Teaterkritik

Teaterrecension: Banddirektör Borkman på Stockholms stadsteater

4 februari, 2017 by Rosemari Södergren

Bankdirektör Borkman
Av Henrik Ibsen
Översättning Klas Östergren
Regi och bearbetning Dritëro Kasapi
Bearbetning Sofia Fredén
Scenografi och kostym Annika Nieminen Bromberg
Ljus Patrik Bogårdh
Ljud Michael Breschi och Johan Ehn
Mask Maria Lindstedt
Video Visual Relief
Premiär på Klarascenen, Stockholms stadsteater 3 februari 2017

Bankdirektör John Gabriel Borkman har investerat och satsat av bankens pengar på vägbyggen, fastigheter med mera. För detta dömdes han till fem års fängelse. Ibsens drama Bankdirektör Borkman skildrar livet ett decennium efter att han släppts ur fängelset. Borkman han flyttat hem till sin fru och deras villa. Borkman bor på övervåningen, isolerad och bitter går han omkring där och ruvar på hämnd medan hans fru går omkring om möjligt ännu mer bitter på bottenvåningen och är helt förstörd, hennes makes affärer och brott har gjort att hon och familjen tappat ansiktet utåt – vilket hon aldrig kan förlåta sin man.

Ibsen publicerade pjäsen, som då hette ”John Gabriel Borkman” 1896 av Henrik Ibsen. Den hade premiär i Helsingfors 10 januari 1897. Pjäsen handlar om livslögner och om svek och hämnd. Alla överlever för att de lurar sig själva men om någon tar livslögnen från en annan kan hämnden bli svår. John Gabriel Borkman överlever efter fängelset för att han inbillar sig själv att han ska ta sig tillbaka in i samhället och klättra upp på samhällsstegen en gång till, han överlever också genom att han intalat sig själv att om han inte blivit sviken och förråd av sin advokat utan om han hade haft ytterligare några dagar på sig före avslöjandet hade han istället hyllats, för då hade han fått in vinster på de av bankens pengar han satsade.

Regissören har valt att halvera pjäsen. Det vinner den på, på alla sätt. Varje dislog blir mer beydelsebärande, föreställningen kan spelas i ett svep utan paus och det är bara en fördel i denna delvis komiska tragedi.

En stark scen är när Borkman får besök av en av sina tidigare lägre anställda, Vilhelm Foldal som i sin tur lever vidare i sitt fattiga liv mest av allt för att han har en dröm om att en dag trots allt ska något bokförlag trycka hans diktsamling. Foldal och Borkman träffas för att ge varandra bränsle och stöd i sina livslögner. När den ena avslöjar för den andre att livslögnen är just en lögn då brister allt och de överger varandra. Men bara tills någon av dem åter hittat en ny livslögn.

Kvinnorna har sina livslögner och hemskast är nog fru Borkmans fixering vid att sonen Erhart ska återupprätta familjens anseende och skapa något stort så alla glömmer faderns brott.

Pjäsen är en mörk tragedi men också med sina komiska delar. Vi skrattar ibland, mest av igenkänning, vi kan känna igen oss själva eller andra människor vi stött på i livet som när en mor inte kan släppa taget om sin son eller hur bankdirektör Borkman tror sig vara mer värd än andra. Han är ju super-entreprenören.

Borkman spelas storartat, som väntar, av Peter Andersson. Det är fascinerande hur en man som hamnat högt upp på samhällsstegen blir fartblind och upplever sig själv som mer värd än alla andra. Det hemska är att i dagens värld hamnar inte dessa män som förskingrar bankens pengar i fängelse längre. Dessa män får löneförhöjningar och miljonbonusar idag, oavsett om de satsat och fått vinst eller förlust.

Dramat handlar också om hämnd och svek på många plan, om kärleksförhållanden, om föräldraskap, om släktband och vänskap. Ibsen var genialisk och det finns många nivåer att se pjäsen på.

Scenografin är mycket snygg, sparsmakad och smart med en stor videobild på bakre delen där vi ser genomfrusna träd i ett vitt vinterlandskap. När vi är på övervåningen ser vi trädens toppar och på nedervåningen ser vi trädens stammar.

