Vällingby

Svaret
Av och regi Ayesha Quraishi
Av och med Doreen Ndagire, Niki Tsappos, Imenella Mohamed
Scenografi Torulf Wetterrot
Kostym Ellen Elias
Ljus Ann-Marie Fritiofsson
Dramaturgi Mia Winge
Videoprojektioner Otto Båth
Musikproduktion Marius Varhaugvik
Ljud Susanna Brandin
Premiär 8 september 2017, Vällingby Kulturhuset Stadsteatern

Kvällens föreställning inledes och utspelades hela tiden i en kvinnas sovrum. När de tre kvinnliga gestalterna kom in och en ställde sig längst fram, den andra la sig på sängen och den tredje gömde sig bakom en stol, så trodde jag att det var en kvinnas känslor som skulle gestaltas beroende på flera sinnesstämningar i hennes vardag. Det visade sig att jag hade fel och att det var tre individer som spelade olika synperspektiv på hur det kan kännas att vara en svart kvinna. Förväxlingen till tre karaktärer, som saknade en bakgrund, ett namn, en historik, ett syfte eller en handling hann inte riktigt ikapp mig under föreställningens 65 minuter, tyvärr. Vi kastades enbart in i deras fight för rätten att slippa se ut som vita människor gör. Tolkningen blev något fördomsfull och schablonmässig åt alla håll.

Ganska snabbt fick vi åskådare dock klart för oss att dessa kvinnor kände ett påtvingat vitt ideella som de försökte leva upp till inledningsvis. Den lilla blonda dockans hår och kroppsmönster kändes inte som en del av dem. Tack och lov, tänker jag, för vem sjutton känner sig hemma med henne? Genom videoprojektioner påvisade man också hur de vita idealet är det som anses vackert och att vilken googling som helst enbart visar vita vackra kvinnor. Självklart är det tråkigt att det mestadels i Sverige enbart visas ljusa människor. Fast om man vet något om hur sökningsmotorer och reklam fungerar så är det tyvärr så att söker man i Sverige med svensk inställning på datorn kommer datorn att visa det som anses som vanligast i Sverige för ordet ”skönhet”. En sökning i Kairo eller i Kenya hade sett annorlunda ut och visat andra typer av vackra människor. Personligen kan jag dock tycka att ”skönhet” kanske inte är det viktigaste måttet på jämlikhet och systerskap mellan kvinnor? Det känns lite ytligt att man ställer sig upp och vill slåss för sin kvinnliga rätt att anses som snygg, oavsett om man är svart eller asiat. Kanske skulle kvinnor tillsammans slåss för rätten att äga sin egen kropp som hon behagar? Bilderna på nätet som visar den sk. kvinnliga skönheten är mestadels tagna av män. Där har vi något att bråka om på riktigt. Män väljer med kameralinsen vad som är vackert på kvinnor.

Musiken i föreställningen hade sina ljuspunkter, men i mångt och mycket påminde musik om de intervaller som faktiskt används vid hjärntvättning eller psykning av patienter. Jag var tvungen att ge efter och slumra till några korta sekunder med jämna mellanrum för att kunna vara kvar i lokalen. Det kan dock vara så att musiken kanske tilltalade de yngre i publiken mer.

Föreställningen innehåller några kortare dansinspirerande avstickare. Dansens uttryck var mycket unik och sa så mycket mer om rätten till att få vara som man är, än vad pantomimerna och det övriga tysta spelen gjorde. Även sånginsatserna är pålysande, personliga och själfulla. I mina ögon skulle föreställningen mer ha utgått från sångerna och danserna som gav karaktärerna så mycket mer glöd, gnista och kött på benen i sökandet efter att visa det vackert mörka. Dessutom skulle avsnittet kring ”hur jag gör för att provocera vita med min svarthet” helt tas bort eftersom den kollektiva bestraffningen av alla vita och svarta inte är konstruktiv och födande. Deras försök till provokation, blev enbart tandlös och lämnade knappast några sugmärken efter sig.

Det är väldigt svårt att känna empati för deras slitsamma kamp och ta den på allvar. Kvinnorna känns inte som offer för sin hudfärg. Man upplever dem som starka, tuffa, unika, vackra och väldigt handlingskraftiga. Snarare ser jag dem som stora förebilder för andra kvinnor som inte är riktigt lika lyckligt lottade här i livet som dem. Deras skönhet var dessutom slående ur alla perspektiv. Mestadels saknade jag hela dimensionen om att människors etnicitet verkligen inte är svart på vitt.