Way Out West, dag 3
13 augusti 2022
Foto: Peter Birgerstam
Ane Brun
Mwuana
Aldous Harding
Herbie Hancock
Fred Again
Girl In Red
Bright Eyes
Thåström
Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik
Way Out West, dag 3
13 augusti 2022
Foto: Peter Birgerstam
Ane Brun
Mwuana
Aldous Harding
Herbie Hancock
Fred Again
Girl In Red
Bright Eyes
Thåström
by Redaktionen
Ane Brun släppte singeln ”Take Hold Of Me” den 7 augusti 2020 – nya albumet kommer i oktober.
Ett pressmeddelande berättar om singeln och nya albumet:
Ane Brun släpper nu sin sjätte singel, ”Take Hold Of Me”, från det ännu ej namngivna kommande albumet som släpps i oktober. Albumet är hennes åttonde och är det första med nyskrivna låtar sedan 2015:s ”When I’m Free”.
”Jag försöker beskriva en existentiellt komplex sinnesstämning. En abstrakt känsla som har kommit och gått genom åren. Och under den rådande pandemin har det varit ännu mera påtagligt”, säger Ane Brun om nya singeln.
Ane Brun berättar om nya låten:
Sången kom till under en låtskrivarsession tillsammans med Martin Hederos och Josefin Runsteen våren 2019. Jag har nästan inte gjort någon sådan typ av live co-writing tidigare (alltså när man möts i ett fysiskt rum och börjar från noll). Jag brukar nämligen föredra att vara själv i min egna bubbla när jag tar fram de första fröna till en ny sång. Det är en väldigt intim och stark aktivitet för mig, nästan meditativt och väldigt intuitivt och med mycket improvisation.
Men jag bestämde mig alltså för att ge det en chans att göra det på ett annat sätt denna gång. Och även att jag nästan rodnande vid något tillfälle, för att det kändes så sårbart att gräva djupt nere i själen inför tre vänner, så är jag väldigt tacksam över att vi gjorde det. För det blev några riktigt bra låtar och det gjorde mig mer modig.
Låttexten tog form med de här raderna “My existence is screaming, it’s a physical feeling, of missing out on dance and light”. Jag försöker beskriva en existentiellt komplex sinnesstämning. En abstrakt känsla som har kommit och gått genom åren. Och under den rådande pandemin har det varit ännu mera påtagligt. En känsla av att saker är på vänt, att livet inte riktigt levs fullt ut, men med de stora frågorna så otroligt närvarande hela tiden.
Det är i alla fall något som jag har erfarit under detta märkliga 2020.
Jag vände mig till Samuel Starck, som också är en av alla fantastiska musiker på mitt nya album, att vara co-producer på den här sången tillsammans med oss. Han är en synt- och produktionstrollkarl och tack vare honom lyckades vi nästa skapa en klubbig känsla med tilltagande känslor som reflekterar orden av undertryckt energi som förlöses i slutet av låten.
“Take hold of me, keep this energy steady.”
Musik: Ane Brun, Martin Hederos, Josefin Runsteen
Text: Ane Brun
Inspelad: Atlantis studios med Anton Sundell och Janne Hansson. Sång inspelad i Balloon Ranger Studios av Ane Brun. Extra inspelningar i Skiss Studios med Samuel Starck.
Pre-mix: Samuel Starck
Mix: Centralstudion Långholmen, Fredrik Okazaki
Mastring: Cosmos Mastering, Hoffe Stannow
Produktion: Ane Brun, Samuel Starck, Anton Sundell, Martin Hederos
Musiker:
Sång: Ane Brun
Programmering: Samuel Starck
Trummor och percussion: Josefin Runsteen, Ola Winkler
Piano: Samuel Stark
Keys: Martin Hederos, Samuel Stark
Kör: Ane Brun
by Redaktionen
Ane Brun släpper ett coveralbum den 6 oktober – ”Leave Me Breathless”.
Ett pressmeddelande berättar:
Det kan kanske verka märkligt att påstå att ”Leave Me Breathless”, det sjunde studioalbumet från Ane Brun, är hennes mest personliga hittills – det rymmer trots allt 14 covers. Och Ane Brun har inte direkt dragit sig för att att sjunga och kärlek och romantik tidigare – hennes sånger har alltid flödat över av uppriktiga och självutlämnande insikter.
”Hela projektet började med att jag föll pladask för en människa. Jag spelade in covers av dessa låtar för denna person för att jag, i ärlighetens namn, var överväldigad av känslor”, avslöjar hon.
Redan nu på torsdag finns det chans att se Ane Brun live på Gröna Lund.
