Spår
Av Helena Nilsson i samarbete med ensemblen
Regi Helena Nilsson
Scenografi och kostym Helga Bumsch
Dockor Sara Bohman
Ljus Moa Deurell
Kompositör Mikael Svanevik
Poet Adam Westman
Musik av Mikael Svanevik
På scenen Magnus Erenius och Ida Steén
Premiär på Marionetteatern, Kulturhuset Stadsteatern Stockholm 6 mars 2024
En poetisk rundvandring kring liv och död, kring Gud och människor, kring de existentiella frågorna och om minnen – en föreställning som talar med bild, ljud och ljus lika mycket som med dockor och dockförare/skådespelare. En föreställning utan en enda talad dialog men däremot talar kropparna, sanden och dockornas rörelser. Den är rolig emellanåt, absurd ibland men ändå alltid filosofisk, lyrisk samtidigt som den är träffsäker om livet.
Två högar av sand, den ena något större än den andra, dominerar scenen. Två dockförare träder fram på scenen, de rör sig med stela rörelser, ansiktena är nästan helt utan mimik, de är som om de vore dockor själva. De placerar ut lerfigurer och river dem igen, som gudar som låter människor komma till liv och sedan låter dem försvinna igen. De hanterar olika slags dockor och uttalar monologer. Ur en kasset-bandspelare kommer korta uttryck, frågor, uppmaningar och musik och andra ljud.
Föreställningen bygger på specialskriven poesi av poeten Adam Westman och med nykomponerad musik av Mikael Svanevik. Det är suggestivt, poetiskt och väcker känslor och tankar. Vad handlar det om? Om livet, om livets förutsättningar, om minnen, om vad som är viktigt i livet – kanske om gud eller inte. Det är en föreställning som växer i betraktarens ögon och som jag tror tål att ses flera gånger. Den kommer att växa för varje gång och säga oss mer och mer.
Orden, meningarna, dikterna, allt går i cirklar. En del upprepas flera gånger i olika sammanhang, ibland ihopsatta med andra meningar och ord. Det är fantastiskt skickligt ihopsatt.
Skådespelarna på scenen, vad är de? Gudar? Dockförare? Dockor? Det är allt detta. Det är oerhört skickligt av dem att kunna spela med sådan stel mimik och stela rörelser.
Allt samverkar på ett fängslande sätt. Jag sitter helt fångad av det som händer och det som inte händer. Föreställningen är en timme, men oj vad mycket substans.
Om poeten:
Adam Westman är en av Sveriges mest spännande poeter. Han är bosatt i Malmö, men är uppvuxen i Småland. 2019 kom hans debut med diktboken Taberg, året efter kom diktsamlingen Folkets Park.
Om kompositören:
Mikael Svanevik är en träffsäker kompositör som skapat musik och ljudmiljöer för teater- och dansföreställningar runt om i Sverige. Han har också arbetat med radio- och tv-produktioner, exempelvis Kobra och Babel.
Om regissören:
Helena Nilsson är konstnärlig ledare för Marionetteatern. Som regissör och dramatiker har Helena skapat kritikerrosade föreställningar som Ett frö i rymden, Systern från havet, Husdjursföreställningen och många fler.
Helga Bumsch är föreställningens scenograf. Hon har arbetat på en mängd olika scener i hela Sverige och även utomlands samt även som kostymdesigner för filmer.