• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Teaterrecension: Anna Karenina på Dramaten

10 september, 2017 by Hans Lindberg

Anna Karenina
Av Lev Tolstoj
Översättning Eva Ström
Dramatisering Helen Edmundsson
Regi Tobias Theorell
Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Ljus Torben Lendorph
Premiär: 9 september 2017, Stora scenen
Speltid: Cirka 3 timmar och 10 minuter, inklusive paus

Anna Karenina är höstsäsongens första premiär på Dramatens stora scen. Lev Tolstojs klassiker Anna Karenina, utgiven i sin helhet 1879, ses som ett av litteraturhistoriens främsta verk och kallas ofta för tidernas kärlekshistoria. Nu spelas pjäsen på Dramaten för första gången, i regi av Tobias Theorell.

Lev Tolstoj skrev främst romaner och noveller, men senare i livet skrev han även pjäser och essäer. Hans mest kända verk är Anna Karenina och Krig och fred, som tog honom sex år att skriva.

Tolstoj är även känd för sin komplicerade och paradoxala persona och sina extrema moralistiska och asketiska åsikter, som han utvecklade efter en moralisk kris och andligt uppvaknande på 1870-talet, då han även blev uppmärksammad som moralfilosof och social reformatör.

Romanen Anna Karenina har satts upp i flera olika versioner genom åren. Romanen är en kärlekshistoria men berättelsen drivs också av socialt patos. I Dramatens uppsättning har det sociala patoset fått flytta något i bakgrunden. Det finns med men är inte det som berör mig som publik mest. Överlag är föreställningen inte så starkt berörande. Det verkar medvetet från regissörens sida att föreställningen inte ska vara så naturalistiskt spelad utan mer med stereotyper.

Anna Karenina blir blixtförälskad i officeren Vronskij och inser plötsligt att hon är olyckligt gift. Hon ser inget annat val än att följa passionen. Men hur hon än gör väntar tragedin: Lämna man och barn, sitt liv och sin ställning – eller neka sig själv kärlek och frihet? Samtidigt, i en annan del av landet, försöker den förmögne landägaren Levin glömma sin kärlek genom att gräva ner sig i arbete.

I Dramatens uppsättning som bygger på Helen Edmundsons koncentrerade dramatisering får vi följa Anna Kareninas historia, med Levins berättelse som kontrast: Två skilda sätt att se på livet, etiken och kärleken. Båda dessa berättande karaktärer spelas mycket bra av Livia Millhagen och Andreas Rothlin Svensson, de är imponerade i sina återhållna, sparsmakade spelstilar.

Den som väntar sig att se romanen överförd på en teaterscen blir förmodligen besviken – det vi får se är väl valda fragment från klassikern. Vi får se människor som de är i en modern nytolkning och jag går hem efteråt med många tankar om vad kärlek är och vad det inte är.

I ett pressmeddelande berättar regissören Tobias Theorell om sina tankar med uppsättningen.
– Anna Karenina är en så mångbottnad och evigt aktuell historia om vad kärleken är och hur vi skall kunna leva tillsammans med andra människor. Jag fascineras av det teatralt associativa i Edmundsons dramatisering. Att göra Levin till Annas samtalspartner är ett elegant sätt att foga ihop bokens två huvudsakliga hållningar till livet och kärleken. De möts ju bara ett kort ögonblick i boken, men i pjäsen formar de två historierna varandra. Det är Annas historia men här får hon äntligen någon att studsa den mot, säger regissören Tobias Theorell.

I rollerna
Anna Karenina Livia Millhagen
Alexej Karenin Per Svensson
Greve Vronskji Erik Borgeke
Dolly Emma Broomé
Konstantin Levin Andreas Rothlin Svensson
Kitty Emma Österlöf
Stiva Danilo Bejarano
Nikolaj med flera Bengt CW Carlsson
Petrijskij med flera Pierre Wilkner
Furstinnan Betsy med flera Inga-Lill Andersson

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, Scenkonst, Teaterkritik

Teaterrecension: Svaret i Vällingby – ”Love Black Women”