”Kärleksaffären var kort, men när den var över fortsatte jag arbetet, då jag kände att det fanns en kvalitet i de låtar som var klara. Ursprungsidén var att tolka kärlekssånger, romantiska sånger. Det spelade ingen roll om de var sorgsna eller lyckliga. I slutändan kom det med några låtar med andra teman också. Konceptet blev att förenkla eller tolka känslofyllda sånger på mitt eget sätt.”
Det är inte första gången Ane tolkar andra. Under Polar Music Prize-ceremonin tidigare i år framförde hon – tillsammans med Linnea Olsson, Jennie Abrahamson och Josefin Runsteen – ett dramatiskt orkestrerad omarrangemang av Stings ”Why Should I Cry For You?”. Bruns fans är sedan länge vana vid att hon släpper in andra musik i sitt liveset och covers finns utspridda på hennes egna utgåvor, från Cyndi Laupers ”True Colours” till Arcade Fires ”Neighborhood #1 (Tunnels)”, från Beyonces ”Halo” (inspelad med Linnea Olsson, som Ane ofta samarbetar med) till Built To Spills ”I Would Hurt A Fly”.
”Om jag utan ett uttalat syfte väljer en låt att göra cover på, beror det oftast på melodin”, säger hon.
”Jag kanske sitter i en taxi där de spelar klassiska 80- eller 90-talshits och blir påmind om en låt, eller också spelas en låt som jag hade glömt på en restaurang. Sedan kollar jag hur inspirerande texten är. Om den är dålig, svår att relatera till eller sexistisk, spelar jag inte in den. Jag måste känna att jag kan sjunga låten med huvudet högt och med någon form av autenticitet.”
Någon som genomsyrar hennes covers är att hon gör sångerna till sina och det genomsyrar även samlingen på ”Leave Me Breathless”.
Det var alltså från början Anes kortlivade romans som påverkade låtvalet. Lucinda Williams ”Right In Time” valdes exempelvis för att det var ”favoritlåten för den person jag var förälskad i. Texten är fantastisk och är en perfekt beskrivning av hur det känns att sakna någon.”
Den eleganta, stråkförsedda versionen av ”To Make You Feel My Love” valdes av liknande skäl.
”Jag ville hitta något av Dylan som beskrev det tillstånd jag befann mig i och texten passade så bra, med så mycket passion och komplexitet. Och jag älskar verkligen melodin!”
Hennes känsliga version av Nick Caves ”Into My Arms” är en annan av de låtar som hon refererar till som sina ”hemgjorda kärlekssångsinspelningar”, även om hon i detta fall var mer förberedd, då hon hade framfört den vid ett bröllop några år tidigare.
Efter att förhållandet hade tagit slut började Ane vidga perspektivet och vissa låtar valdes indirekt av andra. Hon blev till exempel tillfrågad om att framföra ”Always On My Mind” inför en TV-gala till förmån för Children In Need.
”Jag lyssnade aldrig på de tidigare versionerna för att förbereda min egen”, säger hon. ”Jag bara googlade fram texten och ackorden och fann ett sätt att sjunga den utifrån mig själv. Och det är vanligtvis så jag börjar när jag gör en cover: jag försöker återskapa sången med min egen röst och hur jag känner eller hör låten i mitt eget huvud.”
Hennes version av ”Girl From The North Country” kom till efter att hon blivit inbjuden att framföra tre av Dylans låtar på en hyllningskonsert på Dramaten i Stockholm som arrangerats för att fira att Dylan skulle motta Nobelpriset i litteratur. ”Det var en favoritlåt för en av mina bästa vänner, Tirilleia, som tog fotona för detta album”, påpekar Ane som också framförde ”Make You Feel My Love” vid samma event.
Låtar av Sade och Radiohead valdes av en mer dyster anledning.
”Jag blev tillfrågad om att sjunga på begravningen av Crispin Bevington, en av de personer som dog vid terroristattacken i Stockholm 7 april 2017”, förklarar hon.
”Crispin och hans fru älskade de låtarna och hon bad mig att specifikt framföra dessa vid ceremonin.”
Senare samma dag besökte Ane Atlantis Studios i Stockholm tillsammans med Klas-Henrik Hörngren, ledare för jazz/electronica-projektet Klabbes Bank. De spelade in de två låtarna precis som de hade framfört dem tidigare samma dag och skalade ner ”By Your Side” till dess nakna skelett, med Ane sida vid sida med Hörngrens piano. De förvandlade också ”How To Disappear Completely”, vars melankoli lyftes fram av Bruns stämma, som i sin tur ramades in av suggestiva ambientljud och den enklaste av pianomelodier, framförda av Hörngren. Ane kände att båda tolkningarna föll så väl ut att hon ville inkludera dem på albumet för att hedra Bevingtons minne.
