• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Teaterrecension: Personer, platser och saker – ett berörande och viktigt drama

1 oktober, 2017 by Rosemari Södergren

Personer, platser och saker
Av Duncan MacMillan
Översättning Pamela Jaskoviak
Regi Andrés Lima
Scenografi Alex Tarragüel Rubio
Kostym och mask Patricia Svajger
Ljus Åsa Holtz
Musik Nick Powell
Premiär på Kulturhuset Stadsteater, Stockholm, Lilla scenen 30 september 2017

Ett berörande och viktigt drama om att vara missbrukare. Handlingen kretsar kring Emma, en ung skådespelerska som bröt ihop på scen framför publiken i rollen som Nina i slutscenen av en uppsättning av Tjechovs Måsen. Hennes sammanbrott beror på droger och alkohol och hon tvingas ta itu med sitt liv och sitt missbruk på en rehabiliteringsklinik.

Är det någon vits med att leva nykter i en värld som denna, som är fylld av våld, terror och växande rasism? Emma har många argument och försvar för att motivera att hon ska fortsätta med droger och alkohol. Som missbrukare ofta har. Det finns stunder då en missbrukare inser vidden av vad hen hamnat i, men om och om igen hittar de ursäkter för att fortsätta. Det finns människor som kan hantera alkohol, som kan ta ett glas vin ibland. Men så fungerar det inte för den som är missbrukare. Den som missbrukar gör det med livet som insats. Så är det. Emma har varit nära att dö på grund av sitt blandmissbruk men kan ändå inte ta till sig att hon har problem.

Missbruk är ett svårt problem i samhället, hundratals unga människor dör varje år i Sverige på grund av missbruk. Ändå talas det väldigt lite om detta och det är inte många draman eller filmer som tar upp detta och alltför ofta skildras det på ett förenklat sätt. Missbruk är ingen enkel fråga med en glasklar lösning.

Föreställningen är mycket, mycket bra för den gör ingen parodi av missbrukare även om det ibland kan vara skruvat, föreställningen visar också att det är komplicerat och de många olika aspekterna av missbruk och dess följder tas upp.

Kliniken som Emma hamnar på drivs efter 12-stegs-programmet, ett av de mer kända metoderna för att hjälpa människor ut ur missbruk. En del människor blir hjälpta av den metoden, jag har några bekanta som den metoden fungerade perfekt för. Jag vet också de som den metoden inte var rätt för.

Dramat är skrivet av den brittiske dramatikern Duncan Macmillan. Pjäsen gjorde stor succé vid urpremiären på National Theatre i London och som snabbt flyttades upp till West End. Den 19 oktober har den premiär på Broadway.

Regissören Andrés Lima, spansk teater- och filmregissör, har skapat en välgjord föreställning där ljud och det visuella samverkar på ett starkt sätt och en del scener kryper under huden på mig, jag kan inte värja mig. Som scenen när Emma ligger i sin säng i sitt rum under första steget av avgiftning och musik, ljud och fladdrande ljus förstärker scenbilden där flera kopior av Emma kravlar och tar sig runt i ångest. Sandra Huldt som spelar Emma är enastående i rollen. Jag vill ge en eloge till hela skådespelartruppen, de tolv skådespelare som gestaltar ett trettiotal karaktärer är alla så bra.

Jag hoppas att föreställningen kan få många att ta sig till Kulturhuset Stadsteatern och att missbruksproblemet i samhället skulle komma upp till diskussion mycket, mycket mer. Att så många dör på grund av missbruk är ett stort misslyckande för vårt samhällssystem. Och det finns inga enkla svar och inga enkla lösningar. Alltför ofta sägs det att den som växer upp i fattiga förhållanden med föräldrar med missbruk är det som hamnar i missbruk. Det är inte sanningen. Vem som blir missbrukare kan inte förutsägas. Det vi vet däremot är att missbruk är livsfarligt.

