• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Komedi

Filmrecension: Logan Lucky – underbart rolig och klurig komedi

9 augusti, 2017 by Rosemari Södergren

Logan Lucky
Betyg 4
Svensk biopremiär 25 augusti 2017
Amerikansk världspremiär 18 augusti 2017
Regi: Steven Soderbergh
Manus: Rebecca Blunt

Den Oscarsbelönade regissören Steven Soderbergh lade filmskapandet på hyllan för fyra år sedan. Nu är han tillbaka, i allra bästa form, med ”Logan Lucky”, en helt underbar, rolig, varm och klurig komedi med en lång rad duktiga skådespelare och med alla detaljer rätt på plats och massor av bra musik. Bara att få se Bondstjärnan Daniel Craig som en vithårig fängslade bankrånare är en av många höjdare i filmen.

Adam Driver och Channing Tatum spelar de två luggslitna bröderna Logan på den amerikanska bygden kring West Virginia. Channing Tatum spelar Jimmy Logan som hade en förväntad succé framför sig som idrottsstjärna men råkade ut för en olycka och skadade benet och tar sig fram haltande medan brodern
Clyde Logan som spelas av Adam Driver förlorade en hand som soldat. Clyde försörjer sig som bartender och är övertygad om att Logan-släkten är drabbad av en förbannelse som gör att alla i familjen drabbas av olyckor och motgångar. Fast ett undantag är deras syster Mellie (spelas av Riley Keough) som hittills inte råkat ut för några större motgångar trots sin stora kärlek till att köra alldeles för snabbt.

När Jimmy Logan får sparken från sitt jobb som truckförare i ett stort schakt under en motorsports-arena bestämmer sig bröderna för att göra en smart kupp. Jimmy Logan får sparken för att ägarna av företaget sett att han haltar och de är rädda för att de ska bli beskyllda för att han fått någon arbetsskada. När han får avsked får han gå direkt. Det är förstås bara en liten detalj i filmen men den gör att han får våra sympatier och trots att det är ett brott han och hans bror planerar får de publiken med sig, utan tvekan.

Rånet ska utföras under det legendariska Coca Cola 600-loppet, en av de största tävlingarna i NASCAR, på racerbanan Charlotte Motor Speedway i North Carolina. Där finns det snabba pengar att hämta om man är smart nog, har bröderna Logan funderat ut och anlitar sprängexperten Joe Bang (Daniel Craig).

Filmen är rakt igenom väl producerad med en lång rad stjärnor utöver redan nämnda Channing Tatum, Adam Driver och Daniel Craig får vi glädja oss åt att se Riley Keough, Seth McFarlane, Katie Holmes, Hilary Swank, Brian Gleeson och Jack Quaid. Den som är intresserad av verklighetens NASCAR kan dessutom känna igen sex av verklighetens NASCAR-stjärnor i cameo-roller av oväntad art: Kyle Busch, Carl Edwards, Joey Logano, Brad Keselowski, Kyle Larson och Ryan Blaney.

Mästerregissören Steven Soderbergh föddes i januari 1963 i Atlanta, Georgia, USA som det andra barnet av sex barn till Peter Soderbergh som har svenskt och irländska påbrå och Mary Ann som hade italiensk härkomst. Han slog igenom internationellt 1989 med filmen Sex, lögner och videoband och hans mest k’nda filmer hittills är nog Ocean’s Eleven-trilogin, Out of Sight, Erin Brockovich och Traffic.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Channing Tatum, Daniel Craig, Komedi, Logan Lucky, Scen, Steven Soderbergh

Filmrecension: Why him? – en komedi att rekommendera

14 december, 2016 by Birgitta Komaki

Why him?
Premiär 25 december
Betyg 4

”Why Him?” är en romantisk komedi med det klassiska temat en överbeskyddande far och en dotter som väljer fel pojkvän.