9 september, 2017 by Lotta Altner

Fot: Matilda Rahm

Svaret
Av och regi Ayesha Quraishi
Av och med Doreen Ndagire, Niki Tsappos, Imenella Mohamed
Scenografi Torulf Wetterrot
Kostym Ellen Elias
Ljus Ann-Marie Fritiofsson
Dramaturgi Mia Winge
Videoprojektioner Otto Båth
Musikproduktion Marius Varhaugvik
Ljud Susanna Brandin
Premiär 8 september 2017, Vällingby Kulturhuset Stadsteatern

Kvällens föreställning inledes och utspelades hela tiden i en kvinnas sovrum. När de tre kvinnliga gestalterna kom in och en ställde sig längst fram, den andra la sig på sängen och den tredje gömde sig bakom en stol, så trodde jag att det var en kvinnas känslor som skulle gestaltas beroende på flera sinnesstämningar i hennes vardag. Det visade sig att jag hade fel och att det var tre individer som spelade olika synperspektiv på hur det kan kännas att vara en svart kvinna. Förväxlingen till tre karaktärer, som saknade en bakgrund, ett namn, en historik, ett syfte eller en handling hann inte riktigt ikapp mig under föreställningens 65 minuter, tyvärr. Vi kastades enbart in i deras fight för rätten att slippa se ut som vita människor gör. Tolkningen blev något fördomsfull och schablonmässig åt alla håll.

Ganska snabbt fick vi åskådare dock klart för oss att dessa kvinnor kände ett påtvingat vitt ideella som de försökte leva upp till inledningsvis. Den lilla blonda dockans hår och kroppsmönster kändes inte som en del av dem. Tack och lov, tänker jag, för vem sjutton känner sig hemma med henne? Genom videoprojektioner påvisade man också hur de vita idealet är det som anses vackert och att vilken googling som helst enbart visar vita vackra kvinnor. Självklart är det tråkigt att det mestadels i Sverige enbart visas ljusa människor. Fast om man vet något om hur sökningsmotorer och reklam fungerar så är det tyvärr så att söker man i Sverige med svensk inställning på datorn kommer datorn att visa det som anses som vanligast i Sverige för ordet ”skönhet”. En sökning i Kairo eller i Kenya hade sett annorlunda ut och visat andra typer av vackra människor. Personligen kan jag dock tycka att ”skönhet” kanske inte är det viktigaste måttet på jämlikhet och systerskap mellan kvinnor? Det känns lite ytligt att man ställer sig upp och vill slåss för sin kvinnliga rätt att anses som snygg, oavsett om man är svart eller asiat. Kanske skulle kvinnor tillsammans slåss för rätten att äga sin egen kropp som hon behagar? Bilderna på nätet som visar den sk. kvinnliga skönheten är mestadels tagna av män. Där har vi något att bråka om på riktigt. Män väljer med kameralinsen vad som är vackert på kvinnor.

Musiken i föreställningen hade sina ljuspunkter, men i mångt och mycket påminde musik om de intervaller som faktiskt används vid hjärntvättning eller psykning av patienter. Jag var tvungen att ge efter och slumra till några korta sekunder med jämna mellanrum för att kunna vara kvar i lokalen. Det kan dock vara så att musiken kanske tilltalade de yngre i publiken mer.

Föreställningen innehåller några kortare dansinspirerande avstickare. Dansens uttryck var mycket unik och sa så mycket mer om rätten till att få vara som man är, än vad pantomimerna och det övriga tysta spelen gjorde. Även sånginsatserna är pålysande, personliga och själfulla. I mina ögon skulle föreställningen mer ha utgått från sångerna och danserna som gav karaktärerna så mycket mer glöd, gnista och kött på benen i sökandet efter att visa det vackert mörka. Dessutom skulle avsnittet kring ”hur jag gör för att provocera vita med min svarthet” helt tas bort eftersom den kollektiva bestraffningen av alla vita och svarta inte är konstruktiv och födande. Deras försök till provokation, blev enbart tandlös och lämnade knappast några sugmärken efter sig.

