Musik

U2 på Globen – bandet visar att de fortfarande har spelglädje

17 september, 2015 by Thomas Johansson

U2 på Globen, Stockholm, 16 september 2015
Betyg 4

Där satt den, verkar hela bandet ha tänkt, efter nästan två och en halv timmes konsert i Globen. Det är en snygg show, med stora bildskärmar, som bandet i olika omgångar kliver in i. Globens vanliga bildkub är förpassad in i ett hörn för här finns stora skärmen på plats.

Den senaste skivan har inte mötts av så stora ovationer, men när Bono kliver in på scenen från sidan och börjar med fotbollsintrot till The Miracle (Of Joey Ramone) så fungerar det. Det låter om U2 som att de vill vara tillbaka på någon rock-klubb på Irland, och det låter väldigt bra.

Efter fyra låtar blir Bono personlig, och U2 lämnar rockklubben. Nu tänds skärmarna och showen blir en av de snyggaste jag sett. Det sitter folk runt hela globen, så ingen del är avstängd. Scenen är stor, det tar både Bono och Edge 48 steg att gå från den stora scenen till plattformen längst bort efter den långa passagen.

”Cedarwood Road” är en personlig favorit från den senaste skivan, och tillsammans med grafiken växer den flera steg, och blir riktigt mäktig. Kvällens stora gäspning som får mig att ställa frågan, varför, är en förinspelad remix av ”The Fly”. Delvis kanske den pausen behövs för att få tid att lasta in alla instrument i skärmen, men det finns hundra andra sätt att få den tiden som varit bättre. Dock höjs konserten några grader för sen spelar de en glödande version av ”Even Better Then the Real Thing” som också är en av de snyggaste grafiska lösningarna jag sett på en scen. Sen flyter showen på, och U2 gillar att spela.

En tjeckisk tjej fick chansen att dansa med Bono till ”Mysterious Ways”. Där visar U2 att dom fortfarande har spelglädjen och det smittar av sig till publiken.

Den gamla klassikern ”where the streets have no name” skapar lycka och dans, och det är en bra sammanfattning av kvällen. Lyckan och dansen bland publiken fortsätter och avslutas med One, efter nästan två och en halv timme njutning.

Detta var den första av fyra kvällar på Globen. U2 har sålt in dessa konserter i par, och kvällarna ska vara ganska olika. Jag och många med mig kommer att gå tillbaka till Globen ikväll, för att se show nummer två. Då är det upp till bevis för U2, att bevisa att den kvällen är så pass mycket annorlunda mot denna kväll, så att de är värda biljettpriset.

Text och foto: Thomas Johansson

Skivrecension: Ane Brun – When I am Free

15 september, 2015 by Rosemari Södergren

Artist: Ane Brun
Titel: When I am Free
Betyg: 4

Ane Brun har släppt sitt sjunde album, When I am Free. Jag kan inte fatta hur snabbt tiden har gått. Jag tycker det var igår jag hörde och fastnade för hennes debutalbum ”Spending Time with Morgan” som hon släppte 2003. Jösses, det är tolv år sedan nu.

Ane Brun heter egentligen Brunvoll Hon är född 10 mars 1976 i norska Molde. Denna norska sångerska och låtskrivare driver också ett eget skivbolag, Balloon Ranger Recordings.

Hon debuterade som en duktig singer/songwriter men är idag en musiker som inte går att helt placera i vare sig det eller något annat fack. Hon vågar gå på upptäcktsfärd i musikens värld.På detta sjunge album samarbetar Ane Brun terigen med producenten Tobias Fröberg – och det ger en underbar skiva, komplex men samtidigt vacker och klar.

Ane Brun har sagt att hon inspirerats av 90-talets triphop och det finns spår från Bristolscenens dimmiga och dunkla sound, men hennes musik är mer än det. Hon har mer melodi, mer elegans, hennes musik är vemodigare, mer romantisk, starkare och berör mig mer.