När Ned (Bryan Cranston) och Barb (Megan Mullully) vid jultid besöker sin dotter Stephanie (Zoey Deutch) på college ska de träffa hennes pojkvän Laird (James Franco) för första gången. En pojkvän de knappast visste om förrän de såg hans nakna rumpa på dotterns gratulationsvideo. Besöket blir omtumlande för alla. Stephanie har verkligen valt en fars värsta mardröm till pojkvän. Inte bara att han är totalt gränslös när det gäller sex, språk och social samvaro. Han är ofantlig välbeställd också. En internetmiljonär att jämföra med faderns mediokra företag. Han bor i det flottaste huset med alla futuristiska uppfinningar. Det blir familjen varse när grinden öppnas genom personscanning och sekreteraren i taket ser och hör allt. I pojkvännens papperslösa hushåll är det mesta skilt från familjens välartade medelklassliv. Det uppskattas av den 15-åriga sonen( Griffin Gluck) medan fadern är helt avvisande. Att Stephanie intygar att hon älskar sin Laird och att han är bra övertygar inte Ned. Och Neds välsignelse vill båda ha.

Regissören John Hamburg har gjort en rolig film. Han har tagit ut svängarna och inte varit rädd för att ta i för mycket. Trots att temat är gammalt så är filmen förvånande fräsch. Även skämten om generationsklyftan är roliga. Kanske det inte skiljer så mycket mellan olika åldrar. Men vem under trettio känner till Pink Pantern eller gamla ordspråk? James Franco i rollen som Laird är gränslös och det bidrar till att filmen blir gränslös. Han är bara för mycket i allt och man förstår Bryan Cranston
som orolig pappa. En roll som han spelar med små medel och mycket trovärdigt.

Om man vill bli road en kväll så är det en komedi att rekommendera.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Komedi, Scen

John Cleese på Chinateatern – en mästare på svart humor

22 april, 2016 by Redaktionen

JOHN CLEESE
JOHN CLEESE

Last time to see me before i die med John Cleese
China Teatern, Stockholm
21 april 2016

En regnig torsdagskväll satt vi där. Lite drygt 1.000 personer på Chinateatern och väntade på John Cleese och på döden.

Redan innan ”världens roligaste man” äntrade scenen gav han en fingervisning om vad som skulle vara den röda tråden i den kommande föreställningen. En speakerröst talade först om att det rådde fotoförbud och att den som bröt mot det skulle förpassas ur salongen efter det att en hink vatten hällts över den regelbrytaren. Därefter fick vi reda på att Mr. Cleese var tvungen att gå igenom sitt EKG med sin läkare innan han skulle kunna våga sig upp på scenen.
Väl där tog han med oss på en resa genom det liv som, enligt honom, är en lång väntan på att döden skall inträffa.
Svart? Ja!
Tråkigt? Nej!

Det är just det som är storheten med John Cleese. Han är en mästare att skapa svart humor och gärna då om tabubelagda ämnen.
Exempelvis så redovisade han en statistik över hur vi i publiken skulle dö. Ungefär 278 av oss skulle avlida på grund av ett sviktande hjärta.
– Det är ni på rad på rad 4 till 17, sade han och pekade sedan svepande på oss med en ficklampa.

Ett nytt svep med den skarpa ficklampan på några andra rader i salongen kompletterades med.
– Ni, på de raderna kommer att stifta bekantskap med ”the big C” och ni däruppe på balkongen på de tre främsta raderna kommer att omkomma i någon trafikolycka.

Få andra personer kan få 1.000 personer att skratta hejdlöst när de får reda på HUR de skall dö.
Givetvis handlade mycket i hans framträdande om Monty Python. Hur gruppen bildades och den osannolika historien om när BBC gav dem klartecken att skapa 13 TV-program utan att de hade kunnat presentera en enda programidé och utan att BBC hade den blekaste aning om vad de hade beställt.

Nyckeln till framgången var att de lyckades bryta en mängd regler för hur komik skapas. Istället formerade de nya regler som de sedan dess är stilbildande för en mängd författare av komik och humor, speciellt då den lite svartare humorn.

Som bollplank har de hela tiden haft sin publik. Det var utifrån publikens reaktioner han och hans medförfattare mätte om deras skämt höll måttet.

Ett exempel på svart humor runt tabubelagda områden var när han berättade om sina telefonsamtal med sin mamma. En kvinna som led av depressioner och vid alla tillfällen i deras täta telefonkontakter framhärdade att hon känt sig ”lite nere” den senaste veckan.