Anes a capella-version av Joni Mitchells ”Big Yellow Taxi”, avslöjar nya sidor hos låten. Att hon tolkade den var resultatet av en förfrågan från en teater i Oslo.
”Först trodde jag att det var en omöjlig uppgift”, skrattar hon. ”Hur kan jag sjunga denna och känna att den är min? Men sedan fick jag idén om en ren vokal version, nästan som en psalm, och plötsligt framträdde texten så mycket tydligare för mig.”
En Tom Petty-cover var resultatet av en annan tydlig begäran från en vän. ”Jag hade inte lyssnat mycket på honom utöver de självklara hitlåtarna”, erkänner Ane, ”men jag gick igenom hans repertoar och fann en vacker kärlekssång på albumet ”Mojo” från 2010.”
Som kontrast hittar vi Mariah Careys ”Hero”, som ursprungligen valdes ut inför ett framträdande på en återkommande temakväll för powerballader på en nattklubb i Stockholm.
”Ingen kan förneka att hon är en av de bästa sångerskorna”, menar Ane, men den största behållningen av denna nedskalade och förvånansvärt intima version är hur hon kastar nytt ljus över låtens text, i vilken hon fann en oväntad personlig resonans.
”Jag trodde det var ännu en ”pojke möter flicka/pojke räddar flicka”-låt, men insåg att den handlade mer om självhjälp, lite som Whitney Houstons ”The Greatest Love Of All”. Detta utspelade sig dessutom under en intressant period i mitt liv: jag hade blivit mycket medveten om några saker som gjort mig lyckligare och starkare och var inte beredd att låta omständigheter bestämma min sinnesstämning eller självkänsla, utan ville kliva alla former av offermentalitet gentemot livet och allt som hade hänt mig. Denna låt handlar om det och även om den är full av klichéer, är den sann. I och med att jag blivit äldre har jag kommit till insikt om att de flesta klichéer är sanna.”
Andra låtar valdes utifrån en annan sorts kärlek – kärleken till låtarna i fråga. Maria McKees ”Show Me Heaven” var en låt Ane kände ett överväldigande behov av att tolka, medan ”Unchained melody” är en låt som hon alltid har älskat att sjunga. ”Varför behålla det för mig själv?”, ler hon.
”Stay” med Shakespear’s Sister är en kvarleva av hennes tidigare passion för bandet i fråga.
”Jag tyckte de var SÅ coola!”, säger hon entusiastiskt, ”Och sångerskan var ihop med Dave Stewart i The Eurythmics, vilket gjorde dem ännu coolare. Den här låten, och dess musikvideo, gjorde stort intryck på mig när det begav sig. Jag antar att jag har valt dessa låtar av samma skäl som jag väljer låtar när jag DJ:ar eller väljer musik till er radioprogram: jag vill påminna folk om låtar de älskar, eller introducera dem för något som de kommer att gilla. Jag vill på något sätt återuppliva låtarna, som en remake på en gammal film.”
Inget exemplifierar detta bättre än albumets öppningslåt. ”Det är bara en så bra låt”, utbrister hon när hon kommer in på ”I Want To Know What Love Is” av Foreigner. Med sin röst, en ensam gitarr och en antydan av keyboards exponerar hon den smärta som utgör låtens själva kärna. ”Ärligheten och sorgsenheten i texten kändes så genuin för mig. Som romantiker kan jag verkligen relatera till texten.”
Albumet spelades in på flera olika platser. De tidigaste inspelningarna gjorde Ane ensam hemma, med bara en gitarr och en mikrofon. När det stod klart att hon hade inlett arbetet med ett album, tog hon in Anton Sundell (lovande producent och ljudtekniker som sedan länge varit del av Anes turnésällskap) och Johan Lindström (i gruppen Tonbruket, som Brun spelat in och turnerat med med jämna mellanrum) för att bidra till att utveckla albumets sound. En handfull andra musiker, däribland Martin Hederos från Tonbruket och The Soundtrack of our Lives, bidrog med arrangemang.
”Vi fortsatte hålla det minimalistiskt”, påpekar hon, ”och begränsade oss till olika keyboards, pianon, syntar, gitarrer och stråkar”.