Det är väldigt svårt att känna empati för deras slitsamma kamp och ta den på allvar. Kvinnorna känns inte som offer för sin hudfärg. Man upplever dem som starka, tuffa, unika, vackra och väldigt handlingskraftiga. Snarare ser jag dem som stora förebilder för andra kvinnor som inte är riktigt lika lyckligt lottade här i livet som dem. Deras skönhet var dessutom slående ur alla perspektiv. Mestadels saknade jag hela dimensionen om att människors etnicitet verkligen inte är svart på vitt.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Scenkonst, Svaret, Teaterkritik, Vällingby

Fadren med Johan Rabaeus och Anna Pettersson fick mig att se ett hemskt förtryck av barnet

25 augusti, 2017 by Rosemari Södergren

Anna Pettersson, Johan Rabaeus. Foto Hans Malm.

Fadren
Regi, scenografi och bearbetning: Anna Pettersson
Medverkande: Johan Rabaeus och Anna Pettersson
Premiär på Strindbergs Intima teater 24 augusti 2017
Dramaten-premiär på Lilla scenen 30 september 2017

Strindbergs drama Fadren har satts upp många, många gånger. Uppsättningen 1981 med Keve Hjelm och Lena Granhagen i huvudrollerna som ryttmästaren och hans fru Laura är en föreställning som gjort stora intryck på Johan Rabaeus. Han berättar det på scen. Den här uppsättningen handlar nämligen mer om två skådespelare som sätter repeterar Fadren. Under repetitionen diskuterar de om sina roller och om vad scenkonst är eller borde vara och vem de själva är i förhållande till dramats tema.

När denna Strindbergs tragedi sätts upp i regi av Anna Pettersson är förväntningarna stora på att få se något annorlunda, något som bryter mot hur denna tragedi brukar sättas upp. Och det blir det. Om det är på gott eller ont är upp till betraktaren. Föreställningen är metateater i allra högsta grad där de två skådespelarna diskuterar om mans- och kvinnoroller, om förhållandet mellan konst och politik och om ett drama vinner eller förlorar på att en regissör omarbetar och tar bort stora textsjok.

Allt är intressanta frågeställningar och för den som är intresserad av scenkonst och vad som ligger bakom hur en regissör väljer att sätta upp ett verk, den får ut en hel del. Fast samtidigt är det lite på ytan. Jag hade gärna sett att de två skådespelarna gick lite mer till botten med några av frågeställningarna. Premiäruppsättningen klockade in på en timme och tio minuter. Den hade helt klart kunnat haft tjugo minuter till och gått lite mer på djupet kring några frågor.

Strindbergs tragedi Fadren kom 1887 och handlar om kampen mellan könen. Laura driver sin make in i en osäkerhet, som slutar med grubbel, förvirring och slaganfall. Det är Ryttmästarn som är hennes make, han har intellektuella intressen, är överkänslig och har lätt att brusa upp. Frun Laura använder hans labila ställning till sin fördel. Laura vill att fadren ska tro att han är tokig och hon talar om för honom att han inte är pappa till hennes dotter Bertha.

Uppsättningen grundas i verkliga diskussioner mellan Johan Rabaeus och Anna Pettersson efter hennes experimentella uppsättning av Henrik Ibsens Vildanden. Nu flyttar diskussionen vidare upp på scenen, med en klassisk pjäs om ett äkta par med starka motsättningar som utgångspunkt.

Jag upptäckte att för mig handlar Fadren om föräldraskap och barnens rättigheter. Laura är en högst märklig figur som till varje pris vill hindra sin dotter Bertha att flytta hemifrån och skapa sitt eget liv och stå på egna ben. Laura vill binda Bertha tätt till sig själv. Laura är en rätt förfärlig person, känner jag. Kanske var detta ett tema som August Strindberg på sin tid inte ens var medveten om att han tog upp. Barnens rätt var inte så stor på den tiden. Fast å andra sidan: Strindberg var genialisk.

En annan aspekt som jag inte tänkt på så mycket i tidigare uppsättningar är att ryttmästaren är en mer modern person är övriga karaktärer. Han forskar kring rymden genom att han fått tag på några stenar från meteorer som hamnat på jorden. Han undersöker deras innehåll för att se om det finns spår ämnen som kan tyda på att det finns liv på andra planeter. Han gör detta vetenskapligt, men omgivningen ser det som ett bevis på galenskap. Det är inte första gången i mänsklighetens historia som den som är tidigt ute med att hitta ny vetenskap blir stämplad som en dåre av sin tids omgivning.