Peter Andersson är mycket kraftfull han Äger scenen. Likaså är Helena af Sandeberg hundra procent rätt i rollen som Fanny Wilton. De scener där hon är med och scenerna med Borkman och hans frus syster Ella Rentheim (spelad av Chatarina Larsson) är de som fungerar starkast i premiären. Övriga scener tror jag tar några föreställningar tills de sätter sig mer övertygande. Men det kommer helt säkert. Jag tror föreställningen kommer att växa efter några spelningar. Den har en stark grund.

I rollerna
John Gabriel Borkman Peter Andersson
Gunhild Borkman Kajsa Ernst
Erhart Borkman Emil Ljungestig
Ella Rentheim Chatarina Larsson
Fanny Wilton Helena af Sandeberg
Vilhelm Foldal Jan Mybrand
Frida Foldal * Mari-Helen Hyvärinen

Dumma jävla mås – en något övertydlig version av Tjechovs pjäs

28 januari, 2017 by Rosemari Södergren

Katarina Ewerlöf och Nils Poletti i Dumma jävla mås av Aaron Posner. Foto: Sören Vilks

Dumma jävla mås
Av Aaron Posner
Översättning Bengt Ohlsson
Regi Frida Röhl
Scenografi och ljus Carina Persson
Scenografi och kostym Charlotta Nylund
Mask Linda Gonçalves (praktikant från Stockholms Dramatiska Högskola)
Komposition BF/C
Premiär 27 januari 2017 Lilla scenen, Stockholms stadsteater

Alla längtar. Längtar efter något. Ingen är bara här och nu. Konstantin längtar efter att bli sedd av sin mamma, Semjon längtar efter att bli älskad av Masha. Masha längtar efter att bli älskad av Konstantin. Konstantin längtar efter sin mammas kärlek och sin flickvän Ninas totala kärlek och han längtar också efter att bli ett stort namn inom teatern. Nina längtar efter att bli en stor skådespelare – och så längtar hon efter den hyllade författaren Trigorins kärlek.

Kristofer Kamiyasu och Kirsti Stubø. Foto: Sören Vilks

Dumma jävla mås, som är en modern version av Tjechovs drama Måsen har många likheter med originalet, men också en hel del skillnader.

Teaterpjäsen Måsen skrevs av den ryska dramatikern och författaren Anton Tjechov 1895. Den hade premiär 17 oktober 1896 i Sankt Petersburg. Den amerikanske dramatikern och regissören Aaron Posner berättar i en intervju på Arden Theatre Company blog varför han gjort en nyskriven egen version av Måsen:
– Jag älskar Tjechov och Måsen. Men sanningen är att … pjäsen är gammal och inte längre talar direkt till våra liv, så som jag är övertygad om att den gjorde för hundratio år sedan. Det gör inte pjäsen irrelevant – men det gör mig angelägen om att få se den briljanta uppsättningen problem, komplikationer och relationer han skapade och sysselsatte sig med, på ett mer omedelbart och nutida sätt. För det råder ingen tvekan om att Tjechov var ett stort, stort geni.

Tjechovs pjäser är stora på flera sätt. De olika karaktärerna möter livet på skilda sätt och jag tror att alla, varenda en, som ser en Tjechov-pjäs kan identifiera sig med någon, åtminstone i något som karaktärerna säger eller avslöjar om sig själva. Där har Aaron Posner utan tvekan lyckats med samma sak. Persongalleriet är lika fascinerande och förlorar inte på att människorna fått en mer nutida inramning. Fast å andra sidan tycker jag inte det är nödvändigt. Det finns något starkt i att se exempelvis ett grekiskt drama som är flera tusen år gammalt framföras utan att det görs nutida och att ändå uppleva att människan till sin karaktär är likadan nu som då.

Något Tjechov är mästerlig på är undertexterna, allt det som inte sägs rent ut men som ändå driver varje karaktär. Det som formar varje enskild unika karaktär. Det som inte sägs rent ut. Där har Aaron Posner inte varit lika skicklig. Det är för övrigt något han är väl medveten om, i intervjun till Dumma jävla mås på Arden Theatre Company blog säger han:
… ja resan mot självkännedom och självförverkligande är mer omedelbar och ytlig i min pjäs än i Tjechovs. Han är MYCKET subtilare än jag är.