Inga trummor förekom utöver bastrumman i ”Stay”. En del av arbetet skedde i Bruket, som är Tonbrukets studio. Annat ägde rum i Gig Studio, där Ane hade spelat in ”It All Starts With One”. Två andra låtar spelades, som tidigare nämnts, in i Atlantis Studios, där hon tidigare hade gjort stora delar av albumet ”Changing of the Seasons” (2008) och även mixade det nya albumet. Ytterligare inspelningar ägde rum i Rixmixningsverket, en studio på Skeppsholmen som ägs av ABBA:s Benny Andersson. Och det är dennes gamla Yamaha GX-1, deras legendariska ”dream machine”, som bl a trakteras i introt till ”Does Your Mother Know”, som kan höras i Anes tolkning av ”Hero”.
Till sist får hon frågan om hon njöt lite extra av att ta sig an låtar som av vissa skulle anses vara ”guilty pleasures”; låtar som man skäms lite över att njuta av. Hennes svar är rakt.
”Ju äldre man blir, desto mer tror jag att själva idén om ’guilty pleasures’ bleknar och det blir helt enkelt njutbara låtar. Allt som får en att känna saker är bra och det finns ingen skam i att gilla det, åtminstone inte för mig. Jag ville också se om jag kunde känna och hitta något djupare, nytt och mer substantiellt genom att ta bort de berömda, ”stora” produktioner som de var förknippade med. Att behålla låtens skelett och tolka innehållet med lite skönhet och uppriktighet. Det är som om du satt med mig sent en kväll och jag bara plockade upp gitarren för att sjunga några kända låtar. För att jag känner för det och för att det gör dig glad.”
”Det finns en lång tradition i musikhistorien av artister som tolkar andras musik”, sammanfattar hon. ”Så många fantastiska vokalister har gjort det: Sinatra, Nina Simone, Ella Fitzgerald, Jeff Buckley, Billie Holiday, Elvis… När en sångare jag älskar framför låtar jag älskar, kan det kännas som en gåva och jag antar att det är vad jag hoppas och tror att detta album också kan vara. En chans för folk som gillar att höra min röst att höra mig sjunga låtar de älskar
… Svårare än så är det inte”.
Ane Brun på Stockholm Music and Arts
Stora scenen, lördag 30 juli 2016
Betyg 4
Bara så att ni vet, detta var en förstagångsupplevelse. Vad jag trodde skulle bli arty pop med viskaraktär av en välsjungande norska, blev mestadels något helt annat. Har hänt när jag uppsnappat oidentifierad feel good – musik på krog, att jag fått reda på att det då varit Ane Brun. Hennes förra skiva When i´m free har som uppges i festivalens program, bara avlägsna likheter med första alstret Spending time with Morgans.
Läser jag grundligt nämnda presentation, görs jag faktiskt medveten om att stråkar numera gifter sig med jazzbas och triphop. Därtill blir jag upplyst om att den intressanta musikkonstruktören turnerat med Peter Gabriel. Därför borde jag egentligen inte ha blivit överraskad av Brun, som koreograferar sitt framträdande på ett högst personligt sätt. På sig har hon förresten gummiskor och en orange dress, medan övriga sju på scen är klädda i svart.
Eftersom jag inte är bekant med hennes låtar ska jag försöka mig på en karaktäristik. Hon skriver i ett tonspråk som pendlar mellan svävande symfoniskt och suggestiva klangrika spänningar. Många låtar är snirkligt uppbyggda och dramatiska till sin natur. Mina referenser hamnade emellanåt hos Björk, på slutet adderat med hypnotiskt dansbeat. Några gånger bryter hon mönstret. Inträffar när Ane gör vad som liknar visa på akustisk gitarr på sitt hemspråk, tillsammans med Josefin Runsten på vad som rimligen bör vara elförstärkt violin. Ett annat stycke bröt av genom att bli en pampig akt i baktakt, vars refräng löd ”for this moment i´m free”. Originellt nog varvade enda kvinnliga medmusikern stråkinstrumentet med vad jag tror var steel-pans.
Med risk för felstavning eller oklar artikulation från Brun, hade hon valt ut följande kompetenta besättning: dubbla trumslagare i form av Ola Hultgren och Micke Hellström, Ellie-Karin Larsson som backup vokalissa, nämnda Runsten samt tre prominenta medlemmar från prisade Tonbruket. Jag noterade att herrar Hederos, Lindström och Berglund överlag var mer tuktade här än när de spelar under eget namn. Å andra sidan öste de på för fullt med fräcka solon i konsertens slutfas.
Ane Bruns enda utförliga introduktion handlade om en text som sades vara skriven i valtider. Vi har glömt att några fixat det för oss, några som offrade sig. Vi har feminister att tacka för deras rösträttskamp. För kännedom kan meddelas att vi publik drabbades av elakt regnoväder, vilket inte påverkade min sinnesstämning där jag stod under ett lövträd.
Foto: BeA Nilsson