Fäder och söner
Av Brian Friel efter Ivan Turgenev
Översättning Ragnar Strömberg
Regi Runar Hodne
Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Ljus Andreas Fuchs
Peruk och mask Barbro Forsgårdh
Studenten Arkadij kommer hem till sin familj och deras gods på lovet, han har börjat studera på universitetet i storstan och har med sig Bazarov, en god vän han fått under studietiden. De två unga männen är nihilister, de tror inte på någon auktoritet. Det gamla samhället med alla orättvisor och klyftor mellan människor måste rivas och något nytt ska byggas. Ingen makt av något slag ska få hindra att de bygger den nya bättre världen – och den världen ska bygga på vetenskap, på fakta som går att kontrollera. Arkadijs far vet inte riktigt hur han ska reagera, han förstår sig inte på de där nya idéerna men tar det ändå med ro och tänker att det är ungdomens rätt att vara lite radikal. Farbror Pavel däremot blir lite mer upprörd och försöker diskutera med de två unga radikala männen.
Föreställningen är fascinerande. Turgenevs roman gavs ut 1862 och skildringen av mötet mellan två generationer och mötet mellan ideologier och människors mänsklighet är ständigt lika aktuell. Dramat går att se på många sätt. Det är en skildring av människor och det är en skildring av människors olika förhållningssätt gentemot idéer, konst och kärleken. Bazarov ser sig själv som den mest hängivna och bäste av de unga radikala. Kärleken finns inte, allt handlar bara om biologi: att en man och kvinna är tända på varandra rent kemiskt och biologiskt. Han ställs inför livet och verkligheten när den unga änkan Anna och hennes lillasyster Katja kommer på besök på godset. Bazarov måste hantera att han själv blir förälskad, fast han ju är övertygad om att förälskelse rent vetenskapligt inte finns.
Ivan Turgenev har helt klart betytt mycket för flera efterföljande ryska författare och dramatiker. Turgenev banade vägen för Tjechov och likheterna mellan dessa två är tydlig. Liksom i Tjechovs dramer finns det en mångfald av karaktärer och ingen karaktär är ensidig, alla har djup och flera sidor, precis som det är i verkligheten. Alla kan säkert känna igen sig i någon karaktär på scen någon gång under dramats gång. Ivan Turgenevs roman ”Föder och söner” har överförts och översatts till drama av den irländske dramatikern Brian Friel.
Regissör och skådespelarensemblen förvaltar Turgenevs roman och Friels drama väl. Karaktärerna fylls ut bra och ingen dominerar över de andra, alla har sin plats i rampljuset, alla har sitt levnadsöde och sin berättelse. Magnus Roosmann imponerar som alltid, här i rollen som Arkadijs far Nikolaj. Johan Holmberg är helt rätt i rollen som Nikolajs bror Pavel, den klädmedvetne och kulturintresserade liberalen. Jan Waldekranz och Kicki Bramberg är som klippta och skurna för rollerna som Bazarovs föräldrar. Jag tycker hela ensemblen kan känna sig nöjd, de bär föreställningen. Det är viktigt att de olika karaktärerna får komma fram för att berättelsen ska ha det djup den har. För den som betraktar spelet kan berättelsen tala till på olika sätt, beroende på vem det är som betraktar spelet. Vem vi fascineras av beror på var vi själva har för livserfarenheter och hur vi själva tampats med konflikten mellan idéer och mänsklighetens karaktär på gott och ont.
Lars Kleberg, översättare och professor emeritus i ryska, skriver i föreställningens programblad att Turgenevs grundinställning till huvudpersonen Bazarov var egentligen ambivalent. Han var intresserad av fenomen i tiden men som konstnär mest intresserad av hur idéer kommer till korta i mötet med mänsklig svaghet och olycklig kärlek.
En sak som inte togs upp i föreställningen men som jag ändå tycker är rätt intressant är hur vetenskapen idag gått vidare, eller i varje fall en del av vetenskapen som kvantfysiken och närliggande områden till den. Under Turgenevs tid hyllades vetenskapen som något som skulle kunna bygga en bättre värld och som något som gick att hela kategorisera och indela i fakta och fack. Idag vet många vetenskapsmän att verkligheten är mer komplicerad än så. De mänskliga sinnena kan bara registrera en liten del av verkligheten och därför kan vi inte heller bygga mätverktyg som kan fånga allt. Det är som att vetenskapen idag och kanske ännu mer i framtiden – kan konstatera att konst och kärlek och känslor är lika verkliga som andra fakta. Kanske. Hur som helst, är föreställningen välspelad och fascinerande och tankeväckande och ger mycket att prata om efteråt.
En sak jag funderade på är hur regissör och scenograf tänkt när de valt kläder och de två unga radikala männen bär svart – och påminner mig därför både om anarkister och nazister, som både står för samhälls-omvälvande extrema ideologier. Att de två studenterna i Turgenevs roman är radikala unga män som förebådar de ideologier som i Ryssland så småningom mynnar ut i revolution och kommunism är förstås tydligt, men vad står de för idag? Och hur påverkas bärare av dagens radikala rörelser av sin egen mänskliga svaghet och storhet?
