Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Kulturpolitik

Popvänsterns återkomst behövs

by

Krogen har blivit politisk, skriver Stockholms tidningen City. Tidningen finns ju tyvärr bara i pappersupplaga, i stort sett. Den finns i något konstigt format på webben som inte inte går att länka till.

Rätt konstigt i och för sig för en tidning som trots allt lever på annonsintäkter till hundra procent. Genom att finnas på webben skulle den kunna ta in fler annonser?

I numret som fanns tillgängligt torsdag 10 juni tar City upp att var och varannan klubbkväll med en diskussion. Politiken har flyttat ut på krogen.

Jo, jag tror det ligger något i det. Jag tycker mig se att allt fler börjar intressera sig för samhällsfrågor och diskutera politik.

City har speciellt kikat närmare på två unga tjejer som bloggar om politik från vänsterhållet och som kan ses som ett vänstersvar på Moderaternas Blondinbella.

De två vänsterblogg-tjejerna är Fiona och Rebecca. Fram till valet bloggar de på nyheter24.se.
Där har de en skön mix av att lyfta fram sig själva och sin musik och politik och samhällsengagemang.

Undrar om de också stått på den där gnälliga attityden som vi på Kulturbloggen råkar ut för då och då, gammelpolitiker som inte tycker vi är rumsrena i politiken för att vi skriver om musik och film också?

I artikeln berättar City också om projektet Popvänstern som dragits igång på Pet Sounds Bar i Stockholm. Fast i sanningens namn skulle det projektet ha nytta av bloggare som oss på Kulturbloggen. De har inte publicerat något på twitter sedan slutet av januari.

Här intervjuas Uje Brandelius, initiativtagaren till Popvänstern:

Varför har du dragit igång Popvänstern?
– För att jag fick jobb på Vänsterpartiet i riksdagen och träffar en massa intressanta vänstermänniskor varje dag plus att jag känner en jävla massa popsnören med vänstersympatier från min tid i Doktor Kosmos. Den kombon kände jag att var tvungen att utnyttja på nåt vis. Det är ju inte direkt svårt att komma på popmusiker med vänsteråsikter. Skillnaden är väl att jag har druckit öl med dom flesta och har deras telefonnummer.

Vad vill du att Popvänstern ska vara för sorts klubb?
– Ett ställe för både party och debatt. Jag har liksom aldrig förstått varför det måste vara antingen eller. Alla mina bästa partyn har innehållit minst ett rejält gräl. Att debattera är som att dansa för mig, fast roligare, för man kan vinna, det kan man inte i dans.

Nå, vad är då popvänstern? Enligt hemsidan:

Efter rödvinsvänstern, proggvänstern, stenkastarvänstern, chilevänstern, sovjetvänstern, kinavänstern, palestinasjalsvänstern, homovänstern, tokvänstern, knasvänstern, haschvänstern, extremvänstern, kulturvänstern, mediavänstern, gammelvänstern, sossevänstern, huliganvänstern, fulvänstern, finvänstern, frasvänstern, överklassvänstern, modevänstern, hippievänstern, vegovänstern, anarkovänstern, arbetarvänstern, fackföreningsvänstern, radhusvänstern, låtsasvänstern, skogsmullevänstern och gåslevervänstern är det nu dags för…POPVÄNSTERN

Nu hoppas jag att Popvänstern är mer aktiva utanför Twitter och webben.

För min del står också Dagens Arena för popvänstern. De har gjort en nysatsning på sin sajt och inser att musik är viktig och samlar på politiska låtar på en lista på Spotify.