Aaron Posner menar att ändå, även om han har lyft upp undertexterna till dialoger och gjort dem mycket mer tydlig finns det ändå alltid mer därunder. Ja, det har han förstås rätt i. Hur tydligt något än blir, visst finns det mer att upptäcka och förstå. Ändå saknar jag just detta tjechovska subtila. För mig är Dumma jävla mås intressant och spännande, men lite för övertydlig av och till. Det finns en risk med att lyfta upp undertexter eftersom hur vi tolkar dem delvis är individuellt. När de blir uttalade sätts också gränser, de blir låsta i en tolkning och ett drama förlorar en del av sin mångtydighet.

Föreställningen börjar med att Konstantin och hans flickvän Nina ska sätta upp en liten konstinstallation som är som en liten föreställning, en minipjäs, för de närmaste, som hans mamma och hennes älskare, morbrodern och några vänner. Aaron Posner har valt att lyfta upp detta ännu tydligare än i original-måsen. Dumma jävla mås handlar till stor del också om vad teater är och det experimenteras med att dra in publiken, skådespelarna vänder sig vid flera tillfällen direkt till publiken och de pratar också om att de själva är roller i en pjäs. Det verkar vara en tydlig trend på svenska scener just nu med denna form av metateater. Det är ju likadant i Dramatens uppsättning av Figaros bröllop.

Tja, Posner menar att det är ett sätt att förnya teatern. Nja, tänker jag. Det har funnits i draman och komedier, i olika föreställningar av och till i många, många år. Det är inget nytt. Ibland fungerar det bra, ibland inte. I Dumma jävla mås fungerar det medelmåttigt, bra ibland och lite övertydligt ibland.

Vad som däremot får högsta betyg av mig är skådespelarnas insatser. Turteaterns Thaliapristagare Nils Poletti gör sin debut på Stadsteatern i rollen som Konstantin. Liksom hela ensemble är han suveränt skicklig. Sven Ahlström som Trigorin äger scenen. Han kan säga hur mycket som helst bara genom en blick. Han behöver inte stora åthävor för att säga mycket. Katarina Ewerlöf som Emma är också precis så lugn och säker på scen. Bara genom att ta några steg över scenen berättar hon mycket om sin rollkaraktär. Kirsti Stubø visar sin storhet, först som den så djupt deprimerade Masha och sedan i slutscenen som en mjukare Masha. Kristofer Kamiyasu är en av de skickliga yngre skådespelarna som alltid imponerar och han är självklar i rollen som Semjon. Niklas Falk som läkaren Sorn kan nog många som är över fyrtio känna igen sig och sina existentiella tankar och känslor i medan Maja Rungs Nina nog är den karaktär jag upplever fått kvar mest av undertexter. Hon är den som drabbas så hårt av alla andras förväntningar på henne. Hon är så skör och så ensam och den rollen bär Maja Rung så bra.

I rollerna
Konstantin Nils Poletti
Semjon Kristofer Kamiyasu
Masha Kirsti Stubø
Sorn Niklas Falk
Nina Maja Rung
Emma Katarina Ewerlöf
Trigorin Sven Ahlström

Figaros bröllop på Dramaten – hejdlös rolig och varmhjärtad föreställning

13 januari, 2017 by Rosemari Södergren

Figaros bröllop
Av P.A.C. deBeaumarchais pjäs
Regi Tobias Theorell
Scenografi Herbert Barz Murauer
Ljus Torben Lendorph
Kostym Maria Gyllenhoff
Koreograf Anna Ståhl
Musik Janne Tavares och W. A. Mozart
Sångtexter Janne Tavares
Peruk och mask Lena Strandmark och Anne-Charlotte Reinhold
Översättning Göran O Eriksson
Premiär: 12 januari 2017, Stora scenen, Dramaten

Figaros bröllop som opera av Mozart är nog betydligt oftare framförd på scen är originalet, pjäsen från 1778 av Beaumarchais. Pjäsen Figaros bröllopblev en stor succé efter urpremiären 1784 – och ett subtilt startskott till den franska revolutionen genom sitt fräcka förkastande av adelns privilegier. Pjäsen skrevs 1778 av P.A.C. de Beaumarchais som vid sidan av författarskapet också var urmakare, diplomat, vapenhandlare, spion och domare, bland annat. På Dramaten spelades den för första gången redan 1799.

