Van Morrison på Stockholm Music and Arts, stora scenen
2 augusti 2015
Betyg 5
Han kom och som han levererade. Van Morrison är en stor artist. Han är magisk. På flera sätt och många plan. Precis när han sjöng textraden: ”The Day When the Rain came” i hans stora poplåt ”Browneyed girl” då kom regnet över Skeppsholmen. Han tycks kunna styra över inte bara vad som händer på scen utan allt däromkring, till och med vädrets makter.
Han gav en fulländad spelning med mycket jazzbluesigt ös där jag inte förstår hur någon alls kunde stå still. I området nära scen var det fullt ös och många, många som både skakade takten och sjöng med, även om han inte hade sin mest lättillgängliga repertoar och också när han spelade de allra populäraste sångerna som ”Browneyed girl” var det i en jazzigare version.
Han inledde spelningen med ”Celtic Swing”, iklädd den obligatoriska hatten och spelandes på saxofon. Det är den öppning han haft under den turné han just nu kör. Den saxofonjazziga svängiga stilen fortsatte med ”Close enough for Jazz” och med gospelinfluens i ”By his Grace”.
Några låtar in i konserten kom också munspelet fram och det blues vid sidan av jazz som satte atmosfären för kvällen. Det var vemodigt, magiskt och mysigt och oerhört skickligt. Han växlade mellan saxofon, munspel, gitarr och så sjöng han förstås. Hans röst är enorm och den tycks inte ha åldrats, trots att han snart fyller 70. Jag tror att jag tycker det blir allra, allra bäst när han spelar gitarr och sjunger. Finns det någon som med samma dignitet kan sjunga ”didadadidi” och det känns stort?
Trist nog ökade regnet och en dryg halvtimme in i spelningen öste regnet ned och scenarbetare fick bära in en stor presenning på scen för att skydda instrument från det kraftiga skyfallet. Men Van och hans musiker körde på som de proffs det är, förstås. Det var mäktigt och när han gick loss på gitarren i ”And the Healing Has Begun” kunde han hållit på i timmar – det gick inte att tröttna.
Som extra bonus spelade han en av mina absoluta favoriter ur hans rika låtskatt: ”In the Garden” från albumet ”No Guru, no method, no teacher” som han släppte 1985 då han gjorde upp med sitt medlemskap i Scientologerna som han lämnade. Texten är så stark och jag ryser lika mycket idag när jag hör honom spela den som jag gjorde då, när skivan låg på spel om och om igen i min cd-spelare:
No Guru, no method, no teacher
Just you and I and nature
And the Father and the
Son and the Holy Ghost
In the garden wet with rain
Publiken var redan helt med på noterna och när han som sista sång spelade ”Gloria” blev det allsång. Van Morrison är inte någon publikfriare, han står bara rakt upp och ned och kör sitt program. Något mellansnack har han inte. Men han var ändå snäll nog åt sin publik och spelade tre av sina genom åren mest populära låtar: Moondance, Brown Eyed Girl och Gloria.
Van Morrison var nästsist ut på stora scenen, men en sak är klar: en stor del av publiken hade kommit för att se honom och det kändes som att festivalen avslutades med denna höjdpunkt när många lyckliga lämnade området efter denna upplevelse.
Kvällens spellista:
Celtic Swing
Close enough for jazz
By his Grace
Day Like This
Baby, please don’t go/Parchman Farm/Don´t Start Crying Now
Wild Night
Moondance
Brown Eyed Girl
Wild Honey
Whenever God Shines his Light
Precious Time
Jackie Wilso said (I´m in Heaven When You Smile)
Bright Side of the Road
Real Real Gone
Think Twice Before You Go
And the Healing Has Begun
The Things I Used To Do
The Way Young Lovers Do
Help Me
In the Garden
Gloria
Foto: BeA Nilsson
Rolig recension. Var på vippen att bege mig dit, men blev avskräckt av molnen som skockade sig. Skulle vilja höra honom framföra ”The Great Deception” någon gång. En ganska intressant sång, med sin rättframma kritik av några av sjuttiotalets mer eller mindre upplyfta fenomen, som t. ex. hippie-rörelsen.