Marionetteatern

Pop Up Puppets – festival i fyra dagar med dockteater

2 augusti, 2024 by Redaktionen

Den 22-25 augusti 2024 är det dags för årets upplaga av Marionetteaterns internationella dockteaterfestival Pop Up Puppets. Under fyra dagar gästspelar kompanier från hela världen på Kulturhuset Stadsteatern, en unik chans att uppleva scenkonst som annars sällan kommer till Sverige.

Delar ur programmet:

Origin of a Tale
Av Collectif Kahraba (Libanon)
Lera. Lera i högar, lera i skikt, lera i block och lerklumpar. Föreställningens centrala element är lera. Kanske formades den allra första fabeln av lera? Inför publikens ögon formas leran till figurer och tillsammans med teckning, rörelse, dockspel och ljudskapande växer föreställningen fram.

Husdjursföreställningen
Av Marionetteatern (Sverige)
Det yr av päls och fjädrar när djuren och deras människor släpper loss i sång och oväntade bekännelser. En fantasifull och humoristisk familjeföreställning från 4 år.

Spår
Av Marionetteatern (Sverige)
Poesi möter dockteatern i en helt ny teaterupplevelse som utmanar det givna och förutbestämda – och som bjuder in till association i ett dött landskap.

Ariadne – A Mess
Av Dirty Duckling (Finland)
En känslosam dockteaterföreställning om förlorade kärlekar, identitetens labyrinter och den antika myten om Ariadne. Soloshowen är skapad och framförs av den finska dockspelaren Merja Pöyhönen.

Teaterkritik: Spår på Marionetteatern – en föreställning som tål att ses många gånger

6 mars, 2024 by Rosemari Södergren

Spår
Av Helena Nilsson i samarbete med ensemblen
Regi Helena Nilsson
Scenografi och kostym Helga Bumsch
Dockor Sara Bohman
Ljus Moa Deurell
Kompositör Mikael Svanevik
Poet Adam Westman
Musik av Mikael Svanevik
På scenen Magnus Erenius och Ida Steén
Premiär på Marionetteatern, Kulturhuset Stadsteatern Stockholm 6 mars 2024

En poetisk rundvandring kring liv och död, kring Gud och människor, kring de existentiella frågorna och om minnen – en föreställning som talar med bild, ljud och ljus lika mycket som med dockor och dockförare/skådespelare. En föreställning utan en enda talad dialog men däremot talar kropparna, sanden och dockornas rörelser. Den är rolig emellanåt, absurd ibland men ändå alltid filosofisk, lyrisk samtidigt som den är träffsäker om livet.

Två högar av sand, den ena något större än den andra, dominerar scenen. Två dockförare träder fram på scenen, de rör sig med stela rörelser, ansiktena är nästan helt utan mimik, de är som om de vore dockor själva. De placerar ut lerfigurer och river dem igen, som gudar som låter människor komma till liv och sedan låter dem försvinna igen. De hanterar olika slags dockor och uttalar monologer. Ur en kasset-bandspelare kommer korta uttryck, frågor, uppmaningar och musik och andra ljud.

Föreställningen bygger på specialskriven poesi av poeten Adam Westman och med nykomponerad musik av Mikael Svanevik. Det är suggestivt, poetiskt och väcker känslor och tankar. Vad handlar det om? Om livet, om livets förutsättningar, om minnen, om vad som är viktigt i livet – kanske om gud eller inte. Det är en föreställning som växer i betraktarens ögon och som jag tror tål att ses flera gånger. Den kommer att växa för varje gång och säga oss mer och mer.

Orden, meningarna, dikterna, allt går i cirklar. En del upprepas flera gånger i olika sammanhang, ibland ihopsatta med andra meningar och ord. Det är fantastiskt skickligt ihopsatt.

Skådespelarna på scenen, vad är de? Gudar? Dockförare? Dockor? Det är allt detta. Det är oerhört skickligt av dem att kunna spela med sådan stel mimik och stela rörelser.

Allt samverkar på ett fängslande sätt. Jag sitter helt fångad av det som händer och det som inte händer. Föreställningen är en timme, men oj vad mycket substans.