I regi av Tobias Theorell är Figaros bröllop mer av en kabaré. Nyskriven discomusik blandas med Mozart. I ett pressmeddelande beskrivs den så här:
Den galna dagen är mer galen än någonsin! En musikalisk och lekfull uppsättning i kabarékostym som blandar disco och Mozart, erotik och politik, allvar och fars.
Jo, visst kan jag skriva under på det – och visst har den i någon mån politik och allvar i sig i Tobias Theorells regi – även om den är långt ifrån så samhällsomstörtande och politisk som då den kom till under 1700-talet. Jag tror att de flesta ser den som mer för dessa underhållning, för att det är en skruvad fars som framför skickligt av skådespelare, med massor bra musik, underbar scenografi och roliga sprakande dräkter. Musiken ger föreställningen ett stort extra plus med nyskriven disco, pop och punk av Janne Tavares som blandas med personliga tolkningar av Mozarts operaörhängen.

Scenografin är mästerliv. Första akten spelas på en scen där en madrass ligger längst fram och över scenen är en stor matta framrullad som får mig att tänka på en gigantisk madrass, en bild på vad greven tänker sig.

Handlingen, intrigen, är rörig:
Figaro och Susanna ska gifta sig. Båda är tjänstefolk till en greve som lider av åldersnoja och sviktande framgångar hos det motsatta könet och därför försöker använda alla möjliga maktmedel för att få till det med Susanna. Något som Figaro, Susanna och grevens hustru tänker förhindra. Att husan Marcellina älskar Figaro i hemlighet och att grevens unge page Cherubino är galet attraherad av alla kvinnor gör inte bröllopsbestyren enklare … Innan dagen är över har alla roller och relationer vänts upp och ned.

Andreas Rothlin Svensson som greven och elgitarrist och elbasist är helt underbar. Han äger scenen och är som gjuten i sin roll. Andreas T Olsson har rollen som publikens guide som kommunicerar direkt med publiken – och det fungerar också mycket bra. Han får med sig publiken på ett naturligt sätt. Överlag är hela ensemblen klockrena i sina roller.

I stort sett är föreställningen en fars, rolig och underhållande, även om den inte säger så mycket om hur det är att leva eller något om samhällets problem. Jag går inte därifrån fylld av tankar om vad livet och existensen är och jag går inte därifrån fylld av energi att förändra samhället, men jag går därifrån lätt om stegen av att ha skrattat och helt enkelt fått avnjuta en hejdlöst komisk och varmhjärtad föreställning, proffsigt framförd in i minst detalj.

I rollerna
Greve Almaviva – Andreas Rothlin Svensson
Grevinnan Almaviva – Tova Magnusson
Figaro – Eric Stern
Susanna – Bahar Pars
Marcellina – Tanja Lorentzon
Antonio/Bartolo – Pontus Gustafsson
Cherubino/Brid’Oison – Rakel Benér Gajdusek
Bazile/Fanchette/Rättstjänare med flera – Andreas T Olsson
Musiker – Janne Tavares och Göran Martling

Mio, min Mio – evangeliskt drabbande men saknar ljuset

18 december, 2016 by Redaktionen

Mio, min Mio
Av Astrid Lindgren
Dramatisering Kristina Lugn
Regi Sofia Jupither
Scenografi Erlend Birkeland
Kostym Julia Przedmojska
Ljus Linus Fellbom
Ljud Michael Breschi
Mask Johanna Ruben
Kompositör Joakim Unander
Premiär 17 december 2017 på Stora scenen, Stockholms stadsteater

Mio, min Mio, en av Astrid Lindgrens mörkaste sagor, har dramatiserats av Kristina Lugn för Stadsteatern. Uppsättningen är avskalad med fokus på de mörkare delarna av sagan.

Den föräldralöse Bo Vilhelm Olsson färdas från sin dystra stämning på en parkbänk i Tegnerlunden, i en plötslig stund av mirakel, till Landet i Fjärran, där han möter och omfamnas av sin far Konungen.

Det vackra riket, som i Astrid Lindgrens bok beskrivs som en grönskande idyll med bäckar, betande lamm och susande silverpopplar, får ingen framträdande visuell roll i uppsättningen. Snabbt färdas vi till ögonblicket då Mio förstår att han har ett uppdrag som väntar, och som väntat i tusen år. Han ska döda den onde riddar Kato, som är den mörka skuggan som ruvar utanför Landet i Fjärran. ”Blommorna dör, fåglarna flyr och solen mister sin glöd när en säger hans namn.”

