Figaros bröllop
Av P.A.C. deBeaumarchais pjäs
Regi Tobias Theorell
Scenografi Herbert Barz Murauer
Ljus Torben Lendorph
Kostym Maria Gyllenhoff
Koreograf Anna Ståhl
Musik Janne Tavares och W. A. Mozart
Sångtexter Janne Tavares
Peruk och mask Lena Strandmark och Anne-Charlotte Reinhold
Översättning Göran O Eriksson
Premiär: 12 januari 2017, Stora scenen, Dramaten
Figaros bröllop som opera av Mozart är nog betydligt oftare framförd på scen är originalet, pjäsen från 1778 av Beaumarchais. Pjäsen Figaros bröllopblev en stor succé efter urpremiären 1784 – och ett subtilt startskott till den franska revolutionen genom sitt fräcka förkastande av adelns privilegier. Pjäsen skrevs 1778 av P.A.C. de Beaumarchais som vid sidan av författarskapet också var urmakare, diplomat, vapenhandlare, spion och domare, bland annat. På Dramaten spelades den för första gången redan 1799.
I regi av Tobias Theorell är Figaros bröllop mer av en kabaré. Nyskriven discomusik blandas med Mozart. I ett pressmeddelande beskrivs den så här:
Den galna dagen är mer galen än någonsin! En musikalisk och lekfull uppsättning i kabarékostym som blandar disco och Mozart, erotik och politik, allvar och fars.
Jo, visst kan jag skriva under på det – och visst har den i någon mån politik och allvar i sig i Tobias Theorells regi – även om den är långt ifrån så samhällsomstörtande och politisk som då den kom till under 1700-talet. Jag tror att de flesta ser den som mer för dessa underhållning, för att det är en skruvad fars som framför skickligt av skådespelare, med massor bra musik, underbar scenografi och roliga sprakande dräkter. Musiken ger föreställningen ett stort extra plus med nyskriven disco, pop och punk av Janne Tavares som blandas med personliga tolkningar av Mozarts operaörhängen.
Scenografin är mästerliv. Första akten spelas på en scen där en madrass ligger längst fram och över scenen är en stor matta framrullad som får mig att tänka på en gigantisk madrass, en bild på vad greven tänker sig.
Handlingen, intrigen, är rörig:
Figaro och Susanna ska gifta sig. Båda är tjänstefolk till en greve som lider av åldersnoja och sviktande framgångar hos det motsatta könet och därför försöker använda alla möjliga maktmedel för att få till det med Susanna. Något som Figaro, Susanna och grevens hustru tänker förhindra. Att husan Marcellina älskar Figaro i hemlighet och att grevens unge page Cherubino är galet attraherad av alla kvinnor gör inte bröllopsbestyren enklare … Innan dagen är över har alla roller och relationer vänts upp och ned.
Andreas Rothlin Svensson som greven och elgitarrist och elbasist är helt underbar. Han äger scenen och är som gjuten i sin roll. Andreas T Olsson har rollen som publikens guide som kommunicerar direkt med publiken – och det fungerar också mycket bra. Han får med sig publiken på ett naturligt sätt. Överlag är hela ensemblen klockrena i sina roller.
I stort sett är föreställningen en fars, rolig och underhållande, även om den inte säger så mycket om hur det är att leva eller något om samhällets problem. Jag går inte därifrån fylld av tankar om vad livet och existensen är och jag går inte därifrån fylld av energi att förändra samhället, men jag går därifrån lätt om stegen av att ha skrattat och helt enkelt fått avnjuta en hejdlöst komisk och varmhjärtad föreställning, proffsigt framförd in i minst detalj.
I rollerna
Greve Almaviva – Andreas Rothlin Svensson
Grevinnan Almaviva – Tova Magnusson
Figaro – Eric Stern
Susanna – Bahar Pars
Marcellina – Tanja Lorentzon
Antonio/Bartolo – Pontus Gustafsson
Cherubino/Brid’Oison – Rakel Benér Gajdusek
Bazile/Fanchette/Rättstjänare med flera – Andreas T Olsson
Musiker – Janne Tavares och Göran Martling