Om poeten:
Adam Westman är en av Sveriges mest spännande poeter. Han är bosatt i Malmö, men är uppvuxen i Småland. 2019 kom hans debut med diktboken Taberg, året efter kom diktsamlingen Folkets Park.

Om kompositören:
Mikael Svanevik är en träffsäker kompositör som skapat musik och ljudmiljöer för teater- och dansföreställningar runt om i Sverige. Han har också arbetat med radio- och tv-produktioner, exempelvis Kobra och Babel.

Om regissören:
Helena Nilsson är konstnärlig ledare för Marionetteatern. Som regissör och dramatiker har Helena skapat kritikerrosade föreställningar som Ett frö i rymden, Systern från havet, Husdjursföreställningen och många fler.

Helga Bumsch är föreställningens scenograf. Hon har arbetat på en mängd olika scener i hela Sverige och även utomlands samt även som kostymdesigner för filmer.

Teaterkritik: Ett frö i rymden på Marionetteatern – gör dig hejdlöst förälskad i vår planet

7 mars, 2020 by Lotta Altner

Ett frö i rymden
Av Eva Brise och Helena Nilsson
Regi Helena Nilsson
Scenografi och kostym Märta Fallenius
Ljusdesign Olle Axén
Mask Petra Göransson
Dockmakare Kay Tinbäck Du Rées
I dockmakarverkstaden Hedvig Bergman, Anette Fredriksson, Timothy Johansson, Tomas Lundkvist, Karin Magnusson
Urpremiär: Marionetteatern Kulturhuset Stadsteatern Skärholmen den 6 mars 2020
Föreställningens längd är ca 60 minuter utan paus
Från 5 år

Att gå på teater där majoriteten är i 5 årsåldern, gör en förberedd på det mesta och man får som vuxen för en gångs skull leva lite på undantag – föreställningen är i första hand till för de små. Därmed kan någon bli rädd, glad eller högljudd över något som du som vuxen inte är förberedd på. En sak är också väldigt säkert när det gäller kids, de fjäskar inte inställsamt för varann, skådespelarna eller övriga i rummet. Det är därmed en befrielse i sig själv att vara där, kan jag som kritiker tycka. Dagens urpremiär gav också villkorslösa skratt, suckar och frågor kring varför man inte fick gå upp på scen och vara med (en helt rimlig fråga om man inte förstår teaterns konventioner).

Det är alltid en ”back to base”, universal och genuin glädje i magtrakten med marionetteater tycker jag, eftersom den i sin uttrycksform ofta sker utan någon typ av verbal kommunikation. Det gör att du lyssnar efter annat än ord och ögonen fokuserar på helheter och detaljer utöver det vanliga. Dagens urpremiär är sannerligen en fröjd för ögonen och jag kan förstå barnen som ville gå upp och få försöka vara med i känslan av havsdjup, fiskar, blommor, insekter, fåglar och djur.

Man rå inte för att man redan vid ingång till föreställningen slås av hur utomordentligt vacker, smidig och smart rekvisitan är. Jag stämmer in i barnens ”åh så fint” och blir nästan gråtfärdig av hur stämningsfullt allt är. Vi har blivit insläppta i en överdimensionerad naturupplevelse som nästan känns som tecknad film. Jag blir direkt blixtförälskad i luftbubblorna och maneterna som är så underfundiga och färgskalorna gör att jag vill hem och måla. Jag vill flytta in och aldrig lämna. Jag lovar att hålla mig hel och ren bara jag blir accepterad i kretsomloppet.

Dagens föreställning ger en underbar insikt i hur skådespelare överför och lever sig in i en karaktär utanför sig själv. Gestaltningen och motoriken från människa till docka och djur var utöver det vanliga. Tempot var hela tiden någon sekund långsammare än om det varit verklighet, vilket ger en härlig vilan i din upplevelse.

