Titel: Mayakoden
Författare: Mario Reading
Översättning: Ing-Britt Björklund
Förlag: Lind & Co
ISBN: 978-91-7461-100-7
Utgivning: hösten 2012
Mario Reading’s roman Mayakoden (The Mayan Codex) är en fristående fortsättning på samme författares bok Nostradamus försvunna profetior (2010). Den förstnämnda utspelar sig i Frankrike, USA och Mexiko, och handlar om hur före detta kriminalkommissarie Joris Calque nystar vidare i mysteriet kring sekten/familjen Corpus Maleficus/de Bale och Nostradamus profetior. Mot sin vilja bidrar han till att äldsta dottern Lamia de Bale räddas ur familjens klor och tillsammans söker de upp amerikanske journalisten Sabir. Sabir har kunskap kring Nostradamus profetior, och dessutom var han (i förra boken) inblandad i Achor de Bales död. Dessa två saker gör honom eftersökt av den övriga hämndlystna och kriminellt vältränade syskonskaran. Tillsammans flyr Calque, Lamia och Sabir söderut, för enligt profetian ska något hända efter en stor vulkans utbrott som har samband med mayafolket…
Mayakoden är en spännande bok – författaren vet precis hur han ska avsluta sina kapitel för att man ska vilja läsa vidare. Den påminner i sin blandning av fakta, mystik och thriller om Dan Browns Da Vinci-koden, med skillnaden att läsaren istället för att själv fundera över gåtorna får läsa om hur karaktärerna gör det. Dessa karaktärer, som spelar en viktig roll i bokens uppbyggnad, är tyvärr ganska platta. Dessutom fäller de ofta generaliserande kommentarer om kvinnor och kvinnlighet, vilket jag irriterar mig på. I Joris Calque som polisen som skulle passat bättre som historiker finns dock en viss kontrast.
Kanske lär man känna karaktärerna bättre om man läser den första boken, och kanske ter sig även då denna boks abrupta slut mer avrundat. Mayatemat är intressant men isolerat i en del av boken – kanske följs det upp i nästa bok? Det explicita våldet chockade mig till en början, men jag vande mig även om jag inte förstår till fullo vilket syfte det fyller.
Min uppfattning om romanens språk skiftar mellan att ibland inte förstå vem som säger vad i dialogerna, och ibland bli irriterad över en klumpig berättarnärvaro. Ofta används slentrianmässiga formuleringar, och jag funderar över om det verkligen är politiskt korrekt att använda ordet ”zigenare” i en roman, även om det varvas med ”romer”. Detta särskilt som de karaktärer som är romer är viktiga, och förmodligen kommer att bli ännu viktigare i del tre.
Inför Mayakodens fortsättning hoppas jag på fortsatt hög närvaro av intressanta fakta i texten, utan att förstöra spänningen, samt en större omsorg om språk och karaktärer.
Text: Frida Niblaeus