Nu handlar popvänstern inte om några få projekt, det handlar om många projekt, många maskrosor som spirar ur asfalten, eller för den delen alla möjliga blommor och all möjlig musik och film och bild och diskussioner som förs.
Människor som vill förändra samhället, som har visioner, drömmar …

För en sak är säker: det blir en tuff valrörelse i år. I några opinionsundersökningar har högeralliansen utropas till vinnare, nu kom den stora mest seriösa från SCB som säger att den rödgröna oppositionen ser ut att vinna, enligt Aftonbladet:

De rödgröna leder med 50,2 procent över alliansens 44,2 procent i SCB:s majmätning.
– Svenska folket giller inte regeringens politik som gett utslagning och ökade klyftor, säger Ibrahim Baylan, (S).
Sverigedemokraterna hamnar utanför riksdagen med 3,9 procent.

Mätningarnas mätning, som räknar samman alla opinionsmätningar, säger också att de rödgröna leder:

Vid ett riksdagsval i maj skulle det borgerliga blocket få 44,2 procent av rösterna medan socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet skulle få 50,2 procent.

Det kommer att bli tufft. Igår spred Rapport konstiga siffror om utanförskapet. Roger Jönsson är en av många som visat på felaktigheterna där.

Utanförskapet
Förra året var det runt 1 miljon människor som vare sig hade ett arbete eller var heltidsstuderade utan att samtidigt söka arbete. Men utanförskapet är så mycket större än så. Att vara sjuk och borta från sin arbetsplats under lång tid kan för många betyda isolering, avsaknad av arbetsgemenskap och tillhörighet. Dessutom tillkommer alla de som har ett jobb men egentligen vill arbeta mer än de kan på grund av arbetsmarknadsskäl. Att arbeta deltid innebär ofta att man inte klarar sin egen försörjning och blir beroende av andra. Och det är framför allt kvinnor som arbetar deltid. Det är alltså ytterligare en halv miljon människor som befinner sig i utanförskap: de arbetar men mindre än de skulle vilja göra. Sammantaget är det runt 1,5 miljon människor som står utanför arbetsmarknaden.”

Om det är utanförskap vi ska diskutera ska vi diskutera samma som moderaterna tog upp inför valet 2006. Gör vi det ser vi att utanförskapet har ökat med över 70 000 personer.

Ulrika Falk har också ett bra inlägg kring detta.

En sak är säker: valkampanjen har börjat och det kommer att handla om många försök att frisera siffror som talar sitt tydliga språk om hur klyftor ökat i Sverige och hur utanförskapet ökat under högerregeringen.

Mona Sahlin skriver i den rödgröna bloggen:

Alla dessa tio exempel ovan visar på tydliga skillnader mellan de politiska alternativen – både i sak och ideologiskt. Den 19 september står svenska folket vid skiljevägen: Ska vi ha fler jobb – eller ökade klyftor? Nu växlar vi upp!

Om nu denna opinionsmätning visar på ett växande engagemang och intresse för samhällsfrågor och att kulturintresse betyder känsla för politik: då har nog popvänstern vaknat till liv lite varstans. Och det bådar gott.
För det handlar inte om att vinna ett val, det handlar om att förändra ett samhälle. Att ha medborgare som känner sig delaktiga i samhällsdebatten.

Relaterat:
Aftonbladet 1, Aftonbladet 2, Dagens Nyheter 1, Dagens Nyheter 2, Svenska Dagbladet 1, Svenska Dagbladet 2, Expressen 1, Expressen 2.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Sverige måste lära av Norge, Sverige behöver ett kulturlyft

by

Norge märks mer och mer inom musikbranshen: Turbonegro, Susanne Sundför, Donkeyboy, Sivert Höyem …
Men nyttan för ett land som satsar på kulturen ger många fler vinster än inom musikexporten.
Kulturen gör människor mer kreativa och det kan i sin tur spilla över på vad människor sysslar med överlag. Kreativa entreprenörer eller över huvudtaget kreativ personal gör arbetsplatserna bättre. Där kreativitet frodas händer saker: vi hittar nya sätt att göra saker, nya metoder att förbättra miljön, produkter, organisationen.

Kulturen gör människor kreativa.
Därför behövs kultur för välfärden.

