Titel: Det går bara inte
Författare: Camilla Jönsson
Förlag: B Wahlströms
Utgiven 2013-03
ISBN: 978-91-32-16172-8
Det finns sådant som faktiskt blivit mer och bättre sedan 1970-talet. Ungdomsböcker till exempel. I alla fall så som jag kommer ihåg den litteratur som särskilt riktade sig till mig i åldern 12–15 år. Dels fanns det inte särskilt mycket alls. Dels var det som fanns nästan alltid skrivet av vuxna som försökte härma en ung jargong som inte sällan kändes lika daterad som dialogen i en gammal pilsnerfilm där alla talade överdriven Söderslang. Tjeena, tjeeena brallisar, liksom.
När jag börjar läsa Camilla Jönssons debutroman ”Det går bara inte” är jag därför som alltid nervös på fel sätt – ett falskt tonfall eller en inställsam hållning riskerar att förstöra allt. Men efter ett tag kommer lugnet. Det här är riktigt bra, en bok som jag önskar att jag själv läst när jag gick i högstadiet!
Handlingen kan sägas behandla ett evigt kvinnligt dilemma: valet mellan trygghet och spänning, mellan mannens som representerar det pålitliga och han som representerar passion.
Som titeln säger är det ett omöjligt val som måste göras av bokens huvudperson Emelie. Temat är gammalt, gestaltningen modern och skriven av någon som uppenbarligen känner ungdomarnas gymnasiemiljö utan att beskrivningen skuggar själva temat och personerna.
Och de unga människorna i boken är mångfacetterade som riktiga människor, både bra och dåliga, fantastiska, intressanta och svekfulla trots sina egna moraliska principer. Att Emelie är medveten om vad hon ser som rätt och fel, och att det är så bra skildrat, är just det som gör berättelsen intressant.
För den som på 70-talet tagit sig igenom såväl Starlets skildringar av temat – där den spännande killen nästan alltid var mörk, den trygge blond – och under gymnasietiden Tolstojs ”Anna Karenina” är det skönt att bokens båda killar känns så bekanta i den egna tiden och samtidigt också är sammansatta personer, inte ”en snäll men lite tråkig” och ”ett charmigt svin”.
Oavsett ålder är det för läsaren lätt att komma ihåg tonårstiden, känna igen Emelie och hennes kompis Stina, den mjuke hårdrockaren Viktor och snyggingen Alexander. Och mamman, nyfiken på dotterns känsloliv men samtidigt fint respektfull.
Camilla Jönsson har en examen från Lunds universitets författarskola. Nu går det ju att ställa frågan om det verkligen behövs en utbildning för att skriva böcker? Tja, jag tror att det är bra för nivån och att författarskolor generellt sett höjt nivån på utgivningen, inte minst när det gäller ungdomsböcker. I Jönssons fall heter det i pressmaterialet till debuten dessutom att hon har skrivit i hela sitt liv. Och det märks.
Text: Lilly Hallberg
[…] Läs hela recensionen här. […]