Föreställningen ligger helt i tiden eftersom man ärligt förklarar djurens och naturens behov av samspel och hänsyn. Människans snabba tempo och önskan av ständig utveckling tär på klimatet. Människan tar för sig och smutsar ner på ett ohållbart sätt. När nu allt är så vackert skapat på scen får man ett obehagligt konstaterande av hur möjligt det, på riktigt är, att vi människor kan förstöra världen så mycket som vi gör. Men den tydligt uppmålade bilden får en 5-åring att begripa att naturen mår dåligt av en massa skräp och utsläpp. Jag frågar mig när övriga mänsklighetens sunda bondförnuft försvann och hur ska vi få det tillbaka.

Om du ska ta ditt yngre barn på någon föreställning just nu, så ska ni se den här föreställningen. Om du som vuxen vill slappna av i en tydlig, behaglig och vacker scenbild ska du följa med någon av den yngre generationen och dessutom passa på att glädja dig åt deras spontana reaktioner på färg och form i föreställningen. Här finns det utrymme för alla.

På scen Magnus Erenius, Hui-Han Hu, David Sigfridsson, Ida Steén

Dockteater från hela Europa invaderar Stockholm

11 augusti, 2018 by Redaktionen

Marionetteatern fyller 60 år och firar med den fem dagar långa dockteaterfestivalen Pop up Puppets som mellan den 18-22 augusti bjuder in publik i alla åldrar till europeiska gästspel från nio olika länder. Festivalen är förlagd till flera av Kulturhuset Stadsteaterns scener vid Sergels Torg, men kommer även dyka upp ute på Stockholms gator och torg.

Ett pressmeddelande:

– Det som är extra spännande med Pop up Puppets är den bredd och den mångfald vi visar upp. Och festivalen kommer definitivt slå hål på myten om att dockteater endast är för barn, säger Marionetteaterns konstnärliga ledare Helena Nilsson. Det här är en konstform för alla, vuxna som barn, som dessutom når helt över språkbarriärer.

Under festivaldagarna möter publiken bland annat bulgariska teaterkompaniet Puppet’s Lab som prisats stort för sina innovativa föreställningar. Brittiska Pickled Image lyfter begreppet clownskräck till en helt ny nivå i vuxenföreställningen Coulrophobia. Dessutom medverkar jubilaren Marionetteatern själva med hyllade Da-Da-Da, teater för bebisar och Du och jag, ett ordlöst möte mellan dans och dockteater.

Marionetteatern introducerade modern dockteater i Sverige redan 1958 och har sedan dess utgjort en av grundpelarna inom svensk scenkonst. Man har sin fasta scen i Kulturhuset vid Sergels Torg, men är också en efterfrågad och hyllad gäst på festivaler och scener runt om i världen.

Pop up Puppets 2018: Teatro Gioco Vita (IT), Puppet´s Lab (BUL), Plexus Polaire (FR/NO), Compagnie La Pendue (FR) Teatro de Marionetas a Tarumba (POR), Pickled Image (GB) Teater My (DK), Livsmedlet Theatre (FI) Clive Chandler (UK), José Gil (POR), Irene Vecchia (IT), Milla Risku (FIN) och Marionetteatern (SE).

Scener: Marionetteatern, Kilen, Hörsalen, Studion, Brunkebergstorg, Norrbro
Målgrupper: För både barn och vuxna.
Språk: Dockteater är en visuell teaterform som ofta når över språkbarriärer. De föreställningar som inte är ordlösa spelas på engelska, eller i vissa fall på originalspråk. Introduktion till föreställningarna ges på svenska.

Tankar om ”Gräs” på Marionetteatern

17 september, 2016 by Lotta Altner

Gräs
Koreografi och iscensättning Claire Parsons
Scenografi Anna Nyberg
Kostym Bitte Palm
Mask Gunilla Pettersson
Ljus Olof Carlsson
Kompositör Mikael Svanevik
Dockor Kay Tinbäck Du Rées
Dockteaterinstruktion Helena Nilsson
Marionetteatern, Stadsteatern i Stockholm, premiär 16 september 2016

Jag är uppvuxen med talesättet ”gräset är alltid är grönare på andra sidan” det vill säga att man aldrig är nöjd och belåten med det man har närmast sig. Därmed är det alltid bättre någon annanstans än där du står. Det är en väldigt cynisk och tråkig inställning kan man tycka, men helt fysiskt är det hållbart. Det gröna närmast dig (där du står) får den mörka marken som bakgrund, medan gräset på andra sidan ses från sidan och därmed enbart har gräs som bakgrund. Det ser helt klart grönare ut där borta. Om nu det kan anses som bättre eller inte, är nog den större frågan. Men det största problemet kvartår dock, när du väl kommer till andra sidan så är det inte lika grönt längre.