En dag kontrade han med att säga att:
– Jag känner en liten fet man i Fulham. Han är inte så dyr. Om du vill så kan jag be honom åka över till dig och ta livet av dig!
Mammans reaktion var ett skrattanfall som höll på att ta livet av henne.
Efter det så frågade han alltid om han skulle ringa till killen i Fulham så fort hennes nedstämdhet kom upp på bordet vid de återkommande telefonsamtalen.

Hela föreställningen var ett kollage av filmsnuttar från hans karriär. Det blandat med anekdoter hur vissa scener kom till i ”the Flying Cirkus”, ”Fawlty Towers” och alla filmer. Oerhört intressant och vansinnigt kul.
Genomgående under kvällen kom han tillbaka till en saknad vän. Graham Chapman som gick bort så tidigt som 1989. John och Graham skrev mycket tillsammans. Med en respektfull kärlek berättade John hur illa han tyckte om Graham. Hans liv och leverne och hans oförmåga att hålla tider.

Till och med på hans begravning skällde han på honom. Och bara för det så straffade han honom genom att ta med hans urna på diverse turnéer och TV-framträdanden.

Han skulle minsann inte vila i frid bara för att han bestämt sig för att göra det.
En afton med John Cleese är oförglömlig. Föreställningen innehöll inga större överraskningar. Kanske borde en del rörligt material på filmduken bytts ut mot stillbilder och ersatts med mer prat av honom själv.
Fast vi vet ju inte vad han hade för sig bakom scenen när filmerna rullade.
Han kanske gick en match med hjärtstartaren.
Karln är ju 77 år snart och är nära döden.

Men han levde i alla fall igår kväll när jag lämnade teatersalongen…

John Cleese tal på begravning av Graham Chapman

Graham Chapmans urna på turné.

Arkiverad under: Recension, Scen Taggad som: Chinateatern, John Cleese, Komedi, Scenkonst

Filmrecension: Dope – bäst för målgruppen under 20 år

1 november, 2015 by Rosemari Södergren

dope

Dope
Betyg 3

Om du gillar hiphop-musik då har du något att se fram emot. Hiphop-musiken flödar över i Dope och bär filmen. Framför allt är målgruppen för filmen tonåringar och unga vuxna. På Internationella filmdatabasen, IMDB, har filmen fått genomsnittsbetyget 7,4 av 10 möjliga när drygt 20.000 har röstat. Jag tror att om den som ser filmen och röstar är under 20 blir det högre betyg än när det är en 20-plus som ser den. Det är en galen film där de tre ungdomarna som handlingen kretsar kring råkar ut för det ena otroliga efter det andra när de råkar få en väska full med knark som de måste göra sig av med. Det är en komedi med en hel del samhällskritik fast med godmodigt överdrivet Hollywoodmanér. Vi som är 20-plus och hunnit se fler filmer har sett varianter av temat och blir inte lika överväldigade, tror jag.

Handlingen kretsar kring tonåringen Malcolm (spelas av Shameik Moore) och hans två vänner som bor i ett tufft område i Los Angeles. Malcolm och hans vänner sköter skolan och håller sig borta från droger och kriminalitet, vilket betyder att de måste cykla snabbt förbi vissa gäng på en del gator på väg till skolan.

En dag blir Malcolm inkallad till en av gängledarna och han blir beordrad att lämna meddelanden till en tjej som gängledaren är intresserad av. Det ena ger det andra och plötsligt är Malcolm och hans två vänner på en stor födelsedagsfest för gängledaren. Där brakar det lös med en uppgörelse mellan olika ligor och Malcolm och hans vänner flyr. Nästa morgon upptäcker Malcolm att hans skolryggsäck blivit fylld av narkotika.

Rick Famuyiwa står för manus och regi. Rick Famuyiwa med rötter från Nigeria och USA är en filmskapare placerad i Hollywood och har tidigare gjort bland annatThe Wood (1999), Brown Sugar (2002) och Talk to Me (2007).

Dope fick pris på Sundance Film Festival i år, 2015.

