Titel: Dödsritten
Författare: Maggie Stiefvater
Förlag: B Wahlströms
Utgiven: 2012-11
Översättare: Carina Jansson
ISBN: 9789132162053
Läsålder: Tonår
Den 31-åriga Maggie Stiefvater har enligt Författarens tack i slutet av Dödsritten lätt för att snabbt få ur sig roman efter roman, bra eller dålig. Dödsritten var dock undantaget. Efter ett flertal framgångsrika böcker för ungdomar kände hon sig redo att skriva ner romanen om vattenhästar, som har funnits i hennes bakhuvud ett flertal år. Man märker att boken har skrivits om, och skrivits om igen. Stiefvater har tolkat sägnen om vattenhästar på sitt eget sätt, vilket fungerar utmärkt.
Boken kretsar kring Kate ”Puck” Connolly och Sean Kendrick. De är bosatta på en frostig ö som är känd för att varje år anordna Scorpio-loppet, där Sean Kendrick är fyrfaldig vinnare. De farliga vattenhästarna, Capaill Uisce, fångas in och används i loppet. Det är en lek på liv och död och när Puck, som första kvinnliga deltagare, anmäler sig blir stämningen på ön mycket hotfull. När hon träffar Sean uppstår starka känslor, men endast en kan vinna den stora prissumman som skulle förändra både Sean och Pucks liv för alltid.
Stiefvater har en bra fingertoppskänsla gällande karaktärer. Puck och Sean är utmärkt karaktäristiska utan att det blir överdrivet. Det ligger mer mellan raderna hur deras persona är utvecklad, vilket tillför något mer levande till dem.
Något som är desto mer beskrivet, är vattenhästarna. De beskrivs som oerhört vackra, stora och starka, men även deras doft av hav och blod, deras rovdjurständer och hungriga ögon. Dock är det svårt för någon som knappt har rört en häst att hänga med i alla termer kring hästsporter, attiraljer och benämningar. Det känns inte helt rätt att kalla detta för en ”hästbok”, men det är ett stort plus om man är hästintresserad. Stiefvater lyckas, trots detta, med att ge en oerhört bra visuell bild med väldigt få ord.
Det finns ett skräckelement i det hela som också är otroligt utstuderat. Lagom läskigt även för de yngre läsarna. Även här finns det något mellan raderna som bitvis är fruktansvärt otäckt, till och med i de händelselösa bitarna av boken.
Allt vävs överraskande bra ihop till en historia som framförallt handlar om lojalitet och mod. Det är ett flertal sidohistorier som aldrig tappar tråden, utan följs ända till slutet, bland annat om Pucks fastlandslängtande storebror och Seans rival som vill knuffa undan Sean från tronen.
Det som däremot stör läsupplevelsen är Stiefvaters märkliga användning av språket. Det är inte en fråga om översättningen i det här fallet, utan att författaren vrider och vänder på ord. Om det är hennes unika sätt att skriva på, eller bara felaktigheter vet jag inte, men många meningar är så uppstakade att man tvingas läsa om. När Puck säger ”Tre saker jag vill”, är det svårt att förstå om det är meningen om det ska vara påhittat dialektalt. Kanske är det att peta i en annars välskriven bok, men faktum är att språket irriterar.
Dödsritten riktar sig till ungdomar mellan 12 och 15, men den är nära en potential att jämföras med den bredd som exempelvis Twilight-böckerna har fått. Dock ser det inte ut i nuläget som att Dödsritten är första delen av en serie, men om Stiefvater någon gång skulle vilja fortsätta berätta om Sean och Puck, är jag säker på att det finns många tonåringar där ute som skulle bli ivriga anhängare.
Text: Cecilia Rådén