Teaterkritik

Skymningsrök – rolig och absurd och djupsinnig i all sin enkelhet

25 september, 2016 by Rosemari Södergren

Skymningsrök
Av Noah Haidle
Översättning Pamel Jaskoviak
Regi Viktor Tjerneld
Scenografi och kostym Franciska Alberte
Premiär på Göteborgs stadsteater 23 september 2016

Skymningsrök är ett drama av en förhållandevis ung dramatiker. Noah Haidle är 37 år och har hunnit skriva flera manus, både till teater och film och fått flera priser inom scenkonst redan. Skymningsrök är ett av hans senaste draman, den hade sin urpremiär 2013. Det finns förvånande få uppgifter om Noah Haidle på Internet. Inte ens på engelska wikipedia finns det särskilt mycket. Räkna med att om ytterligare tio år är han världskänd som dramatiker.

Det är kul att Göteborgs stadsteater har upptäckt en amerikansk dramatiker så tidigt i hans karriär.

Föreställningen på Göteborgs stadsteater är på drygt två timmar med en paus och under den tiden hinner vi få en djupdykning i livets centrala frågor på ett underhållande med samtidigt allvarligt sätt. Föreställningen är rolig och absurd och djupsinnig i all sin enkelhet.

I inledningen möter vi en slags presentatör som står framför den ännu neddragna ridån, iklädd röd sammetskostym med en stor spade i handen. Spaden får sin förklaring i allra sista akten. Presentatören driver handlingen framåt genom att berätta vad som händer i fotnoter.

När ridån går upp möter vi en höggravid mamma, Violet, som liksom så många kvinnor historien igenom i vardagslivet drar ett stort lass och försöker hålla ihop familjen, samtidigt som familjemedlemmarna, var och en, bär sina livstrauman. Violet bor med sin man och sin dotter hos sin far, översten som lider av demenssjukdom och av och till glömmer bort vem han själv och övriga omkring honom är. Familjen har svåra problem, men det sopas under mattan, ingen vill prata om det som trycker på inom dem.

I en dråplig men ändå sorglig, vemodig scen får vi se de två tvillingarna som ligger i mamma Violets mage och väntar på att komma ut medan de samtalar om arvssynden. Finns den? Föds vi med skuld redan från början? Föds vi in i omöjliga förutsättningar från början, föds vi till att misslyckas?

Skådespelarna har flera – och hur deras rollbyten går till har sin egen uttolkning och kan tolkas på flera sätt. Varje detalj har sin betydelse.

Det talas ofta inom teatervärlden om hur unga ska hitta till teatern utan att det som ges på scen ska förytligas, hur den unga publiken ska lockas utan att teaterföreställningarna enbart blir lättsam underhållning och förlorar sin udd. Dramatiker som Noah Haidle har hittat ett svar på den frågan.

För alla älskare av tv-serien Bron är det förstås ett extra plus att se Dag Malmberg på scen som i Bron spelar Sagas sympatiske närmaste chef Hans.

Dylansällskapet – rolig men också tragisk, komisk och tragikomisk

25 september, 2016 by Lotta Altner

Dylansällskapet
Av Dennis Magnusson
Regi Dennis Sandin
Scenografi Sven Haraldsson
Kostym och mask Patricia Svajger
Ljus Ulf Englund
Ljud Lisa Norman
Musik Mikael Svanevik
– premiär på Lilla scenen, Stadsteatern 24 september 2016

Vänskap mellan män är något som jag tror både män och kvinnor ibland funderar över. Inte för att vi inte tror att den finns, utan för att kvinnors vänskap (med både män och kvinnor) på något vis verkar vara självklarare än mäns relationer med varandra. Jag har ingen statistik som är säkerställd på något vis, men det jag hör från både män och kvinnor i min vänskapskrets är att kvinnor har både fler vänner och pratar djupare med sina vänner. De sociala koderna, anser många män är svåra om man inte har ett stort gemensamt intresse. Männen i ”Dylansällskapet” har definitivt Bob Dylan gemensamt, men därutöver inte samma plattform att stå på.