I rollerna: Shameik Moore, Tony Revolori, Kiersey Clemons, Blake Anderson, Zoë Kravitz, A$AP Rocky, Tyga, Kimberly Elise, Keith Stanfield, Casey Veggies, Vince Staples, Chanel Iman, Quincy Brown and Rick Fox.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Scen Taggad som: Dope, Hiphop, Hollywood, Komedi, Scen

En fröjdefull jul på Stockholms stadsteater – ett väl utfört mord på den glittriga julen

24 oktober, 2015 by Rosemari Södergren

En fröjdefull jul

En fröjdefull jul
Av Alan Ayckbourn
Översättning Göran O Eriksson
Regi Jonna Nordenskiöld
Scenografi och kostym Sven Haraldsson
Ljus William Wenner
Mask Patricia Svajger

”En fröjdefull jul” tar verkligen död på den glittriga, kommersialiserade formen av familjehögtiden som kallas jul. En familj och några vänner samlas för att fira jul tillsammans – och vi möts av en överdriven ytli julstämning redan i foajén där vi blir bjudna på glögg och extra söta pepparkakor av utklädd personal och inne i salongen tas vi emot av en scen där det blinkar och glittrar och lyser som i den värsta amerikanska julfilmen.

En fröjdefull julDen brittiske dramatikern Alan Ayckbourn är ofta omtalad som den mest spelade brittiske dramatikern efter William Shakespeare och har skrivit mer än 70 pjäser. Han har hunnit bli adlad och kan numera tilltalas med Sir. Hans pjäser är ofta komedier, men det handlar inte om buskis utan det är som i ”En fröjdefull jul” träffsäkra beskrivningar av människor och deras relationer, kanske något överdrivna för att fungera på scen men alltid med mycket vi känner igen från oss själva eller människor vi träffat eller känner.

I ”En fröjdefull jul” samlas vännerna och familjen hos Nils (spelas av Henrik Norlén) och Bea (spela av Vanna Rosenberg). Nils syster Philippa är där med sin man som prompt ska spela en dockteater för barnen under jul, en föreställning som alla, både barn och vuxna, avskyr. Beas syster Rakel är där. Rakel som är i övre trettioårsåldern är inte den sexiga typen av kvinna och har haft svårt att hitta någon bra man, nu har hon nyligen börjat träffa en ung författare, Carl, som kommer för att fira jul med dem. En författare är en spännande figur och drar till sig framför allt de julfirande kvinnornas intresse. Beas och Rakels gamla pappa är också på plats, spelad av säkra komediskådespelaren Björn Gustafsson.

Under ytan vibrerar det av massor av oförlösta konflikter. Det är som livet ofta är, människor vågar aldrig riktigt ta itu med vad som irriterar dem, var som hindrar dem att leva. Liv Mjönes är helt underbar som Pia, höggravid med sitt fjärde barn tillsammans med sin man Erik, som mest är en förvuxen pojke som går omkring som en hund efter sin idol Nils. Pia som gör allt för att hålla ihop familjen och julfirandet och är bara en millimeter från att bryta ihop. Jag tror många av oss har träffat dessa duktiga unga kvinnor som fastnat i livet. Emil Almén är helt träffsäker i rollen som hennes man Erik, som inte vuxit upp än, som helst flyr sitt ansvar genom att hålla sig till den beundransvärde och lyckade Nils, som i sin tur helst flyr från sina problem genom att skruva och lösa någon teknisk fråga.

En fröjdefull julFöreställningen består av ett uppbåd av duktiga skådespelare. Björn Gustafsson äger scenen när han är med, förstås. Han har en säker utstrålning och fungerar perfekt i komedier som denna. De två grabbarna Nils och Erik är också helt rätt i sina roller.

Det är en rolig föreställning och jag skrattade en hel del fast det också var sorgligt och tragiskt i grunden, detta liv så fast i ytlighetens fängelse. Visst är en del scener lite för tydliga och förutsägbara, som den plågsamma dockteaterföreställningen – men tiden gick fort och någon träsmak av att sitta i salongen fick nog ingen i publiken. Den är rolig och den är tankeväckande även om det inte är en föreställning jag kommer att minnas i åratal efteråt. Men allt behöver inte vara världsförändrande. Det som händer på scen är sådant som vuxna kan känna igen. Så jag vill dock avråda från att se den som en familjeföreställning, jag tror inte de mindre barnen får ut så mycket av föreställningen.