Kultur är nödvändig för demokratin. Ur demokratiaspekt är det alldeles extra viktigt med kultur. Om medborgare inte kan delta i samhällsdebatten, inte kan tillgodogöra sig den då stelnar samhället.
I dag står vi i inför ett vägval: i och med Internet kan alla göra sig hörda – men samtidigt finns det enormt starka krafter som vill censurera webben och mobilerna.
Bloggverktyg är ett fantastiskt verktyg för demokrati och delaktighet. Var och en som startat en blogg, skriver något och klickar på publicera får se sin eget text på datorskärmen. Att se att man själv kan skriva något och som andra kan läsa, är utvecklande.
Det är som med att läsa: när jag var liten sade en del kloka vuxna att det var bra att barn läste mycket och fick läsvana: ”Det spelar ingen roll om det är Kittyböcker eller Femböcker, bara de läser”.
Att vara bra på att läsa och ta till sig något i litteratur eller i faktaböcker är en slags rikedom, en styrka, ett användbart verktyg för att delta i samhällsdebatten.
På samma sätt är det utvecklande att blogga, oavsett vad någon bloggar om.
Att vara aktiv i sociala medier som Twitter, Facebook, LinkedIn ger kontakter, nätverk och nya intryck.

För demokratin är det bra ju fler som deltar samhällssamtalet. Kultur ger oss röster att delta i debatterna i samhället.

Kultur vidgar livet. För varje enskild individ blir livet rikare med kultur. Genom kultur vidgas våra intryck och vi kan leva oss in i andras liv.
Men om vi dessutom själva kan skapa vidgas detta ännu mer.
Och allt kultur börjar där någonstans. Enskilda individer som kan skapa.
Och nu kommer vi till kulturpolitikens kärnpunkt: hur vill vi att kulturen ska spridas? Hur vill vi att människor ska bli kulturskapare?

Vi kan välja att vem som har tillgång till kultur och kan tillföra kultur avgörs i stort sett av hur välbeställd den enskilde är. Det förlorar samhället på ganska snabbt. Färre blir kreativa, färre deltar i det demokratiska samhället och färre är kreativa entreprenörer. Därmed kan samhället förlora många stora kulturskapare, eftersom de redan som små sorterades bort.

Vi kan också välja att göra kulturen tillgänglig för alla och ge alla verktyg för att bli kulturskapare. Genom att estetiska ämnen står på alla barns skolscheman , genom att avgifterna är så låga som möjligt för att gå i musikskolor och kulturskolor, genom låga avgifter på olika kulturarrangemang …

Kultur är alltså mycket viktigt för välfärden, samhället och den enskilde individen.

Sverige har något att lära av Norge när det gäller att satsa medvetet på kultur.
TCO-tidningen berättar om det norska Kulturlyftet:

I mars 2004 lanserades därför ”Kulturlyftet” av Arbeiderpartiet, Senterpartiet och Sosialistisk Venstreparti, SV. De tre partierna satt då fortfarande i opposition, men 2005 vann de valet. I den politiska plattformen för regeringen skrevs det in att kulturen ska få en procent av statsbudgeten 2014.

Sverige behöver också ett Kulturlyft.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kulturjournalistikens död – kulturens död?

by


Kulturjournalisten Ulrika Kärnborg har skrivit en artikel på Aftonbladet Kultur om varför inte vem som helst kan skriva en recension och varför kulturjournalistiken behövs.
Jag håller till stor del med henne.

Hon skriver bland annat:

För det är inte bara kulturjournalistiken som krisar. Flera av de stora kulturinstitutionerna står under sån ekonomisk press att de håller på att kollapsa, och risken är att vi inte förstår vilken roll de har spelat, förrän det är försent.

Vid en viss tidpunkt blir det nämligen försent. Sverige är ett litet land, utan lång kulturell tradition, och det som har raserats går kanske inte att reparera. I stället för den avskydda ”kultureliten”, får vi en kultur för eliten, och då är hela den demokratiseringsprocess som arbetarrörelsen satte igång, tillintetgjord. Då är vi tillbaka i 1800-talet.

