Tartuffe
Av Molière
Regi och bearbetning Staffan Valdemar Holm
Översättning Lars Huldén
Scenografi och kostym Bente Lykke Møller
Ljusdesign Torben Lendorph
Peruk och mask Sofia Ranow Boix-Vives
Premiär: 13 januari 2018, Stora scenen, Dramaten
Att tusentals människor är hemlösa och sover ute på gatorna i Sverige är ett underbetyg för det svenska samhället. På vägen från tunnelbanan till Dramaten på en lördagskväll ligger de hemlösa på rad längs de ståtliga Östermalmsbyggnaderna. Att människor under vintern ligger hopkrupna utomhus är inget annat än stor skandal och att visar att Sverige idag inte är något civiliserat land. Det är skamligt helt enkelt att människor ska tvingas sova utomhus mitt i vintern.
Tartuffe i regi av Staffan Valdemar Holm kan ses på flera sätt. För min del hyllar jag den för att den visar att det nu är dags att släppa in de hemlösa. Givetvis har den flera nivåer och kan ses och tolkas på flera sätt. Orgon är familjefadern som går till kyrkan och där möter en fattig man som Orgon blir totalt fascinerad av. Kanske är han förälskad i denna udda personlighet? Orgon tar hem mannen till sitt fina hus och sin familj och allt i familjen vänds upp och ner. Det mansstyrda, patriarkala samhället finns ännu kvar på många sätt och vis. Regissören säger i programbladet till föreställningen att det som händer i pjäsen skulle kunna ske hos oss idag och att vi fortfarande är mycket mer låsta i våra roller socialt än vi inbillar oss:
– De flesta skulle nog bli rätt oroliga om våra ungar plötsligt blev förälskade i en hemlös ensamkommande person på gatan. Man gifter och förälskar sig fortfarande inom samma krets och patriarkatet lever ju fortfarande i hög grad.
Det franska ordet ”tartuffier” (på svenska blir översättningen ”att tartuffiera”) betyder att förföra och förleda andra med skenheligt hyckleri. Det är inte många teaterpjäser som gett upphov till ett nytt ord i franskan. Men det gjorde Molières klassiska komedi Tartuffe.
Pjäsen spelades första gången för det franska hovet 1664 som en pjäs om uppkomlingar som sökte maktpositioner genom att hävda religiös fromhet. Molières pjäs framställde dem som bedrägliga hycklare och falska profeter. Pjäsen pekade rakt på en konflikt i hovet där den unge Ludvig XIV stod på den ena sidan och på den andra sidan hans mor, drottningmodern Anne, en konservativ katolsk och moralistisk änkedrottning. Det är osäkert om pjäsen ens fick spela klart. Drottningmodern såg till att den förbjöds. Först fem år sedan fick den spelas igen och då delvis omskriven.
I Staffan Valdemar Holms regi på Dramaten blir det en annorlunda version mot vad vi är vana att se på svenska teaterscener. Uppsättningen bygger på den version som Staffan Valdemar Holm menar var den ursprungliga texten, utan de påtvingade förändringar som censuren krävde. Det blir bra. Det blir mycket bättre än Tartuffe brukar bli. Sensmoralen i den tillrättalagda omskrivna versionen hyllar ju egentligen principen att en liten överklass ska ha rätt att behålla allt och vara så mycket rikare än andra.
Regissören har valt att göra en delvis skruvad version, där varje familjemedlem är en riktigt löjlig karaktär. Den enda som inte är löjeväckande är Tartuffe – och delvis också Orgons svåger Cléante (så bra spelad av Johan Holmberg). De övriga familjemedlemmarna vill alla ha någon vinning, de tjänar på att behålla det patriarkala systemet. Cléante är väl den ende som inte talar för egen vinnings skull.
Är Tartuffe en skenhelig lurifax? Den frågan är öppen. Han ber ju inte om något egentligen. Han ber inte om att få bo hos Orgon. Tartuffe ber inte om att få gifta sig med dottern, han ber inte om att få alla ägodelar överskriven på sig själv. Jag tycker om detta. Magnus Ehrner är helt rätt i rollen som Tartuffe. Han har en utstrålning av en enkel man. Kanske spelar han upp en roll för familjen eller är det helt enkelt så att människor som lever utanför samhällets skydd har lärt sig att ta till ett ödmjukt agerande och att alltid bekänna sig som syndiga, det är den metod många upplever att de måste ta till för att få socialbidrag med mera.
Föreställningen är två timmar och en kvart, med en paus emellan. Det är alldeles lagom. Det är full fart och tiden går snabbt, jag glömde helt av att jag satt i en salong på en obekväm sits med trångt för benen, som det ju är i den salongen till den stora scenen.
Medverkande:
Orgon Magnus Roosmann
Elmire Mirja Turestedt
Tartuffe Magnus Ehrner
Mariane Emma Broomé
Damis Michael Jonsson
Valère Simon Reithner
Cléante Johan Holmberg
Dorine Hulda Lind Jóhannsdóttir
Statister:
Jan-Rickard Norrefalk
Lars Tollin
Nils Hellström
Thomas Gjutarenäfve
Bengt Göran Wennersten
För regin står Elisa Kragerup som är en av Danmarks just nu mest hyllade regissörer. Tidigare i år blev hon utsedd till chef för Betty Nansen Teatern i Köpenhamn. Hon har belönats med fyra Reumert, det mest prestigefyllda teaterpriset i Danmark, varav hon två år i rad tilldelats priset som årets regissör. Nu är hon aktuell med en ny tolkning av den klassiska musikalen, My Fair Lady. I ett pressmeddelande säger hon om föreställningen:
Operatrion Divine gjorde succé på Parkteatern i somras med föreställningen ”A Divine Taste of Opera”. Om det var därför eller om deras många supportrar inte ville missa deras premiär på Klara soppteater, det vet jag inte: men det var mer än fullsatt på premiären. Konceptet för soppteaterföreställningen var samma som på Parkteatern i somras, en blandning av glamour och vardagens dråpligheter. Allt serverat med välkända arior och några av operans och musikalernas vackraste stycken.
Det har inte med åldern att göra. På vilken arbetsplats som helst har vi upplevt dessa samtal i fikarummet. Någon berättar om något som är viktigt medan någon låtsas intresserad men svarar inlärda ”goddag yxskaft”-svar. I bästa fall. Eller så börjar någon i andra hörnet av fikarummet soffa prata om något helt annat, bara totalt kör över den som pratade före. Alla har upplevt det, många gånger. Vi känner igen karaktärerna och den som är ärlig mot sig själv känner igen sig själv också. Alla har någon gång varit som dessa tio karaktärer. De har alla lite av oss, var och en.
Vi får se dessa fyra kvinnor i olika situationer. Någon är på permission och besöker sin mor, någon ligger redo att skjuta en fiende, någon flippar ur, någon berättar om hur hon vill bli begravd, någon drömmer om mat. Det märks att Mustafa Can är en duktig författare, vissa delar av dialogerna är mer litterära än anpassade för ett drama. I programmet berättar han om processen då han skrev dramat mer än en gång blev varse på skillnaden mellan litteratur och drama. Han fick höra ”Hmm, de här passagerna är väldigt fina, men … det är litteratur – inte dramatik.” Han är inte ensam om att som dramatiker ha litterära kvaliteter i sitt drama. Det drar ner tempot i dramat ibland men ger en poetisk fördjupning som jag tycker ändå fungerar.