Så denna korta uppsättning av Fadren fick mig att hitta två nya teman i dramat. Det är rätt fascinerande hur Anna Pettersson teknik att bryta upp ett drama kan skapa nya sätt att se på dramat. Fast jag gissar att hennes ambitioner handlade mer om att få oss att se på frågeställningar kring könsfrågor och det eviga patriarkatets makt. Ett ämne som visserligen är väldigt aktuellt – men feminismen vinner inte direkt i denna uppsättning där kvinnan inte är något trevlig person.

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Anna Pettersson, Fadren, Johan Rabaeus, Scenkonst, Strindbergs Intima Teater, Teaterkritik

Parkteater: Stockholm – Stad som växer – Säg det i toner och inte i ord

9 juni, 2017 by Lotta Altner

Stockholm – Stad som växer
Med Mattias Enn och Ayla Kabaca
Kapellmästare och pianist Carina E Nilsson
Musiker Rigmor Bådal, Roine Johansson, Barbro Lindkvist
Uppgifter om manus, regi och scenografi saknas i programmet och på stadsteaterns hemsida
Rörelse Elvira Roos (enligt stadsteaterns hemsida)
Ljud Mårten Ihre, Philip Jansson (enligt stadsteaterns hemsida)

Kvällens röda tråd i den revybetonad changern, är Stockholm som huvudstad och dess tillväxt och förändring. Budskapen börjar ca 1900 och går fram till slutet av 1960-talet. Historierna och sångerna är guldkorn från dessa tider och man ser att publiken (mestadels 65+) nickar igenkännande.

Det gläder mig att det våra äldre äntligen kan tralla med i sångerna och man förstår att nu känner de sig helt hemma.Jag ska erkänna att jag känner mig något borta med jämna mellanrum. Det här är ju inte min generation och spelstilen lite för högdragen för min smak. Men till min glada förvåning känner jag hur jag tacka morfar och farmor för alla sånger de lärt mig från sin barndom, och som någonstans bara poppar upp i mitt huvud. Sångerna har satt spår, trots allt. Det är stundvis ganska trevligt att sjunga med och det ger tillbaka minnen från min barndom. Därmed förstår jag pensionärernas glädje även om jag själv inte helt kan acceptera den lätt klämkäcka framtoningen fullt ut.

Tempot mellan sångerna och stilarna är snabba och har professionella övergångar. Musikerna gör ett fantastiskt jobb. Det gläder mig också att bandet består till 80% av begåvade kvinnliga musiker. I jämlikhetens namn är det gott att se. Kvällens båda artister kan utan tvekan sjunga, även om Ayla Kabaca är den som bjuder på flest stilbyten och förändringar i sånginsatserna.

Även om kvällens föreställning baseras till 3/4 på musikinslag, så följer berättelserna tydligt en fast kronologisk ordning. Det är väldigt snyggt och spännande att höra om vår historia. Den riktningen skulle jag dock gärna sett regisserats. Det hade lyft musiken. Rörelserna räcker inte heller hela vägen. Artisterna ger inte alltid den energin och utstrålningen som sångerna skulle kunnat ha. Vid några tillfällen känns det lätt krystat och fyrkantigt. Kanske är det så att scenen är för stor för att två personer ska kunna fylla den kroppsligt? Kanske fler sångare eller dansare hade kunnat backa upp? Kan det vara premiärnerverna? Något fattas dock.

Kvällens final i Powel Ramel takter, ”Jag diggar dig”, ger publiken ett maraton i snabbhet och verbal finmotorik. Publikens stora ögon över förmågan att minnas så mycket text i snabb takt kan enbart erbjudas av artister med stor skolning. Det är också det nummer där artisterna får den största gemensamma energin och rör sig i liknande mönster. Här blir en härlig punkt för kvällens föreställning.