Därför är det väldigt spännande och intressant att se ett drama som baserar sig på dessa mäns vänskaper. För vad pratar män om? Vad bekymrar dem i deras relationer till världen och andra? Har de hemligheter som vi inte vet om och skulle förundras över? Manlig vänskap mellan heterosexuella borde ju vara mer än ryggdunkningar.

Jag ska villigt erkänna att mina kunskaper om Bob Dylan inte är de djupaste.När jag hör flera av hans låtar före föreställningen (spelades bl.a. på damernas toalett) så blir det dock aha-upplevelser och jag känner igen många av dem. Kan till och med sjunga med i refrängerna. Men jag får väl försvarar mig med att Dylan inte tillhör min generation. När föreställningen börjar och många Dylan skämt dras och kvinnorna bredvid mig, som tydligen kan sin Dylan, skrattar åt många fler skämt än jag. Då funderar jag över om hela manuset/föreställningen kommer att kräva att man kan ingående mycket om Bob. Kommer jag känna ett utanförskap? Min egen humor ifrågasatte jag tack och lov inte – det får bli en annan gång.

Efter en stund inser jag tack och lov att jag att faktiskt har en fördel av att inte kunna allt om musikern. För det publiken gör som kan något om Dylan, är att skapa sig en subgrupp av inbördes beundran på plats och det är precis det som männen på scen också återspeglar. De tittar på varann och nickar ”eller hur!?”och skrattar ikapp när de hör ett skämt där de vet antingen början eller slutet. Det är naturligtvis inte fel och kan vara ganska skönt, men man missar eventuellt en och annan nyans till kanske. Jag skrattar dock åt det som en utomstående skrattar åt och åt fenomenet ”Dylan” som sammankomst för att slippa visa sina känslor och säga som det är( …”att man ska visa sina känslor är en myt”).

Männen träffas var fjärde månad, äter samma middag varje årstid, pratar om Dylan, flyr världen tillsammans och berättar om vilka tankar de har/har haft om ikonen sedan sist. Sakta men säkert sipprar otroheten, sjukdomar, ensamhet, livskriser och existensiella tankar fram genom musiklegenden. Man låter ångest krypa fram, för att sedan sätta Dylans hatten på, och distansera sig själv genom hans musik. Inget kan ju sägas bättre än genom Bob.
Tempot i föreställningen var ganska långsamt och det kanske är nödvändigt i det samtalsforumet som gestaltades. Dock tror jag att frågor och svar dem emellan kommer att spetsas till efter dagens premiär, vilket kommer att ge mer näring och energi åt hela föreställningen. Kvällen var lite för melodisk för dess innehåll.

Det är skådespelare med stor rutin som spelar i föreställningen. Med jämna mellanrum funderar jag över om det är för att rollerna är ungefär lika stora, som ingen av dem utmärker sig eller om det är att karaktärerna inte tillåts ta mer plats i sina homogena möten med varandra? Det är dock väldigt ovanligt att 4 manliga skådespelare, allihop skulle kunna vara huvudrollsinnehavaren i en och samma pjäs. Det ger faktiskt rättvisan ett balanserat- och solidariskt ansikte . Det är vackert med manlig vänskap på ömsesidig nivå där hela gruppen ger alla ett mervärde.

I mitt eget lilla fack av inbördes beundran (vi kulturnördar) skulle jag vilja utmana den framtida publiken till att se mer än enbart haha-skämten. Jag tror att många tänker att föreställningen var rolig. Den var rolig. Men den var inte bara rolig. Den var också tragisk, komisk och tragikomisk. Det är inget farligt att känna efter lite. Godispåsen innehåller inte bara en karamellsort. Våga lägg på en annan lins än Dylans nyanser på föreställningen. Det finns fler klanger att njuta av, än tonerna av de självklaraste.
Slutligen kan jag konstatera att självbedrägeriet och illusionen om meningen med våra liv må vara olika men ändå utbrett i oss all. Vi människor vaggar in oss själva i drömmar som inte är rimliga och då är besvikelsen helt klart en självklarhet (”Forever young”).