Flera julsånger ingår i föreställningen och texten visas upptill – det är upplagt för allsång och en del ur premiärpubliken sjunger också med. Fast det är knappast tänkt som en mysig julig allsångskväll. De sånger som är utvalda är i stort sett de mest glittriga och fåniga julsångerna och textremsan är som den allra smaklösaste julannonsen. Det är sånger som ”Jag såg mamma kyssa tomten”, ”Bjällerklang” och ”Jingeling, tingeling” – i mina öron de mer ytliga julsångerna.

Regissör är Jonna Nordenskiöld som bland annat tidigare satt upp ”From Sammy with Love”.

Det jag kände visst obehag inför är all alkohol som dricks under detta julfirande. Jag tänker på alla barn som far så illa under julhelgen med föräldrar som dricker för mycket. Det är inte så att alkoholen hyllas – tvärtom visar pjäsen hur människor flyr från sina känslor genom att linda in dem i alkohol.

Medverkande:
Nils Henrik Norlén
Bea Vanna Rosenberg
Philippa Anja Lundqvist
Harald Björn Gustafson
Bo Robin Keller
Rakel Helena Af Sandeberg
Erik Emil Almén
Pia Liv Mjönes
Carl Alexander Salzberger

Foto: Petra Hellberg

 

En fröjdefull jul

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Komedi, Kulturhuset stadsteater, Scenkonst, Teater, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Sida 2
  • Sida 3
  • Sida 4
  • Sida 5
  • Sida 6
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 13
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: Djävulen bär Prada 2 – ljummen mellanmjölk

Djävulen bär Prada 2 Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Djävulen bär Prada 2 – ljummen mellanmjölk

Filmrecension: Medelklassen – bitvis väldigt rolig men också orealistisk

Medelklassen betyg 3 Svensk biopremiär 1 … Läs mer om Filmrecension: Medelklassen – bitvis väldigt rolig men också orealistisk

Stimulerande med oväntade sound – Forq hos Playhouse

24/4 2026 Valand i Göteborg (arrangör … Läs mer om Stimulerande med oväntade sound – Forq hos Playhouse

Lågmält vibrerande pärla – Hold Everything Lightly aV Isabel Rumble

Isabel Rumble Hold Everything … Läs mer om Lågmält vibrerande pärla – Hold Everything Lightly aV Isabel Rumble

Krönika: Bandet som försvann – och dök upp på Kapellet

Det finns kvällar som inte riktigt går … Läs mer om Krönika: Bandet som försvann – och dök upp på Kapellet

Recension: Rat Pack Rhapsody, när musiken bär mer än historien

Rat Pack Rhapsody, Kulturhuset … Läs mer om Recension: Rat Pack Rhapsody, när musiken bär mer än historien

Fyndigt och fånigt om vartannat när tvåsamhetens villkor dubbelexponeras – Han den andre på Göteborgs Stadsteater

Av Monika Isakstuen Regi, … Läs mer om Fyndigt och fånigt om vartannat när tvåsamhetens villkor dubbelexponeras – Han den andre på Göteborgs Stadsteater

Sammanhållet statement övertygar i sin innerlighet – Peaceful Warrior av Örjan Hultén

Örjan Hultén Peaceful … Läs mer om Sammanhållet statement övertygar i sin innerlighet – Peaceful Warrior av Örjan Hultén

Recension: Ingen reträtt – Avantgardet vägrar bli bekväma

Avantgardet - United States of Sverige - … Läs mer om Recension: Ingen reträtt – Avantgardet vägrar bli bekväma

Recension av tv-serie: Unchosen – bygger mest på klichéer

Unchosen Betyg 2 Premiär på Netflix 21 … Läs mer om Recension av tv-serie: Unchosen – bygger mest på klichéer

Filmrecension: Left-handed girl – färgsprakande, berörande film om en påhittig femåring vi bara måste älska

Left-handed girl Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Left-handed girl – färgsprakande, berörande film om en påhittig femåring vi bara måste älska

Filmrecension: Dead Man’s Wire – siktet inställt på att hålla det hela så lätt och enkelspårigt som möjligt

Dead Man’s Wire Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Dead Man’s Wire – siktet inställt på att hålla det hela så lätt och enkelspårigt som möjligt

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in