Synd bara att inte de som styr och ställer på de traditionella medierna gör det. För som Aftonbladets förstasida ser ut just nu till exempel där toppnyheterna är vädret till Valborg och om en låt som Idol-Erik spelat in, som är fyra år gammal.
Då är det ändå en ganska bra dag, vissa dagar är det bara skvaller och kändisbevakning som är på topp.

Sedan kommer det förstås en sådan där rad som visar att Ulrika Kärnborg inte alls har koll på samma del av kulturbloggosfären som jag har. Hon skriver nämligen:

Om inte högkvalitativ journalistik i rikstäckande medier kan fortsätta att existera, vad ska bloggarna blogga om?

Det finns en mängd bloggar som inte alls tar upp samma saker som de traditionella medierna. Några bloggar är väldigt bra. Men det är inget som de traditionella mediernas journalister har koll på.
De traditionella medierna skriver i stort sett om samma saker, om samma musik, samma teaterföreställningar och samma filmer.
Det finns en enorm mängd andra artister som har en stor publik och som inte tas upp i gammelmedierna. Tänk bara på hårdrocken, som förmodligen är den största musikgenren i Sverige. Och tänk på operaintresset som är så stort att Folkets Bios direktsända livesändningar från New York-operan som är slutsålda runt om i landet.

Eftersom de stora medierna i stort sett springer efter samma bollar finns det en mängd annat inom kulturvärlden som aldrig tas upp där. Det behövs verkligen kulturbloggar som tar upp allt detta.

Tänk på jazzen, hur lite som den syns i gammelmedier, tänk på reggaemusiken som bara tas upp när polisen gör drograzzior på Uppsalafestivalen.

Men nu är detta inget som kulturjournalister som Ulrika Kärnborg räknas som kulturell kvalitet, kan jag tänka mig.

Det finns en stor osynlig kulturvärld som lever och frodas, fast den alltid har usla förhållanden. Och om inte det fanns bloggar som tog upp det syntes de ännu mindre.

Men det är också sant att det finns en stor mängd bloggar som bara bloggar om sådant som redan finns i gammelmedierna. Det är sant. Vi på Kulturbloggen är en mix där: vi gör båda delarna: vi har en mängd intervjuer och egna saker vi gör, men vi tar också upp sådant som finns i gammelmedier.

Nå, åter till urfrågan: behövs kulturjournalisterna?
Absolut. De flesta bloggare bloggar på sin fritid; en del är mycket kunniga inom sitt område och kan skriva recensioner som är minst lika djuplodande som gammelmediernas journalister, andra skriver mer ytligt. Men: ta en titt på filmrecensioner och musikrecensioner hos på gammelmedier: ofta är de kortfattade och inte alls något att yvas över. Ett exempel här, en recension i Aftonbladet av en skiva. Recensionen består av fem meningar.

Det är kortare än de flesta bloggars recensioner.

Så nja, är kulturjournalister så mycket duktigare än bloggare?

Eller är de så att vissa journalister har lyckats charma in sig hos kulturredaktionernas chefer och fått jobben som väldigt många andra skulle kunna göra lika bra?

Det är nog väldigt bra för kulturjournalistiken och framför allt för kulturen att det finns många fler sätt att nå ut idag än via kulturjournalisternas filter.

Fredrik Segerfeldt har också bloggat om Ulrika Kärnborgs krönika liksom Axess.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Att kasta ut presstödet med badvattnet

by


Nationaldemokraternas tidskrift ”Nationell Idag” har beviljats 2,3 miljoner kronor i presstöd.

Javisst, man sätter i halsen liksom och undrar hur det gick till att en organisation som är emot vårt demokratiska system kan få av våra skattemedel för att driva sin redaktion. Och ja, det går inte att glömma bort att nazismen en gång i tiden kom till makten genom val.