Det visuella är evangeliskt drabbande med digitala projektioner av flyende skyar, himlar och månljus. Katos värld är ett helvete som får mig att tänka på Aleppos svartbrända, söndertrasade ruiner och genomsyrat av djupaste skräck.

Dramatiseringen är centrerad kring berättelsen om den ödesbestämda uppgiften som tvingar ut människan på en farofylld resa, fylld av kval och ångest och med en längtan efter att få slippa. Men omständigheterna för henne ändå framåt, framåt för att övervinna rädsla och motstånd och konfrontera det svåraste.

Månstråle, månstråle, hjärtats röda blod … , är inledningen på Väverskans sång i Mio, Min Mio. Mio möter väverskan i den Dunkla Skogen som ligger på randen till Katos land, Landet Utanför. Väverskan berättar om sorgen över dotter Milimani och många andra barn som riddar Kato fångat och förvandlat till svarta fåglar som flaxar i en ständig sorgedans över den Mörka Sjön. Väverskan väver två mantlar med drömfoder till Mio och hans vän, följeslagaren Jum-Jum,, som ska skydda dem i drabbningen med Kato. Mantlar som sen ska visa sig avgörande i den sista striden och också i återuppväckandet av flickan Milimani.

Mios känsla för att genomföra sitt uppdrag, med livet som insats, stärks av uppgiften att rädda barnen. Men han våndas och skriker mot skyn som Jesus i Getsemanes trädgårdar: ”Varför vill man far att jag ska göra det här?”

Mio är beredd att ensam möta riddar Kato, men hans lojale vän Jum-Jum ser det som en självklarhet att han ska följa med. Men Jum-Jum våndas också och kvider: ”Om inte döden vore så svår så svår, och om vi inte vore så små och ensamma.”

Det är genomgående goda skådespelarinsatser varav Shebly Niavarani står ut och väcker välgörande glädje, skratt och humor i en annars mörk tillställning,

Jag saknar levandegörandet av den ljusa världen i Gröna ängars ö i uppsättningen. Kanske är det så att vi människor, var och en av oss, har en ödesbestämd uppgift att utföra som sätter hela vårt väsen på prov. Men utan det ljusa och vackra i livet, får vi svårt att klara av den.

I rollerna
Bosse/Mio Tove Edfeldt
Benke/Jum-Jum Bahador Foladi
Tant Lundin/Farmor Eva Stenson
Konungen Gerhard Hoberstorfer
Väverskan Odile Nunes
Gubben Eno Shebly Niavarani
Svärdsmidaren Christer Fant
Riddar Kato Jörgen Thorsson
Nonno Julia Marko-Nord
Jiri Tiril Wishman Eeg-Henriksen
Spejare Jonas Blixt, Magnus Hammer, Oskar Laring
Jiris bror/Spejare Olof Neppelberg, Oscar Jupither
Jiris syster 1/Spejare Nadia Christiansson, Alfonsina Bejarano-Arvidsson
Jiris syster 2 Ella Hammarsten Liedberg, Lily Wahlsteen
Nonnos bror 1 Malte Legros-Selander, Pelle Avemo Hådell
Nonnos bror 2/Spejare Desmond Englund, Alex Moore Eklund
Millimani Inga Avemo Hådell, Lilly Ann Frelin

Fäder och söner på Dramaten – fascinerande och tankeväckande

11 december, 2016 by Rosemari Södergren

Fäder och söner
Av Brian Friel efter Ivan Turgenev
Översättning Ragnar Strömberg
Regi Runar Hodne
Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Ljus Andreas Fuchs
Peruk och mask Barbro Forsgårdh

Studenten Arkadij kommer hem till sin familj och deras gods på lovet, han har börjat studera på universitetet i storstan och har med sig Bazarov, en god vän han fått under studietiden. De två unga männen är nihilister, de tror inte på någon auktoritet. Det gamla samhället med alla orättvisor och klyftor mellan människor måste rivas och något nytt ska byggas. Ingen makt av något slag ska få hindra att de bygger den nya bättre världen – och den världen ska bygga på vetenskap, på fakta som går att kontrollera. Arkadijs far vet inte riktigt hur han ska reagera, han förstår sig inte på de där nya idéerna men tar det ändå med ro och tänker att det är ungdomens rätt att vara lite radikal. Farbror Pavel däremot blir lite mer upprörd och försöker diskutera med de två unga radikala männen.