Foto: Petra Hellberg

Tankar om ”Gräs” på Marionetteatern

17 september, 2016 by Lotta Altner

Gräs
Koreografi och iscensättning Claire Parsons
Scenografi Anna Nyberg
Kostym Bitte Palm
Mask Gunilla Pettersson
Ljus Olof Carlsson
Kompositör Mikael Svanevik
Dockor Kay Tinbäck Du Rées
Dockteaterinstruktion Helena Nilsson
Marionetteatern, Stadsteatern i Stockholm, premiär 16 september 2016

Jag är uppvuxen med talesättet ”gräset är alltid är grönare på andra sidan” det vill säga att man aldrig är nöjd och belåten med det man har närmast sig. Därmed är det alltid bättre någon annanstans än där du står. Det är en väldigt cynisk och tråkig inställning kan man tycka, men helt fysiskt är det hållbart. Det gröna närmast dig (där du står) får den mörka marken som bakgrund, medan gräset på andra sidan ses från sidan och därmed enbart har gräs som bakgrund. Det ser helt klart grönare ut där borta. Om nu det kan anses som bättre eller inte, är nog den större frågan. Men det största problemet kvartår dock, när du väl kommer till andra sidan så är det inte lika grönt längre.

Därför är det så fantastiskt underbart att komma in på en liten intim scen i Kulturhuset och konstatera att gräset är ljuvligt grönt överallt. Det är inte heller slitage eller ojämnt klippt, utan skönt grönt för alla och en var hela tiden.

Trädgården har lekande barn, som inledningsvis hälsar på barnen på ett sådant sätt att den s.k. isen bryts och avståndet mellan skådespelarna och barnen blir mycket litet, på ett behagligt och naturligt vis. Skådespelarna skojar också med sig själva och låter barnen skratta åt dem och inte enbart åt deras rollkaraktär, vilket är en mycket bra inledning för att öppna upp för barnen att vara naturliga i sina reaktioner för det som är på scen.
En liten marionettdocka tittar in genom staketet. Hon är rödhårig och lockig som en av skådespelarna, som spelar ett barn. Jag tänker att den marionettdockan kanske är den ena skådespelarens ”inre lilla jag”. För dockan är väldigt lik henne. Flickan har också en rödhårig vän som hon leker med. Eftersom han också är rödhårig känns det naturligt att det nog är två syskon. De kopierar och förlänger varandras kroppsspråk som enbart barn gör om de lever i nära kontakt med varandra. Precis som äkta par ibland kostar på sig att avsluta varandras meningar.
Skådespelarna rör sig och leker som små barn gör d.v.s att ena stunden är det snabbt och intensivt och nästa litet och långsamt. De går på impulser och det finns inte självklara avslut, innan något annat påbörjas. Min blick blir avslappnad och harmonisk.

Danserna som visas på scen görs på ett barnsligt vis och de försöker inte glänsande att de faktiskt är vuxna och några av dem professionella dansare. Det är pedagogiskt viktigare att barnen i publiken följer med i rörelserna och fascineras av dem. Jag uppskattar alltid när vuxna spelar teater för barn, för barnens skull och inte för föräldrarna i första hand.

Den gröna sommar ängen som inbjuder till sommaräventyr och kullerbyttor, ger också utrymme för vila och picknick. När flickan öppnar termosen för att dricka det som är gott däri, undrar jag dock varför hon inte blåser på drycken. Varje barn/vuxen vet att i en termos ska man vara försiktig när man dricker. Både mycket varm och mycket kallt, ska man vara förberedd på och visa.