Ane Brun utvecklar sin musik i album efter album.

Göteborgsposten skriver i sin recension av albumet:
Ane Brun har återförenats med Tonbruket på sin nya skiva och det känns stundtals som ett genidrag. Dan Berglunds kontrabas klättrar ivrigt upp och ner, Martin Hederos piano glimrar och drivet i Andreas Werliins energiskt svängande trumspel påminner, kanske främst i fina Directions, om Bryan Devendorfs i The National. Dessutom är Miss you more och All we want is love både vilsamma och direkt vackra.

Jag tycker det är så väl formulerat.

Bästa spår: ”Black notebook”

Bildgalleri: Basshunter på Gröna Lund

5 augusti, 2015 by Redaktionen

Basshunter på Gröna Lund, 4 augusti 2015

Jag känner en bot … Basshunter aka Jonas Altberg slog igenom för nio år sedan med sin mångmiljon-låt Boten Anna. Den blev en världshit och spelades världen över. I tisdags 4.e augusti spelade han på ett kaosartat Gröna Lund. Den lilla scenen fylldes snabbt med dansande ungdomar.

Foto: Calle Andersson

Stockholm Music and Arts: Van Morrison – en magiker på scen

2 augusti, 2015 by Rosemari Södergren

Van Morrison på Stockholm Music and Arts, stora scenen
2 augusti 2015
Betyg 5

Han kom och som han levererade. Van Morrison är en stor artist. Han är magisk. På flera sätt och många plan. Precis när han sjöng textraden: ”The Day When the Rain came” i hans stora poplåt ”Browneyed girl” då kom regnet över Skeppsholmen. Han tycks kunna styra över inte bara vad som händer på scen utan allt däromkring, till och med vädrets makter.

Han gav en fulländad spelning med mycket jazzbluesigt ös där jag inte förstår hur någon alls kunde stå still. I området nära scen var det fullt ös och många, många som både skakade takten och sjöng med, även om han inte hade sin mest lättillgängliga repertoar och också när han spelade de allra populäraste sångerna som ”Browneyed girl” var det i en jazzigare version.

Han inledde spelningen med ”Celtic Swing”, iklädd den obligatoriska hatten och spelandes på saxofon. Det är den öppning han haft under den turné han just nu kör. Den saxofonjazziga svängiga stilen fortsatte med ”Close enough for Jazz” och med gospelinfluens i ”By his Grace”.

Några låtar in i konserten kom också munspelet fram och det blues vid sidan av jazz som satte atmosfären för kvällen. Det var vemodigt, magiskt och mysigt och oerhört skickligt. Han växlade mellan saxofon, munspel, gitarr och så sjöng han förstås. Hans röst är enorm och den tycks inte ha åldrats, trots att han snart fyller 70. Jag tror att jag tycker det blir allra, allra bäst när han spelar gitarr och sjunger. Finns det någon som med samma dignitet kan sjunga ”didadadidi” och det känns stort?

Trist nog ökade regnet och en dryg halvtimme in i spelningen öste regnet ned och scenarbetare fick bära in en stor presenning på scen för att skydda instrument från det kraftiga skyfallet. Men Van och hans musiker körde på som de proffs det är, förstås. Det var mäktigt och när han gick loss på gitarren i ”And the Healing Has Begun” kunde han hållit på i timmar – det gick inte att tröttna.

Som extra bonus spelade han en av mina absoluta favoriter ur hans rika låtskatt: ”In the Garden” från albumet ”No Guru, no method, no teacher” som han släppte 1985 då han gjorde upp med sitt medlemskap i Scientologerna som han lämnade. Texten är så stark och jag ryser lika mycket idag när jag hör honom spela den som jag gjorde då, när skivan låg på spel om och om igen i min cd-spelare:
No Guru, no method, no teacher
Just you and I and nature
And the Father and the
Son and the Holy Ghost
In the garden wet with rain

Publiken var redan helt med på noterna och när han som sista sång spelade ”Gloria” blev det allsång. Van Morrison är inte någon publikfriare, han står bara rakt upp och ned och kör sitt program. Något mellansnack har han inte. Men han var ändå snäll nog åt sin publik och spelade tre av sina genom åren mest populära låtar: Moondance, Brown Eyed Girl och Gloria.

