Ilya
Manus och regi Lars Rudolfsson
Musik Frida Hyvönen
Scenografi Robin Wagner
Kostym Kersti Vitali Rudolfsson
Ljus Linus Fellbom
Ljud Camilla Nässström, Johan Ehn
Stockholms stadsteater, föreställning söndagen den 4 mars 2018 (urpremiär 2 mars 2018)
När livet krisar, när allt går åt skogen och vi tappar fotfästet, så är vi i Sverige inlindade i en falsk förhoppning. Vi tror villkorslöst att nära, kära eller samhället kliver in och reder upp allt åt oss. Vi tror att om vi går till polisen så kan de lösa alla brott, vänder vi oss till sociala myndigheter så försvaras de värnlösa och går jag hem så kan någon krama mig lugn och lycklig igen. Vi glömmer de mänskliga faktorerna, det mörka i oss och att varje människa trots allt står sig själv närmast. Ingenting är fullkomlig eller perfekt, framförallt inte när det krisar.
Mary hamnar på en polisstation och har tappat minnet. Hon minns enbart att hennes dotter är borta och hon minns inte ens vad hon heter. Hon får arbetsnamnet Ilya efter en gammal bortsprungen hund. Polisen förstår sig inte på henne dessutom och är upptagen i byråkratiska processer. Hemma har Mary en pojkvän (barnets far) som är våldsam och som suger ur henne kraft och energi. Var ska man börja för att göra det bortsprungna barnet rättvisa? Avstånden mellan de ena och andra processerna är alldeles för långt. Ingen början eller slut på något, leder till något väsentligt för 8-åringen, ”…folk pratar bara sönder en…” och ”har jag rätt till en advokat för jag känner mig lurad…”. Föreställningen tar upp ett viktigt problem och det är hur chock och förtvivlan påverkar oss. En minneslucka kan drabba oss alla om påfrestningen i verkligheten blir för stor. Man behöver vara oerhört frisk och allert för att kunna försvara sig i tuffa stunder. Modern tas inte på allvar någonstans och barnet försvinner mellan stolarna.
Scenografin har innerligt funnit sina amerikanska toner och unikt vackra lösningar i grått. Det gör att tempot mellan de skilda platserna går att lösa genom genialiska skjutdörrar och tydliga skyltar och möbler. Att ensemblen är så stor och rollerna så många, höjer också möjligheten till tolkningar av historien. Tack vare antalet människor på scen orkar man hålla nyfikenheten uppe.
Mest förunderligt i föreställningen är de hat mot idrott som en socialsekreterare påvisar i samtal, i kombination av en vulgär styvpappa som från ingenstans vill knäppa upp byxorna och uttrycker att oknullade kvinnor är det värsta han vet. Förutom att enbart försöka chocka, vet jag inte riktigt var all den passiva aggressiviteten hör hemma. Självklart vinner tillfälligheternas hysteriska uttryck skratt bland nervösa åskådare. Däremot känner jag mest sorg över att man inte kunde hittat på något annat än att stereotypt slå ner på kvinnors eventuella ointresse för sport och mäns förtryckande sexualitet.
Föreställningen innehåller rytmisk och vacker musik. Samtliga i ensemblen gör individuellt unika sånginsatser där ord och musik är i full harmoni med varandra. När även dans tillförs, ger de helhetsbilden just den där extra finessen som gör byråkratin lättare att acceptera om ej respektera. Lättsamheten gör det tragiska något komiskt. Samhällsapparater sviker oss ju när den inte främjar och räddar. Satiren slår hårt eftersom det är människan som är den största felande länken. Hur skyddar vi oss mot oss själva?
Mary skadas och hjälps lika mycket av de som menar väl och de som vill skada henne. Jag lämnas med känslan att behöva ifrågasätta den goda- och den onda gärningen. Gör vi gott när vi gör väl för någon och vår egen vinning är lika stor? Är något en ond handling om vi slumpmässigt råkat skada någon annan eller är det syftet som räknas? Stackars Mary far dock illa oavsett och det gör dottern också.
Manuset är allt för långt och vid många tillfällen känns det som om syftet är att utmatta oss gång på gång i samma frågeställningar kring dotterns försvinnande och moderns förtvivlan. Metoden leder dock inte till fler insikter, utan snarare till avskärmning från tidens gång. Publiken är vid några tillfällen beredd att ge upp och gå därifrån. En känsla av tjat och undervärdering av publikens intelligens infinner sig. Kanske är manuset att för ambitiöst och uppfattas därmed som något pretentiöst? Kasten mellan nu- och dåtid gör inte heller att handlingen håller ihop. Jag kan inget annat än tänka, ”…finns det ingen tråd som håller samman allt…”
Medverkande skådespelare Birthe Wingren, Lars Lind, Robin Keller, Sven Ahlström, Fredrik Lycke, Per Sandberg, Gunilla Röör, Ksenia Timoshenko, Odile Nunes, Johanna Lazcano, Richard Sseruwagi, Andreas Kundler, Ada Höstman/Hilda Söderman (antingen eller i föreställningen d.v.s. dottern som 8 åring)
Dramatens uppsättning av Tony Kushners Angels in America ger mig känslan av att uppleva en tv-serie som scenkonst. Då syftar jag på kvalitativa tv-serier. Utbudet av tv-serier har ökat och breddats enormt under sista året. I en tv-serie kan regissör och manusförfattare fördjupa skildringar av karaktärer och bredda dramat på ett helt annat sätt in i en långfilm på knappt en timme. Angels in America med sina två delar på tre timmar vardera blir som en fascinerande tv-serie på scen.
Lite konstigt känns det när jag kommer direkt från premiären av Perestrojka med skildringar av människor som mår så dåligt för att de inte kan leva öppet med sin sexualitet och jag sätter på tv:n hemma och ser fjärde deltävlingen av den svenska uttagningen till Melodifestivalen där allas rätt att vara den man är lyfts fram som ledmotiv. Det är lätt att tänka att det som skildras i Angels om America är historia. Homosexuella har samma rättigheter som andra och aids-epidemin har bromsats med nya mediciner.
I programmet för uppsättningen berättar Anders Lundin och Hans Marklund om sina tankar om komedin, att de ville förena två slags pjäser:
Handlingen i Ibsens drama Peer Gynt kan tolkas på flera sätt. Den rent yttre handlingen kretsar kring den unge Peer Gynt som lever med sin mamma. De är fattiga för att hans pappa slarvat bort det välstånd som farfadern byggt upp. Ansvaret att bygga upp välståndet på nytt vilar tungt på den unge Peers axlar. Han är dock inte skapad för att samla världsliga ägodelar. Han är inte rätt man för att bygga upp ett materiellt välstånd. Han har däremot en livlig fantasi.
Det kan vara svårt att vara en människa fylld av fantasi och växa upp i en omgivning där alla förväntas vara praktiska och sköta sig. Många som vuxit upp i arbetarklasshem har berättat om svårigheter då de kämpat för att få jobb inom kreativa yrken. De har inte haft föräldrar och släkt som gått före dem och varit dörröppnare. Att se Peer Gynt som en fantasifull, kreativ människa som placerats på fel plats i livet, det är ett sätt att se dramat som.
Premiärpubliken innehåller alltid mycket teaterfolk, som skådespelare, regissörer med flera – jag tror att en sådan speciell föreställning tilltalar dem i hög grad. Thalheimers uppsättningar är aldrig traditionella. Han skalar gärna bort mycket av text och tar bort biroller, han vill hellre vara trogen själva kärnan i dramat.