Det fina vädret på scen påvisar ett fint litet moln, som i sig också har ett litet moln. Barnen skrattar när flickan på scen rullar ut och in molnet, som om vi själva skulle kunna bestämma över vädret.

Gång på gång försöker den lilla röda marionettdockan få vara med. Hon utger sig för att inte riktigt förstå lekens regler, hänga med eller veta hur hon ska bidrag. Gång på gång stannar de lekande barnen upp och hjälper henne på traven. Hon får alltid vara med trots att hon är lite orolig och bortkommen.

Barnen i publiken skrattar åt den överdimensionerade saxen och jättestora foten, som barnen på scen jämför sig med. Med igenkännande kan barnen i publiken konstatera att det kan vara lite jobbigt ibland att vara liten och hur blir det egentligen när man blir stor?

Utan att tveka skulle jag vilja påstå att publiken var mer än nöjda och belåtna där de satt vid det gröna gräset. Det var inte bättre någon annanstans och det fanns ingen annan plats jag ville vara på heller. Gräset kan inte alls ha varit grönare någon annanstans.

Medverkande
Magnus Erenius
Emelie Garmén
Viktor Gyllenberg

Foto: Petra Hellberg

Fadren – Mustig könskamp på Klarateaterns scen

3 september, 2016 by Redaktionen

Fadren
Av August Strindberg
Regi: Mellika Melouani
Scenografi: Lars Östbergh
Kostym: Maria Geber
Ljus: Bengt Gomér
Mask: Ulrika Ritter
Ljud: Michael Breschi, Håkan Åslund
Musik: Kajsa Grytt
Premiär 2 september 2016 på Klarascenen, Stockholms stadsteater

Öppningsscenen är smått absurd. Den starke mannen, Strindbergs ryttmästare i stram officersuniform, sitter stel och allvarlig på en stol i en borgerlig salong medan pigorna runt honom städar sig till orgasm. Han avbryter till slut irriterat och in kommer i stället pastorn, som i broderligt samspråk ska hjälpa honom med råd rörande den besvärliga hustrun.

Strindbergs idéer möter samtiden i Klarateaterns uppsättning av Fadren. Pjäsen följer ursprunget till stor del efter den spektakulära inledningen. Möblemang och kläder är 1800-tal. Ryttmästaren är en man av kontraster, intellektuell och känslig men samtidigt manligt kraftfull. Strindbergs idealtyp. Ville Virtanen speglar hans sinnelag oerhört målande, hans kropp är överspänd och skakar så att jag nästan befarar hans verkliga sammanbrott. Hans hustru Laura är lika känsligt spelad av Helena af Sandeberg. Det är inte direkt några vänskapliga knuffar makarna ger varandra och samlaget liknar mer en brottningskamp än en kärleksakt.

Dottern Bertha är det förmodade föremålet för maktkampen mellan könen. Fadern vill att hon ska räddas bort från den imbecilla, kvinnliga, dominansen i hemmet med mamma, amma, svärmor och tjänstekvinnor, som alla står på moderns sida. Hon ska åka till staden och utbildas till lärarinna. Medan modern vill att hon ska stanna hemma och måla tavlor. Bertha själv velar mellan föräldrarnas viljor och kan inte bestämma sig.

Ryttmästaren har ju, som han också påtalar, all reell makt eftersom kvinnan har ”avträtt sina rättigheter” i och med äktenskapet, som det var på den tiden. Men Strindberg visar på hur Laura med hjälp av list och manipulation ändå blir den som går segrande ur striderna. Hon driver maken till vansinne genom sina insinuationer, som även påhejas av honom själv, att han inte skulle vara far till Bertha.

