en fiktion må vara frestande men i så fall skulle jag välja en mindre deprimerande bok än denna. Som en slutsats så är romanen någonting jag helst håller mig borta ifrån.

Text: Anastasia Brink