Därför är det så fantastiskt underbart att komma in på en liten intim scen i Kulturhuset och konstatera att gräset är ljuvligt grönt överallt. Det är inte heller slitage eller ojämnt klippt, utan skönt grönt för alla och en var hela tiden.

Trädgården har lekande barn, som inledningsvis hälsar på barnen på ett sådant sätt att den s.k. isen bryts och avståndet mellan skådespelarna och barnen blir mycket litet, på ett behagligt och naturligt vis. Skådespelarna skojar också med sig själva och låter barnen skratta åt dem och inte enbart åt deras rollkaraktär, vilket är en mycket bra inledning för att öppna upp för barnen att vara naturliga i sina reaktioner för det som är på scen.
En liten marionettdocka tittar in genom staketet. Hon är rödhårig och lockig som en av skådespelarna, som spelar ett barn. Jag tänker att den marionettdockan kanske är den ena skådespelarens ”inre lilla jag”. För dockan är väldigt lik henne. Flickan har också en rödhårig vän som hon leker med. Eftersom han också är rödhårig känns det naturligt att det nog är två syskon. De kopierar och förlänger varandras kroppsspråk som enbart barn gör om de lever i nära kontakt med varandra. Precis som äkta par ibland kostar på sig att avsluta varandras meningar.
Skådespelarna rör sig och leker som små barn gör d.v.s att ena stunden är det snabbt och intensivt och nästa litet och långsamt. De går på impulser och det finns inte självklara avslut, innan något annat påbörjas. Min blick blir avslappnad och harmonisk.

Danserna som visas på scen görs på ett barnsligt vis och de försöker inte glänsande att de faktiskt är vuxna och några av dem professionella dansare. Det är pedagogiskt viktigare att barnen i publiken följer med i rörelserna och fascineras av dem. Jag uppskattar alltid när vuxna spelar teater för barn, för barnens skull och inte för föräldrarna i första hand.

Den gröna sommar ängen som inbjuder till sommaräventyr och kullerbyttor, ger också utrymme för vila och picknick. När flickan öppnar termosen för att dricka det som är gott däri, undrar jag dock varför hon inte blåser på drycken. Varje barn/vuxen vet att i en termos ska man vara försiktig när man dricker. Både mycket varm och mycket kallt, ska man vara förberedd på och visa.

Det fina vädret på scen påvisar ett fint litet moln, som i sig också har ett litet moln. Barnen skrattar när flickan på scen rullar ut och in molnet, som om vi själva skulle kunna bestämma över vädret.

Gång på gång försöker den lilla röda marionettdockan få vara med. Hon utger sig för att inte riktigt förstå lekens regler, hänga med eller veta hur hon ska bidrag. Gång på gång stannar de lekande barnen upp och hjälper henne på traven. Hon får alltid vara med trots att hon är lite orolig och bortkommen.

Barnen i publiken skrattar åt den överdimensionerade saxen och jättestora foten, som barnen på scen jämför sig med. Med igenkännande kan barnen i publiken konstatera att det kan vara lite jobbigt ibland att vara liten och hur blir det egentligen när man blir stor?

Utan att tveka skulle jag vilja påstå att publiken var mer än nöjda och belåtna där de satt vid det gröna gräset. Det var inte bättre någon annanstans och det fanns ingen annan plats jag ville vara på heller. Gräset kan inte alls ha varit grönare någon annanstans.

Medverkande
Magnus Erenius
Emelie Garmén
Viktor Gyllenberg

Foto: Petra Hellberg

Marionetteatern

Footer

Om oss