Så plötsligt låter Regissören Mellika Melouani Melani tio svårt utsatta kvinnor ur nutiden träda in i 1800-talsdramat och valhänt amatörmässigt – några läser stakande från skrynkliga lappar – berätta om sina strider med dagens brutala män. Den ena historien är hemskare än den andra, kvinnorna har blivit misshandlade, våldtagna, övergivna och svikna men kämpar oförtrutet på för sina barn. Ryttmästaren verkar inte bry sig, han tycks helt upptagen av sin egen inre smärta. Det är i alla fall honom det är mest synd om. När han i desperation kastar en brinnande fotogenlampa på Laura är spelet över. Läkaren går med på att förklara honom sinnessjuk.

Slutscenen är överraskande och annorlunda. I motsats till det Strindbergska dramat där den stackars ryttmästaren drabbas av ett slaganfall och avlider så befrias han här från tvångströjan och mördar barnet.

Teaterföreställningen var stark, men inte helt lättsmält. Jag har fått en del att fundera över.

Medverkande:
Ville Virtanen, Helena af Sandeberg, Josephine Kylén Collins, Elisabet Carlsson, Samuel Fröler, Anita Wall, Bahador Foladi, Kajsa Grytt

Soppteater: En tröst i hösten – lagom melankolisk revy

2 september, 2016 by Redaktionen

En tröst om hösten
En revy i tiden – av Adde Malmberg
Regi Adde Malmberg
Premiär 2 september 2016 på Klara Soppteater

Hösten är här, även om det hittills varit en mild och varm september. Men hösten är här, om inte annat märks det på att kvällarna mörknar tidigare och det finns en viss kyla i morgonluften. Och framför allt: vardagslivet med alla plikter är igång igen.

Klara soppteater är verkligen en perfekt teaterupplevelse under lunchtid. Den öppnar 11.45, teatern börjar 12 och slutar vid 13. För den som arbetar inte alltför långt från teatern kan det fungera som en bra lunch: äta en god soppa och få en liten kaka med kaffe till efterrätt och en teaterupplevelse. En preliminär uppskattning, helt amatörmässigt gjord av mig, säger att kanske hälften av publiken som kom på premiärföreställningen fortfarande jobbar, resten är troligen pensionärer. Och det är också bra, att de som är daglediga kan avnjuta soppa med teater mitt på dagen.

Septembers första soppteaterpremiär är en nyskriven revy av Adde Malmberg, i regi av Adde Malmberg. Som de flesta revyer är det sång och musik och kortare småscener och sketcher, en del mer komiska, andra mer ironiska eller eftertänksamma.

Musiken är väldigt höstmelankolisk, vemodig och ganska vacker, fast på ett lättsamt sätt och väl sjunget av de duktiga skådespelarna.

Föreställningen beskrivs i programmet som en bitterljuv och försiktigt melankolisk revy om den tid vi lever i.

Ja, det är väl en bra beskrivning. Den är lite melankolisk och tar upp en del av det som många kan uppleva mörkt idag, men gränser som stängs. Fast å andra sidan är jag inte helt säker på att gränserna någonsin varit direkt öppna. Jag är inte säker på att något var så mycket bättre för tio eller tjugo eller trettio år sedan.

Jag tycker det är en lättsam föreställning som på ett mjukt sätt driver med tiden idag utan att riktigt ha någon skärpa. Jag tänker till exempel på numret där en politiker ska drivas med och det i det här fallet blev Gustav Fridolin. Särskilt skarpt är det inte. Det drivs lite med hans fina kostym, men sedan är det inte så mycket mer.

En del av sketcherna är sådant som vi sett tidigare i andra revyer och liknande. Revyn ”En tröst om hösten” är helt godkänd, varm och lagom hösteftertänksam, men det är inte något banbrytande storverk. Men det behöver inte allt vara. Lite eftertänksam scenkonst och en god soppa kan vara en bra upplevelse på lunchen i höst.

Medverkande
Albin Flinkas
My Holmsten
Lars Lind
Fredrik Meyer
Julia Marko-Nord

Teaterkritik

Footer

Om oss