I rollerna:
Emma Sandra Huldt
Paul Per Sandberg
Foster Leonard Terfelt
Doktorn mf.l Gunilla Röör
Mark Fredrik Lycke
Meredith Ann-Sofie Rase
Laura Alma Pöysti
Sean Pablo Leiva Wenger
Jodi Lotti Törnros
T Daniel Nyström
Sjuksköterska 1 Hanna Hurtig, Praktikant från Teaterhögskolan i Malmö
Sjuksköterska 2 Emelie Florén, Praktikant från Skådespelarutbild HSM Göteborg

 

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Scenkonst, Teater, Teaterkritik

På soppteatern: Pamina – en av de bästa versionerna av Trollflöjten jag sett

15 september, 2017 by Rosemari Södergren

Foto: Matilda Rahm

Pamina
Av Emma Sandanam och Mette Herlitz
Scenografi och kostym Annsofi Nyberg
Mask Frida Ullander
Musikarrangemang Marika Willstedt och Fredrik Meyer
Ljus Albin Flinkas
Koreografi Anna Ståhl
Premiär på Klara Soppteater 15 september 2017

En av de roligaste versionerna eller snarare vidareutvecklingar av Mozarts Trollflöjten jag sett på scen. Som alltid på soppteatern är föreställning runt en timme – en timme som går väldigt snabbt och är så fullmatad av bra musik och en skickligt sammanvävt team på scen. Trots att det var premiär satt föreställningen så bra, som om laget på scen gjort föreställningen många gånger tidigare.

Foto: Matilda Rahm
Berättelsen cirklar kring Pamina, som är dotter till den oansvarige och ofta otrogne kung Sarastro och den bittra Nattens drottning. När föräldrarna skiljs får pappa Sarastro inte träffa sin dotter och en dag får han nog och när Pamina fyllt 17 år kidnappar han henne och håller henne fången.

Föräldrarna bråkar om det mesta och framför allt om Pamina. Både mamman och pappan anser sig äga henne. Som så ofta är det barnen som kommer i kläm när vuxna bråkar.

Det är klart att om jag ska gnälla över något i föreställningen så är det väl att denna delen av berättelsen skildras smått enkelspårigt ytligt. Men det gör inget. Föreställningen handlar minst lika mycket om att översätta en gammal berättelse till vår tid och ge den liv igen. Och det lyckas ensemblen så underbart bra med. Där är många roliga skämt kring själva framträdandet, det blir metateater: teater om teater eller teater om opera och/eller musikal och/eller teater och scenkonst. Sådant kan lätt bli överdrivet och klichéartat. Men här fungerar skämten och komedin perfekt. Det beror både på manus och på de enastående artisterna. Albin Flinkas som Tamino vill jag gärna se om igen. Hans samspel med Papageno (Nils Bergstrand) är som gjutet.

Jag är lika imponerad av Pamina, Nattens drottning och Sarastro: Anna Sise, Marika Willstedt och Fredrik Meyer är strålande på scen, både som musiker, dansare och skådespelare.

Scenografin var en av de mer påkostade jag sett på Soppteatern med tre stora speglar i centrum där olika bilder applicerades. Musiken genomarbetad och hade både toner från Mozats opera och modernare musik. Allt så väl sammansatt.

Pamina är något av de bästa jag sett på en soppteater på länge. Det märks att Klara soppteaters popularitet vuxit. Kön till föreställningen gick lång utanför salongen före insläpp och platserna var utbyggda med flera nya rader av bord för den soppätande publiken. Pamina kommer säkert att dra stor publik i höst,

Pamina är skriven av kompositörteamet Emma Sandanam och Mette Herlitz, som även ligger bakom soppteatersuccéerna Den allvarsamma leken samt Orfeus & Eurydike.