Rent spontant känner nog de flesta att en sådan tidning inte borde få av våra skattemedel. Men å andra sidan, som Svenska Dagbladet skriver:
När Presstödsnämnden bestämmer vilken tidning som har rätt till presstöd tas hänsyn till bland annat upplaga, räckvid och andelen egenmaterial.
Däremot tittar man inte på innehållet.

Det vore kanske till och med illa om de skulle titta på innehållet. Om vi ska ha ett system med presstöd finns det en risk för censur om de som beslutar om presstöd ska bedöma innehållet. Var ska gränsen sättas? Var går gränsen för antidemokrati?

Politiska tidsskriftersom får presstöd idag är till exempel Marxistiska tidningen Offensiv, kommunistiska Proletären och syndikalisternas Arbetaren.

Jag kikade in på hemsidan för Nationell Idag och blev lite förvånad över en artikel där:

Sverigedemokraternas partiledare lovar kristna irakier en stor invandring från Irak, om han får deras röster. Det visar en videoinspelning som läckt ut från det inofficiella mötet.

Och en annan artikel med rubriken: Sverigedemokraterna lanserar mångkulturell valsedel.

Det verkar som om Nationell Idag är en stödtidning till Sverigedemokraterna.

Och det verkar som om Sverigedemokraterna valt att dela in människor med rötter utanför Sverige i godkända och icke-godkända invandrare: och den gränsen går mellan religioner.

Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth som själv suttit i Presstödsnämnden är kritisk till att nämnden ger presstöd åt den nazistiske tidningen och tar nu initiativ till att ändra reglerna.

LUF i Lund anser att man nu måste skrota presstödet:

Samhället skall inte ägna sig åt att stödja pressen, landets tidningar, precis som alla andra företag, skall se till att klara sig på marknads villkor. Det finns betydligt bättre saker landets skattepengar kan spenderas på än att stödja en press som bör, kan och skall stå på egna ben.

Bloggen O-zone skriver:

Den enda vettiga rösten hittills i denna kakafoni av galopperande moralpanik är universitetslektorn Jan Strid, som mycket riktigt påpekar att det kritikerna talar om i grund och botten handlar om censur utifrån en tidnings innehåll. Ahlquist visade att han inte förstår den här problematiken, eftersom presstödet, som är en form av public service-subvention INTE ska ta hänsyn till de åsikter och ställningstaganden som en tidning uttrycker eller gör.

Jag tycker det här är jättesvårt. För om nämnden ska börja bedöma innehållet finns en uppenbar risk för censur. När högern sitter vid makten blir det vissa tidningar som får presstöd och när vänstern sitter vid makten andra.

Om tidningarna däremot har kriminellt innehåll då ska de förstås inte kunna få presstöd.
Som en tidning om pedofili till exempel eller en terroristisk tidskrift.
Så frågan är om det går att hitta brottslighet i nazistiska tidningar. I så fall borde det gå att stoppa presstöd till dem.

Nu är risken uppenbart mycket stor att politikerna kommer att kasta ut barnet (presstödet) med badvattnet.

Jag tycker ett land med ändå hygglig ekonomi bör ha råd att stödja några tidningar som har en annan inriktning än de rent kommersiellt gångbara som nöjestidningarna Aftonbladet och Expressen.

Tidigare bloggaren Blogge Bloggelito tycker att det är dags att stoppa presstödet:

Presstödet måste alltså vila på mångfaldens grund och inte befatta sig med vilket innehåll som torgförs. I själva verket bör presstödet som sådant avskaffas, då det tillkommit i en annan tid med andra tekniska förutsättningar. I dagens elektroniska informationssamhälle gäller helt andra förutsättningar, där tusentals privatpublicister samsas med organisationer av traditionellt analogt snitt.

Presstödet har också haft dimensioner av korruption och nepotism, och det finns synpunkter på att presstödet i dag tvärtom undergräver den fria mediemarknaden i stort – när presstödet tillkom fanns inget internet och inte heller någon annan teve än statstelevisionens monopolutsändningar. EU ser också bekymrat på vårt presstöd av samma skäl.