Lättsam underhållning i glada toner, men med undertexter av allvar har alltid sina poänger. Det gör att många aktivt orkar lyssna, tralla med en stund och vågar plocka otäcka sanningar om sig själv, samtiden och andra. Lättsamhet får dock inte gå över gränsen till glättighet om budskapen ska ge mer än enbart en tillfällig smak i munnen. För mycket kladd i moset ger bara en smörig känsla. Kryddning är nödvändigt. Man ska dock inte glömma att mina toner och dina toner inte alltid måste vara samma. Kvällens föreställning passade inte helt min melodi, men de härliga damerna bredvid mig gladde sig mycket.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teaterkritik Taggad som: Parkteater, Teaterkritik

Tankar om ”Frun från havet” med Eva Röse

6 maj, 2017 by Redaktionen

Frun från havet
Av Henrik Ibsen (1828-1906)
Regi Sofia Jupither
Premiär på Dramaten 4 maj 2017

Ibsens tidlösa klassiker Frun från havet handlar om hur vi som människor ofta gör oss själva till ”offer” för inre drivkrafter från det förflutna och därför lätt blir oförmögna att leva i de relationer som vi har i nuet. För pjäsens huvudperson Ellida handlar det om en brinnande, i det närmaste utplånande, längtan efter den fascinerande men också skrämmande man som hon en gång älskade. Istället gifte hon sig med en tryggare och mer omtänksam man, änklingen och läkaren Wangel. Men hur var det egentligen när hon mötte de första mannen. Hur mycket handlade om frihet och hur mycket handlade om uppror mot tidens konventioner kombinerat med rädsla för det främmande och gränsöverskridande. Och valet att gifta sig med Wangel, var det ett val där hon valde något som hon verkligen ville, eller var det också ett utslag av rädslan, i detta fall rädslan att inte klara sin försörjning i 1800-talets Norge.

Konflikten mellan tvång och frihet och det förflutnas demoner, in namn av den främmande mannen, växte och blev nästan förlamande när småstadslivet med Wangel, och hans två vuxna döttrar, längst inne i den norska fjorden började kännas mer och mer kvävande och förtärande. Hon längtar tillbaka, till havet och till den känsla av frihet som hon tycker sig förnimma i minne av det förflutna.

Plötsligt dyker den första mannen upp igen från havet, inte bara som en demon utan också som fysisk person och vill att hon skall följa med honom bort. Nu står hon där. Skall hon stanna kvar i äktenskapet och dess bindande löften eller skall hon följa de löften som hon en gång gav den främmande mannen. Alltså att välja ett annat liv och ta steget in i det okända. Ellida högsta önskan är att få möjlighet att fatta detta beslut i full frihet och inte som så ofta tidigare under rädslans och konventionernas tvång. Efter alla inre och yttre kamper känner Ellida äntligen en känsla av frihet. Till stor del därför att Wangel i djupet av sin förtvivla till slut inser att det enda han kan göra är att säga till Ellida att nu kan du välja din väg i full frihet. Och hon väljer sin väg, hon väljer en av männen.

Men om det nu var under frihet som hon gör sitt val varför väljer hon då enbart mellan de två vägar som hennes tidigare ofria liv hade att erbjuda. Hur kom det sig att den nya känslan av frihet inte blir en jordmån för att också se också andra vägar. Fanns det ingen tredje väg i Ibsens samhälle. En del av svaren på dessa frågor speglas i de bihistorier som Sofia Jupither väver in i berättelsen om makarna Wangels äktenskap. Bihistorier som fördjupar bilden av vilka föreställningar om män och kvinnor som var rådande under Ibsens tid. Den unge manlige konstnären som drömde om en kvinna som skulle ägan sitt liv åt att vänta på honom när han var borta och som skulle låta mannens konstnärskap bli hennes egna livs mening. Eller Wangels dotter som sökte sin gamla lärares hjälp för att förmå fadern att låta dottern börja leva sitt eget liv. Ja, det fanns kanske inte så många synliga vägar för kvinnor i Ibsens tid. Men vilka frågor ställer pjäsen om sättet att leva i dagens samhälle. Vilka av dåtidens ofrihetsmönster finns trots allt kvar i samtiden och hur spelar vi upp dessa i dagens relationer. Vilket liv skulle vi kunna leva i nuet, med oss själva och andra, om vi lät de inre demoner från det förflutna släppa taget om oss och därmed också om de relationer som vi lever i nuet.