Föreställningen är fascinerande. Turgenevs roman gavs ut 1862 och skildringen av mötet mellan två generationer och mötet mellan ideologier och människors mänsklighet är ständigt lika aktuell. Dramat går att se på många sätt. Det är en skildring av människor och det är en skildring av människors olika förhållningssätt gentemot idéer, konst och kärleken. Bazarov ser sig själv som den mest hängivna och bäste av de unga radikala. Kärleken finns inte, allt handlar bara om biologi: att en man och kvinna är tända på varandra rent kemiskt och biologiskt. Han ställs inför livet och verkligheten när den unga änkan Anna och hennes lillasyster Katja kommer på besök på godset. Bazarov måste hantera att han själv blir förälskad, fast han ju är övertygad om att förälskelse rent vetenskapligt inte finns.

Ivan Turgenev har helt klart betytt mycket för flera efterföljande ryska författare och dramatiker. Turgenev banade vägen för Tjechov och likheterna mellan dessa två är tydlig. Liksom i Tjechovs dramer finns det en mångfald av karaktärer och ingen karaktär är ensidig, alla har djup och flera sidor, precis som det är i verkligheten. Alla kan säkert känna igen sig i någon karaktär på scen någon gång under dramats gång. Ivan Turgenevs roman ”Föder och söner” har överförts och översatts till drama av den irländske dramatikern Brian Friel.

Regissör och skådespelarensemblen förvaltar Turgenevs roman och Friels drama väl. Karaktärerna fylls ut bra och ingen dominerar över de andra, alla har sin plats i rampljuset, alla har sitt levnadsöde och sin berättelse. Magnus Roosmann imponerar som alltid, här i rollen som Arkadijs far Nikolaj. Johan Holmberg är helt rätt i rollen som Nikolajs bror Pavel, den klädmedvetne och kulturintresserade liberalen. Jan Waldekranz och Kicki Bramberg är som klippta och skurna för rollerna som Bazarovs föräldrar. Jag tycker hela ensemblen kan känna sig nöjd, de bär föreställningen. Det är viktigt att de olika karaktärerna får komma fram för att berättelsen ska ha det djup den har. För den som betraktar spelet kan berättelsen tala till på olika sätt, beroende på vem det är som betraktar spelet. Vem vi fascineras av beror på var vi själva har för livserfarenheter och hur vi själva tampats med konflikten mellan idéer och mänsklighetens karaktär på gott och ont.

Lars Kleberg, översättare och professor emeritus i ryska, skriver i föreställningens programblad att Turgenevs grundinställning till huvudpersonen Bazarov var egentligen ambivalent. Han var intresserad av fenomen i tiden men som konstnär mest intresserad av hur idéer kommer till korta i mötet med mänsklig svaghet och olycklig kärlek.

En sak som inte togs upp i föreställningen men som jag ändå tycker är rätt intressant är hur vetenskapen idag gått vidare, eller i varje fall en del av vetenskapen som kvantfysiken och närliggande områden till den. Under Turgenevs tid hyllades vetenskapen som något som skulle kunna bygga en bättre värld och som något som gick att hela kategorisera och indela i fakta och fack. Idag vet många vetenskapsmän att verkligheten är mer komplicerad än så. De mänskliga sinnena kan bara registrera en liten del av verkligheten och därför kan vi inte heller bygga mätverktyg som kan fånga allt. Det är som att vetenskapen idag och kanske ännu mer i framtiden – kan konstatera att konst och kärlek och känslor är lika verkliga som andra fakta. Kanske. Hur som helst, är föreställningen välspelad och fascinerande och tankeväckande och ger mycket att prata om efteråt.

En sak jag funderade på är hur regissör och scenograf tänkt när de valt kläder och de två unga radikala männen bär svart – och påminner mig därför både om anarkister och nazister, som både står för samhälls-omvälvande extrema ideologier. Att de två studenterna i Turgenevs roman är radikala unga män som förebådar de ideologier som i Ryssland så småningom mynnar ut i revolution och kommunism är förstås tydligt, men vad står de för idag? Och hur påverkas bärare av dagens radikala rörelser av sin egen mänskliga svaghet och storhet?

Teaterkritik

Footer

Om oss