Fler som bloggat om presstödet till Nationell Idag:
Annarkia och Åsa Linderborg i Aftonbladet och Svensson.

Relaterat: Dagens Nyheter

DN1, 2, 3, 4, 5, 6 , Fokus,, SVD1, 2, 3, 4

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Kulturfrågorna är viktiga valfrågor

by

Förslaget om att förlänga upphovsrätten på skivinspelningar från 50 till 70 år är på väg att få majoritet i EU:s ministerråd. Ett skäl är att den finska regeringen nu stöder förslaget.
Källa DN.
Vad betyder det egentligen? Jag har svårt att se det som ett skydd för upphovsmannen eller upphovskvinnan. Den som skapar något ägs ofta av de stora bolagen.
Om EU nu tar detta beslut har de kringskurit rättigheterna för de som skapar kultur och än en gång har då makthavarna gett mer makt åt de äger mest. Än en gång har de som är duktiga på att göra pengar fått mer makt i jämförelse med den som skapar.

Sådana här frågor är viktiga. Jätteviktiga. Och blir ännu viktigare eftersom vi går mer och mer från ett samhälle där majoriteten arbetar inom industri till att vi har fler och fler tjänstemän, akademiker och fler kulturskapare av olika slag.
Ljudtekniker, illustratörer, författare, copywriter, marknadsförare …
Yrkena inom den skapande sfären ökar i ett samhälle som vårt, ett postindustriellt samhälle.

Då måste vi ha en ordentlig diskussion om hur och under vilka förutsättningar människor ska kunna få inkomst av det de skapar. Och vi behöver också ha en värld där vi kan ha mer av open source, mer av möjligheter att vidareutveckla och vidareskapa, återskapa, återanvända, förändra …

Och en annan sak som har med detta att göra:
Om vi bygger ett välfärdssamhälle: vad är vitsen om vi bara jobbar, jobbar, jobbar, jobbar och aldrig hinner njuta av den välfärd vi jobbar fram.
Vi måste inse att här går en tydlig skiljelinje mellan de politiska grupperingarna.
En del vill att bara en liten klick ska ha frihet att njuta. En liten klick ska ha frihet på arbetstid medan andra ska digna under kraven på arbetslinjen.

Andra vill skapa ett samhälle där alla kan utvecklas inom kultur, att det är möjligt för alla barn och för den delen vuxna också, att lära sig spela musik, delta i teater, få vana att skriva, att skapa med bilder, att programmera funktioner till webb och tv-spel, att skapa på alla möjliga och omöjliga sätt.

Vi är flera bloggare som har ett politiskt engagemang och samtidigt vill se mer av kulturfrågorna diskuteras.
Viktor Svedberg har tagit upp en annan aspekt under rubriken När kulturpolitiken förvandlades till skattesänkningspolitik.

Alexandra lyfter kravet på att kulturen ska göras till en valfråga.

De rödgröna har tillsatt en grupp för att lyfta kulturpolitiken.
Jag hoppas att detta blir mer än ord, att det lyfts konkreta bra förslag: musikskolorna och kulturskolorna runt om i landets kommuner måste växa, till exempel. På många orter är det alldeles för dyrt att ha barnen där. Fler fritidsgårdar med replokaler, mer makt åt kulturskaparna. Upphovsrättsfrågorna måste ses över utifrån den värld vi lever i nu.

Relaterat:
Ulrika Falk är en annan bloggare som tar upp kulturpolitiska aspekter.
Dagens Nyheter om en annan viktig fråga med anknytning till kulturfrågor: Actaförhandlingarna som snart ska bli offentliga.
Opassande om att piratkopiering kan vara nyttigt för samhällsekonomin.
SVD om att kulturen kan vara på väg att bli en valfråga.
SR om kulturen som valfråga.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,