Medverkande
Anna Sise
Marika Willstedt
Albin Flinkas
Fredrik Meyer
Nils Bergstrand

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik Taggad som: Musikal, Pamina, Scenkonst, Soppteater, Teaterkritik

Teaterrecension: Anna Karenina på Dramaten

10 september, 2017 by Hans Lindberg

Anna Karenina
Av Lev Tolstoj
Översättning Eva Ström
Dramatisering Helen Edmundsson
Regi Tobias Theorell
Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Ljus Torben Lendorph
Premiär: 9 september 2017, Stora scenen
Speltid: Cirka 3 timmar och 10 minuter, inklusive paus

Anna Karenina är höstsäsongens första premiär på Dramatens stora scen. Lev Tolstojs klassiker Anna Karenina, utgiven i sin helhet 1879, ses som ett av litteraturhistoriens främsta verk och kallas ofta för tidernas kärlekshistoria. Nu spelas pjäsen på Dramaten för första gången, i regi av Tobias Theorell.

Lev Tolstoj skrev främst romaner och noveller, men senare i livet skrev han även pjäser och essäer. Hans mest kända verk är Anna Karenina och Krig och fred, som tog honom sex år att skriva.

Tolstoj är även känd för sin komplicerade och paradoxala persona och sina extrema moralistiska och asketiska åsikter, som han utvecklade efter en moralisk kris och andligt uppvaknande på 1870-talet, då han även blev uppmärksammad som moralfilosof och social reformatör.

Romanen Anna Karenina har satts upp i flera olika versioner genom åren. Romanen är en kärlekshistoria men berättelsen drivs också av socialt patos. I Dramatens uppsättning har det sociala patoset fått flytta något i bakgrunden. Det finns med men är inte det som berör mig som publik mest. Överlag är föreställningen inte så starkt berörande. Det verkar medvetet från regissörens sida att föreställningen inte ska vara så naturalistiskt spelad utan mer med stereotyper.

Anna Karenina blir blixtförälskad i officeren Vronskij och inser plötsligt att hon är olyckligt gift. Hon ser inget annat val än att följa passionen. Men hur hon än gör väntar tragedin: Lämna man och barn, sitt liv och sin ställning – eller neka sig själv kärlek och frihet? Samtidigt, i en annan del av landet, försöker den förmögne landägaren Levin glömma sin kärlek genom att gräva ner sig i arbete.

I Dramatens uppsättning som bygger på Helen Edmundsons koncentrerade dramatisering får vi följa Anna Kareninas historia, med Levins berättelse som kontrast: Två skilda sätt att se på livet, etiken och kärleken. Båda dessa berättande karaktärer spelas mycket bra av Livia Millhagen och Andreas Rothlin Svensson, de är imponerade i sina återhållna, sparsmakade spelstilar.

Den som väntar sig att se romanen överförd på en teaterscen blir förmodligen besviken – det vi får se är väl valda fragment från klassikern. Vi får se människor som de är i en modern nytolkning och jag går hem efteråt med många tankar om vad kärlek är och vad det inte är.

I ett pressmeddelande berättar regissören Tobias Theorell om sina tankar med uppsättningen.
– Anna Karenina är en så mångbottnad och evigt aktuell historia om vad kärleken är och hur vi skall kunna leva tillsammans med andra människor. Jag fascineras av det teatralt associativa i Edmundsons dramatisering. Att göra Levin till Annas samtalspartner är ett elegant sätt att foga ihop bokens två huvudsakliga hållningar till livet och kärleken. De möts ju bara ett kort ögonblick i boken, men i pjäsen formar de två historierna varandra. Det är Annas historia men här får hon äntligen någon att studsa den mot, säger regissören Tobias Theorell.

I rollerna
Anna Karenina Livia Millhagen
Alexej Karenin Per Svensson
Greve Vronskji Erik Borgeke
Dolly Emma Broomé
Konstantin Levin Andreas Rothlin Svensson
Kitty Emma Österlöf
Stiva Danilo Bejarano
Nikolaj med flera Bengt CW Carlsson
Petrijskij med flera Pierre Wilkner
Furstinnan Betsy med flera Inga-Lill Andersson

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, Scenkonst, Teaterkritik

Teaterrecension: Svaret i Vällingby – ”Love Black Women”

