Florian Zeller

Sanningen
Av Florian Zeller
Översättning Magdalena Sørensen
Regi Helena Bergström
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Annika Nieminen Bromberg
Ljus Erik Berglund och Peter Lundin
Ljud Magnus Ericsson
Mask Katrin Wahlberg
Skandinavienpremiär på Kulturhuset Stadsteater, Stockholm, lilla scenen 27 oktober 2017

”Sanningen” bjuder på en helt underbar skrattfest, jag vek mig dubbel av skratt – och samtidigt har komedin något viktigt att säga eller rättare sagt få oss att fundera vidare kring. Vad är sanning? Vad är lögn? Vad är skillnaden mellan att ljuga och vara oärlig? Är sanningen alltid den bästa lösningen? Kan vi leva på osanning och ändå må bra? Och vilken sanning gäller, din eller min, om vi ser situationen från helt olika synvinklar?

Att skriva komedi och få oss att både skratta och vara allvarliga är en stor konst. Den franske författaren och dramatikern Florian Zeller har på kort tid etablerat sig som en av Frankrikes mest hyllade pjäsförfattare. Den brittiska tidningen The Guardian skriver om honom som: the most exciting new theatre writer of our time.

Florian Zeller är född 1979 i Paris och han gjorde en uppmärksammad författardebut drygt tjugo år gammal med ”Neiges Artificielles”. Hans böcker är översatta till flera språk, men ännu inte till svenska. Det borde något förlag ta tag i snart.

Det finns många kända komedier som sätts upp med jämna mellanrum men de allra flesta av dessa komedier är skrivna för så länge sedan att de skildrar och utspelar sig ofta i miljöer och situationer som känns väldigt främmande för människor i dagens samhälle. Därför utropar jag: Äntligen. Äntligen har det kommit en skicklig dramatiker som kan skriva komedier för nutidens människor.

”Sanningen” skildrar fyra människor i Paris, två gifta par. Handlingen kretsar kring Michel (suveränt spelad av Sven Ahlström) som är gift med Laurence (Helena af Sandeberg) samtidigt som han har en affär vid sidan av med Alice (Mirja Turestedt). Situationen kompliseras av att Alice är gift med Paul (Emil Almén) som är Michels bästa vän. Ja egentligen är vänskapen med Paul nog det viktigaste för Michel.

Michel har inte dåligt samvete och besväras inte av skuldkänslor för sin sexuella relation med Alice, påstår han i alla fall. Det man inte vet har man inte ont av, menar han. Paul som dessutom nyligen blivit arbetslös ska inte behöva få ännu mer ledsamheter.

Att spela komedi kräver sin skådespelare. Alla fyra bär upp sina roller väl, trots att några av dem vi några tillfällen glömde bort sin replik och fick begära stöd av sufflören. Det är sådant som lätt händer på en premiär. Det gjorde ingenting för spelstilen var medvetet uppbyggd med viss distans.

Scenlösningen är väldigt elegant. Istället för att ha olika scenografier i de olika rummen är två stora skärmar uppställda på scenen bakom skådespelarna och där appliceras bilder, som hustak när Michel och Alice befinner sig i hotellrummet där de har kärleksmöten, och kakel när Michel och Paul är i omklädningsrummet efter att ha spelat tennis. Före varje scen appliceras stora närbilder på de två skådespelare som är med i scenen. En smart och spännande scenlösning som passar perfekt just i den här föreställningen.

Det var länge sedan jag skrattade så på en föreställning på en svensk teaterscen och det var befriande.
Ibland visste vi som publik vilken vändning en scen skulle ta men ibland blev vi helt lurade. Det var helt enkelt mycket skickligt sammanvävt av Florian Zeller och väl förvaltat av regissör Helena Bergström och de fyra skådespelarna – plus scenografens fina scenlösning. Temat för kvällen var inte vara roligt presenterat, föreställningen ställer intressanta frågor om sanning och lögn och allt däremellan. Dessutom kan slutet tolkas på flera sätt – och sådant gillar jag och det passar som hand i handske just i en föreställning som skildrar lögn, sanning, ärliget, oärlighet och alla gråzoner däremellan.