Van Morrison var nästsist ut på stora scenen, men en sak är klar: en stor del av publiken hade kommit för att se honom och det kändes som att festivalen avslutades med denna höjdpunkt när många lyckliga lämnade området efter denna upplevelse.

Kvällens spellista:
Celtic Swing
Close enough for jazz
By his Grace
Day Like This
Baby, please don’t go/Parchman Farm/Don´t Start Crying Now
Wild Night
Moondance
Brown Eyed Girl
Wild Honey
Whenever God Shines his Light
Precious Time
Jackie Wilso said (I´m in Heaven When You Smile)
Bright Side of the Road
Real Real Gone
Think Twice Before You Go
And the Healing Has Begun
The Things I Used To Do
The Way Young Lovers Do
Help Me
In the Garden
Gloria

Foto: BeA Nilsson

Stockholm Music and Arts: Hello Saferide – mellansnacket största behållningen

1 augusti, 2015 by Rosemari Södergren

Hello Saferide på Stockholm Music and Arts, stora scenen
1 augusti 2015
Betyg 2

Hello Saferide med multipopulära Annika Norlin borde vara ett av festivalens säkraste kort – ett publiktändande nummer utan like. Tja, på ett sätt blev det väl det. Det var dagens första spelning som gav ”extranummer”. Det var i och för sig också den första spelningen som hade så pass mycket tid i schemaläggningen att det var tillåtet med ett nummer efter publikens applåder.

Annika Norlin med sitt svengelska band Hello Saferide, där hennes tänkvärda samhällskritiska texter är på engelska och framförs medvetet med en mycket svensk accent, har många stora hits. De flesta framfördes på Skeppsholmens stora scen men ändå tände de aldrig till rejält. Då och då försökte några fans i publiken dra igång taktklappning och dans – men det var aldrig något som spred sig. Kanske var det solens värme som sänkt publikens energi. Men jag hade väntat mig mer drag i publiken till Hello Saferide. Nej, det var en ovanligt seg konsert med dessa publikmagneter.

Bandet började med en låt från senaste albumet och därefter var det en blandning av bandets låtar från olika album.
Se vår spelning som en efterfest, sade Annika Norlin och förtydligade:

– Tänk er känslan av att ha hamnat på en efterfest och ni råkar hamna i köket där någon diskuterar allvarliga, seriösa ämnen.

Den som tar upp dessa seriösa ämnen på efterfesten på stora scenen är då Annika Norlin med bandet Hello Saferide. Javisst, det gör de. De tar upp hur sorg färdas genom generationer, om att bryta upp, om hur själviskheten hos en person som prompt måst crawla och förstöra för alla som samsas och simmar när det är trångt i simbassängen – som en metafor för den egoistiska samhällssynen av idag med mera. Ändå är det som att jag hört samma konsert för tio år sedan då de släppt det första albumet, ”Hello Saferide”. Fast det kan ju inte ha varit samma konsert eftersom de nu var med låtar från senaste albumet från 2014, ”The Fox, The Hunter and Hello Saferide”.

Inledningen på konserten var fartfylld och fångade in mig, sedan var det tyvärr rätt segt det mesta. Bäst var när Maia Hirasawa gästade och sjöng en sång tillsammans med Annika Norlin.

Musikaliskt kändes spelningen oftast mer loj – mellansnacket var ofta det mest spännande och Annika Norlin är helt klart en driven person som har mycket hon vill och kan säga. Idag räckte det dock inte för att tända hela publiken. Det var inte hennes bästa spelning genom tiderna.

Foto: BeA Nilsson

Musik

Footer

Om oss