Pjäsen tidlösa frågor gestaltas på ett strålande sätt, såväl individuellt som kollektivt, av samtliga skådespelare. Alltså inte enbart av huvudrollernas innehavare Eva Röse och Magnus Roosmann, även om det som stannar kvar efter pjäsen slut är paret Wangels frihets- och ofrihets kamper. Men mitt i allt det allvarliga är pjäsen samtidigt rolig och leder till många skratt och leenden. Sofia Jupither tolkning av pjäsen och skådespelarnas framföranden gör helt enkelt att man som åskådare får en minnesvärld teaterkväll som dröjer sig kvar.

I rollerna
Ellida Wangel Eva Röse
Lyngstrand Alexander Salzberger
Ballested Andreas T Olsson
En främmande man Johan Holmberg
Doktor Wangel Magnus Roosmann
Hilde Rakel Benér Gajdusek
Arnholm Bengt Braskered
Bolette Electra Hallman

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, Ibsen, Scenkonst, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 41
  • Sida 42
  • Sida 43
  • Sida 44
  • Sida 45
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 78
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Recension av tv-serie: Unchosen – bygger mest på klichéer

Unchosen Betyg 2 Premiär på Netflix 21 … Läs mer om Recension av tv-serie: Unchosen – bygger mest på klichéer

Filmrecension: Left-handed girl – färgsprakande, berörande film om en påhittig femåring vi bara måste älska

Left-handed girl Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Left-handed girl – färgsprakande, berörande film om en påhittig femåring vi bara måste älska

Filmrecension: Dead Man’s Wire – siktet inställt på att hålla det hela så lätt och enkelspårigt som möjligt

Dead Man’s Wire Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Dead Man’s Wire – siktet inställt på att hålla det hela så lätt och enkelspårigt som möjligt

Filmrecension: JA! – svårt att se den som seriös

https://kulturbloggen.com/wp-content/uplo … Läs mer om Filmrecension: JA! – svårt att se den som seriös

Vitaliserande tillförsel av elastiska toner – Blue Heaven Big Band med Claes Yngström och Pierre Swärd i Hendrix-special

19/4 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Vitaliserande tillförsel av elastiska toner – Blue Heaven Big Band med Claes Yngström och Pierre Swärd i Hendrix-special

Jublades åt dansant och berörande 10-års fest – Spöket i Köket & Åkervinda i Musikens Hus

17/4 2026 Musikens Hus i Majorna … Läs mer om Jublades åt dansant och berörande 10-års fest – Spöket i Köket & Åkervinda i Musikens Hus

Filmrecension: Michael – underhållande, bortsett från en svacka i mitten

Michael Betyg 3 Svensk biopremiär 22 … Läs mer om Filmrecension: Michael – underhållande, bortsett från en svacka i mitten

Smittsamt sväng kärnan i sound rotat i Minneapolis 80-tal – Ida Nielsen & The Funkbots

17/4 2026 Valand i Göteborg (arrangör … Läs mer om Smittsamt sväng kärnan i sound rotat i Minneapolis 80-tal – Ida Nielsen & The Funkbots

Recension: Inte fullt – men fullträff: 5SOS och publiken bär varandra hela vägen

5 Seconds of summer på Hovet Betyg 5!!! … Läs mer om Recension: Inte fullt – men fullträff: 5SOS och publiken bär varandra hela vägen

Blir uppfylld av krängande melodier och pulserande komp – The Splendor på Utopia

16/4 2026 Jazzkrogen Utopia nedanför … Läs mer om Blir uppfylld av krängande melodier och pulserande komp – The Splendor på Utopia

Teaterkritik: Fröken Julie – en kommentar till vår tid

Fröken Julie Av August … Läs mer om Teaterkritik: Fröken Julie – en kommentar till vår tid

Recension: Dina Ögon låter Människobarn andas – och Fållan lyssnar

Dina Ögon – Fållan (Kväll 1) - Betyg 4 … Läs mer om Recension: Dina Ögon låter Människobarn andas – och Fållan lyssnar

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in