9 september, 2017 by Lotta Altner

Fot: Matilda Rahm

Svaret
Av och regi Ayesha Quraishi
Av och med Doreen Ndagire, Niki Tsappos, Imenella Mohamed
Scenografi Torulf Wetterrot
Kostym Ellen Elias
Ljus Ann-Marie Fritiofsson
Dramaturgi Mia Winge
Videoprojektioner Otto Båth
Musikproduktion Marius Varhaugvik
Ljud Susanna Brandin
Premiär 8 september 2017, Vällingby Kulturhuset Stadsteatern

Kvällens föreställning inledes och utspelades hela tiden i en kvinnas sovrum. När de tre kvinnliga gestalterna kom in och en ställde sig längst fram, den andra la sig på sängen och den tredje gömde sig bakom en stol, så trodde jag att det var en kvinnas känslor som skulle gestaltas beroende på flera sinnesstämningar i hennes vardag. Det visade sig att jag hade fel och att det var tre individer som spelade olika synperspektiv på hur det kan kännas att vara en svart kvinna. Förväxlingen till tre karaktärer, som saknade en bakgrund, ett namn, en historik, ett syfte eller en handling hann inte riktigt ikapp mig under föreställningens 65 minuter, tyvärr. Vi kastades enbart in i deras fight för rätten att slippa se ut som vita människor gör. Tolkningen blev något fördomsfull och schablonmässig åt alla håll.

Ganska snabbt fick vi åskådare dock klart för oss att dessa kvinnor kände ett påtvingat vitt ideella som de försökte leva upp till inledningsvis. Den lilla blonda dockans hår och kroppsmönster kändes inte som en del av dem. Tack och lov, tänker jag, för vem sjutton känner sig hemma med henne? Genom videoprojektioner påvisade man också hur de vita idealet är det som anses vackert och att vilken googling som helst enbart visar vita vackra kvinnor. Självklart är det tråkigt att det mestadels i Sverige enbart visas ljusa människor. Fast om man vet något om hur sökningsmotorer och reklam fungerar så är det tyvärr så att söker man i Sverige med svensk inställning på datorn kommer datorn att visa det som anses som vanligast i Sverige för ordet ”skönhet”. En sökning i Kairo eller i Kenya hade sett annorlunda ut och visat andra typer av vackra människor. Personligen kan jag dock tycka att ”skönhet” kanske inte är det viktigaste måttet på jämlikhet och systerskap mellan kvinnor? Det känns lite ytligt att man ställer sig upp och vill slåss för sin kvinnliga rätt att anses som snygg, oavsett om man är svart eller asiat. Kanske skulle kvinnor tillsammans slåss för rätten att äga sin egen kropp som hon behagar? Bilderna på nätet som visar den sk. kvinnliga skönheten är mestadels tagna av män. Där har vi något att bråka om på riktigt. Män väljer med kameralinsen vad som är vackert på kvinnor.

Musiken i föreställningen hade sina ljuspunkter, men i mångt och mycket påminde musik om de intervaller som faktiskt används vid hjärntvättning eller psykning av patienter. Jag var tvungen att ge efter och slumra till några korta sekunder med jämna mellanrum för att kunna vara kvar i lokalen. Det kan dock vara så att musiken kanske tilltalade de yngre i publiken mer.

Föreställningen innehåller några kortare dansinspirerande avstickare. Dansens uttryck var mycket unik och sa så mycket mer om rätten till att få vara som man är, än vad pantomimerna och det övriga tysta spelen gjorde. Även sånginsatserna är pålysande, personliga och själfulla. I mina ögon skulle föreställningen mer ha utgått från sångerna och danserna som gav karaktärerna så mycket mer glöd, gnista och kött på benen i sökandet efter att visa det vackert mörka. Dessutom skulle avsnittet kring ”hur jag gör för att provocera vita med min svarthet” helt tas bort eftersom den kollektiva bestraffningen av alla vita och svarta inte är konstruktiv och födande. Deras försök till provokation, blev enbart tandlös och lämnade knappast några sugmärken efter sig.

