Figaros Bröllop

På Kungliga Operan går just nu Wolfgang Amadeus Mozart´s opera ”Figaros bröllop”. Det är nyinscenering som Ole Anders Tandberg har fått ansvaret för. Det är samme man som tidigare har satt upp ”Cosi fan tutte” och som enligt uppgifter i programbladet har ambitionen att nästa gång få sätta upp ”Don Giovanni” av denne samme Mozart.

Handlingen bygger på en komedi av Beaumarchais och väckte på sin tid stor uppståndelse, eftersom det inte ansågs vara ett lämpligt ämne. Egentligen kan man väl säga att handlingen går ut på att dels skildra det förestående bröllopet mellan greve Almavivas kammaretjänare Figaro och grevinnans kammarjungfru Susanna, men med den komplikationen att greven önskar utnyttja sin traditionella rätt till första natten med bruden, något som naturligtvis brudgummen starkt motsätter sig, även om det i denna version istället betonas att Susanna egentligen är kär i greven, samtidigt som hon skall gifta sig med Figaro. Det uppstår ett antal förväxlingssituationer men allt löses på bästa sätt så att i stället för ett bröllop, blir det ett dubbelbröllop, men det tar ju några timmar innan handlingen når dit.

Den ursprungliga handlingen har Mozart eller rättare sagt hans librettist da Ponte förlagt till greveparets slott i trakten av Sevilla.

Regissören har dock valt att förlägga handlingen till en hotellkorridor. Det är numera ett vanligt regissörsupplägg och vi har ju senast sett det användas i ”Xerces” här på K O. Orsaken till detta grepp är förmodligen att regissören har velat betona att denna buffa-opera är att betrakta som en fars, vilket är en uppfattning som jag inte delar. För mig handlar det mer om en förväxlingskomedi, som inne håller mycket fin och underbar musik och därtill flera ljuvliga arior.

”Figaros bröllop” har jag sett ett tiotal uppsättningar allt från en kammarversion på Schloss Schönbrunn strax utanför Wien till Skånska operans cirkusversion. Dessutom har jag sett den ett par gånger på Det Kongelige Teater i Köpenhamn, men också på Malmö Opera.

Ole Anders Tandberg lyfter också fram det som han anser vara den erotiska musiken och det betraktar jag som rena nyset, åtminstone vad det gäller detta verk. Ja, jag är mycket tveksam till påståendet att Mozart´s musik är erotiskt laddad. Möjligen skulle man kunna påstå att handlingen kan vara erotisk, men det anser jag vara en helt annan sak.

Men det är scenografin som jag har svårt för. Enligt min bestämda uppfattning skall ju scenografin komplettera musiken och handlingen i verket, men istället gör den att jag helst vill blunda så att jag istället kan koncentrera mig på musiken och sången. Det som stör min koncentration är för det första att handlingen har förlagts till en hotellkorridor, men verkligt bekymmersamt blir det först när det växer upp en hel skog i nyss nämnda hotellkorridor, men än värre blir det då det plötsligt börjar snöa ymnigt i samma korridor.

Inte blir det ju bättre i fjärde akten då man har flyttat ut handlingen i en stor skog tillsammans med de tidigare använda fåtöljerna, om än i en annan gruppering.

Dessutom anser jag nog att de erotiska anspelningarna för det mesta framstår som löjliga och helt onödiga, men jag tycker om när ensemblen utnyttjar alla möjligheter till att ta komiska poänger, vilket dirigenten var säker och följsam att följa upp.

Sångligt sett har jag inga stora invändningar, ett par detaljer bara, men det är inget att ta upp här och nu.

Bäst på plan anser jag att Elin Rombo var, tätt följd av Susann Végh som sjöng Cherubinos roll, men är det egentligen inte en ren mezzo-roll?

Bra var även de andra damerna. Sara Olsson som grevinnan och Sofie Asplund verkar vara ett lovande kort.

På herrsidan var det Ola Eliasson som var bäst på plan, särskilt de två sista akterna. Johan Edholm som sjöng Figaros parti kom på en god andraplats. Jag har inget att klaga på övriga herrar och det är alltid härligt att lyssna på Lennart Forsén vilket jag ju dessutom gjorde kvällen före i ”Rigoletto”, då som Sparafucile. Roliga var också herrarna Kyhle och Lindén

Även denna kväll var Kungliga Hovkapellet i sitt esse och denna kväll leddes de av den för mig helt okände dirigenten Jens Georg Bachmann. Det är alltid roligt och lustfyllt att möta en ung dirigent som så gick upp i sin passion. Inga anmärkningar kan riktas mot Kungliga Operans kör, men var de inte delvis klädda i samma kläder som de använde i ”Cosi fan tutte?

Sammanfattningsvis borde den här föreställningen ha gett fem poäng, men på grund av den obegripliga scenografin innebär det att poängen hamnar på en trea. Detta blir troligtvis min sista ”Figaros bröllop” på K.O eftersom det är så långt mellan nyinsceneringarna. Denna uppsättning hade ju premiär i mars i år och ersatte då den versionen som hade premiär 1979, som i sin tur ersatte nyinsceneringen från 1963. Rent statistiskt innebär detta att nästa inscenering kanske först blir aktuellt 2033 och då lever jag ju knappast om jag skall tro övrig statistik.

Om det mot förmodan skulle bli aktuellt tidigare så är det nog nödvändigt med en uppsättning gjord som opera gjordes förr dvs på den gamla goda tiden. När det nu var.

Här nedan finns några recensioner som är från premiären våren 2010:

SvD recension

Nummer.se recension

Gunilla Brodrej i Expressen

Dagens Nyheter recension

Södermanlands Nyheter recension

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Figaros bröllop, Kungliga Operan