Det är väldigt svårt att känna empati för deras slitsamma kamp och ta den på allvar. Kvinnorna känns inte som offer för sin hudfärg. Man upplever dem som starka, tuffa, unika, vackra och väldigt handlingskraftiga. Snarare ser jag dem som stora förebilder för andra kvinnor som inte är riktigt lika lyckligt lottade här i livet som dem. Deras skönhet var dessutom slående ur alla perspektiv. Mestadels saknade jag hela dimensionen om att människors etnicitet verkligen inte är svart på vitt.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Scenkonst, Svaret, Teaterkritik, Vällingby

Fadren med Johan Rabaeus och Anna Pettersson fick mig att se ett hemskt förtryck av barnet

25 augusti, 2017 by Rosemari Södergren

Anna Pettersson, Johan Rabaeus. Foto Hans Malm.

Fadren
Regi, scenografi och bearbetning: Anna Pettersson
Medverkande: Johan Rabaeus och Anna Pettersson
Premiär på Strindbergs Intima teater 24 augusti 2017
Dramaten-premiär på Lilla scenen 30 september 2017

Strindbergs drama Fadren har satts upp många, många gånger. Uppsättningen 1981 med Keve Hjelm och Lena Granhagen i huvudrollerna som ryttmästaren och hans fru Laura är en föreställning som gjort stora intryck på Johan Rabaeus. Han berättar det på scen. Den här uppsättningen handlar nämligen mer om två skådespelare som sätter repeterar Fadren. Under repetitionen diskuterar de om sina roller och om vad scenkonst är eller borde vara och vem de själva är i förhållande till dramats tema.

När denna Strindbergs tragedi sätts upp i regi av Anna Pettersson är förväntningarna stora på att få se något annorlunda, något som bryter mot hur denna tragedi brukar sättas upp. Och det blir det. Om det är på gott eller ont är upp till betraktaren. Föreställningen är metateater i allra högsta grad där de två skådespelarna diskuterar om mans- och kvinnoroller, om förhållandet mellan konst och politik och om ett drama vinner eller förlorar på att en regissör omarbetar och tar bort stora textsjok.

Allt är intressanta frågeställningar och för den som är intresserad av scenkonst och vad som ligger bakom hur en regissör väljer att sätta upp ett verk, den får ut en hel del. Fast samtidigt är det lite på ytan. Jag hade gärna sett att de två skådespelarna gick lite mer till botten med några av frågeställningarna. Premiäruppsättningen klockade in på en timme och tio minuter. Den hade helt klart kunnat haft tjugo minuter till och gått lite mer på djupet kring några frågor.

Strindbergs tragedi Fadren kom 1887 och handlar om kampen mellan könen. Laura driver sin make in i en osäkerhet, som slutar med grubbel, förvirring och slaganfall. Det är Ryttmästarn som är hennes make, han har intellektuella intressen, är överkänslig och har lätt att brusa upp. Frun Laura använder hans labila ställning till sin fördel. Laura vill att fadren ska tro att han är tokig och hon talar om för honom att han inte är pappa till hennes dotter Bertha.

Uppsättningen grundas i verkliga diskussioner mellan Johan Rabaeus och Anna Pettersson efter hennes experimentella uppsättning av Henrik Ibsens Vildanden. Nu flyttar diskussionen vidare upp på scenen, med en klassisk pjäs om ett äkta par med starka motsättningar som utgångspunkt.

Jag upptäckte att för mig handlar Fadren om föräldraskap och barnens rättigheter. Laura är en högst märklig figur som till varje pris vill hindra sin dotter Bertha att flytta hemifrån och skapa sitt eget liv och stå på egna ben. Laura vill binda Bertha tätt till sig själv. Laura är en rätt förfärlig person, känner jag. Kanske var detta ett tema som August Strindberg på sin tid inte ens var medveten om att han tog upp. Barnens rätt var inte så stor på den tiden. Fast å andra sidan: Strindberg var genialisk.

En annan aspekt som jag inte tänkt på så mycket i tidigare uppsättningar är att ryttmästaren är en mer modern person är övriga karaktärer. Han forskar kring rymden genom att han fått tag på några stenar från meteorer som hamnat på jorden. Han undersöker deras innehåll för att se om det finns spår ämnen som kan tyda på att det finns liv på andra planeter. Han gör detta vetenskapligt, men omgivningen ser det som ett bevis på galenskap. Det är inte första gången i mänsklighetens historia som den som är tidigt ute med att hitta ny vetenskap blir stämplad som en dåre av sin tids omgivning.

Så denna korta uppsättning av Fadren fick mig att hitta två nya teman i dramat. Det är rätt fascinerande hur Anna Pettersson teknik att bryta upp ett drama kan skapa nya sätt att se på dramat. Fast jag gissar att hennes ambitioner handlade mer om att få oss att se på frågeställningar kring könsfrågor och det eviga patriarkatets makt. Ett ämne som visserligen är väldigt aktuellt – men feminismen vinner inte direkt i denna uppsättning där kvinnan inte är något trevlig person.

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Anna Pettersson, Fadren, Johan Rabaeus, Scenkonst, Strindbergs Intima Teater, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 44
  • Sida 45
  • Sida 46
  • Sida 47
  • Sida 48
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 81
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Allsångsbetonad minnesföreställning gör succé – David Anthin & Martin Bagge med program om Evert Taube på Göteborgs Stadsteater

vecka 45 2-6/11 2026 Göteborgs … Läs mer om Allsångsbetonad minnesföreställning gör succé – David Anthin & Martin Bagge med program om Evert Taube på Göteborgs Stadsteater

Upproret – ”Dom kan inte med oss”: Rock med attityd och svenska rötter

Betyg 3 (5) Det är alltid lite extra … Läs mer om Upproret – ”Dom kan inte med oss”: Rock med attityd och svenska rötter

Fontaines D.C. – Från O-Baren till Hovet, en resa som fortsätter att växa

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Fontaines D.C. – Från O-Baren till Hovet, en resa som fortsätter att växa

Sveriges första musikvideofestival

I Lund arrangeras en musikvideofestival … Läs mer om Sveriges första musikvideofestival

Forever Young i fokus när Göteborg Film Festival firar 50 år

Forever Young kommer att vara temat som … Läs mer om Forever Young i fokus när Göteborg Film Festival firar 50 år

Skulden – en ny brittisk kriminalserie på SVT skildrar mörkläggningar inom polisen

I den brittiska kriminalserien Skulden … Läs mer om Skulden – en ny brittisk kriminalserie på SVT skildrar mörkläggningar inom polisen

Spirituellt och överraskande uruppförande i Riddarhuset av Theorins modernistiska verk A busstop in Vasco da Gama

A busstop in Vasco da Gama Av Dan … Läs mer om Spirituellt och överraskande uruppförande i Riddarhuset av Theorins modernistiska verk A busstop in Vasco da Gama

Strålande utförda aktioner centrerade kring lysande vokaljazz – In One Breath av Peter Asplund Aspiration

Peter Asplund Aspiration In One … Läs mer om Strålande utförda aktioner centrerade kring lysande vokaljazz – In One Breath av Peter Asplund Aspiration

Filmrecension: Wicker – vacker, magisk med doft av Oscarspris

Wicker Betyg 5 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wicker – vacker, magisk med doft av Oscarspris

En vacker och lekfull fullträff – Bobo Stenson trio i Lerum

1/11 2026 Dergårdsteatern i Lerum … Läs mer om En vacker och lekfull fullträff – Bobo Stenson trio i Lerum

Godzilla Minus Zero – storslagen och medryckande

Godzilla Minus Zero Betyg 4 Svensk … Läs mer om Godzilla Minus Zero – storslagen och medryckande

Filmrecension: Jävla karlar

Jävla karlar Betyg 3 Svensk biopremiär 6 … Läs mer om Filmrecension: Jävla karlar

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in