Eld
Av Jonas Hassen Khemiri
Regi Antú Romero Nunes
Scenografi Matthias Koch
Musik Anna Bauer
Peruk och mask Thea Holmberg Kristensen, Mimmi Lindell
Kostym Lena Schön, Helen Stein
Ljus Jenny André
Dramaturg Anna Kölén
Urpremiär 25 augusti 2022 på Dramatens stora scen
Medverkande Bahadur Foladi, Electra Hallman, Ana Gil de Melo Nascimento, Marall Nasiri, Alexander Salzberger
Karaktärerna kommer nära och är beskrivna med en psykologisk skärpa som endast stora författare lyckas med i Johan Hassen Khemiris nyskriva drama Eld. Trovärdigt gestaltas ett knippe öden i en migrationsverklighet, fint skildrade och möjliga att identifiera sig med. Att ställa karkatärerna mot det förenande temat, eld, är också genialiskt ur psykologisk vinkel. Skolbränder som skrämmer, eld som ger straff, eld med hopp om glömska, rening och nystart och hämndens väldiga eld svår att undfly. De fyra karaktärerna, vännerna som samtliga är andra generationens invandrare, vill alla lämna något oönskat för att leva ett bättre liv i framtiden. Via en ritual går de därför återkommande ut i skogen och kastar inför varandra i uppriktighet symboliska värden på en eld, för att lämna och få förnyelse. Men i bakhåll lurar det förflutna med en helt annan agenda, något de tror sig ha lyckats förtränga. Det dolda slår tillbaka med kraft, och är mäktigare än dem själva.
Pjäsen börjar med samtalet mellan Ramona och hennes förhoppningsvis nye pojkvän, som från en röst ute i salongen ropar att han tillhör en annan slags manlighet och ”inte är vegan”. Med kort tålamod kräver han att hon ärligen berätta hur hon fått sitt ärr på ena axeln. Ana Gil de Melo Nascimento gestaltar fint denna centrala roll, en sökande kvinna som har svårt med nära relationer, men som funnit yoga och retreat i livet som en lösning. Hon säger till publiken, i en nutida tro på individens makt, att man ”ju alltid väljer själv” sina känslor.
Ramonas karaktär är en kontrast mot Leon, gestaltad av Alexander Salzberger, som istället visar macho-mannes försök att ytligt hantera livet som en klackspark. Karaktären Pilar som verkar fastnat i livet och är rädd för att åldras, gestaltas levande av Marall Nasiri. Hon drabbar med sitt skri i ritualscenen då hon kastar sitt åldrande i elden, identifierbart för samtliga kvinnor som lever med vår tids norm om yta, utbytbarhet och evig ungdom. Ramsi, gestaltad av Bahador Foladi, som har det tyngsta förflutna att bränna upp, vilket centralt driver själva handlingen vidare i pjäsen, kommer främst vår bild av den faderslöse, auktoritetstroende invandrarpappan som kämpar mot sitt sociala arv, nära. Foladi ger karaktären rättvisa men faller då och då lite för mycket in i komedins uttryckssätt.
Men den dramaturgiska sammanfogningen av pjäsens olika delar är imponerande och föreställnigen blir aldrig långtråkig. Även om regin och scenografin effektivt synes anpassad i sin sparsamhet för att lätt fungera på turné, med sina enkla skynken och ljussättningar, så framstår ett slingrande episkt allmängiltigt drama man nyfiket följer.
Bitvis är Eld ett förtätat samtida kammardrama men anspelar också, såsom stora dramer gör, på urgamla myter. Myten om att som fågeln Fenix kunna resa sig ur askan, är med i de fyras hoppfulla tro på rening. Samtiden syns i nutidsmannen som flyr genom att titta på söta katter i sin mobil hellre än att erkänna verkligheten och närvara vid en gammal väns begravning. En samtidskvinna gör yoga för att stå ut med sin oförmåga till närhet. Hon syns hantera sitt beteende och sina känslor medan ridån bakom henne fullständigt rasar. En redig kvinna från en förening för grannsamverkan, är stolt för henne ”kan man lita på”. Hon undersöker katastrofen ordentligt (fotograferar?) och kan redigt berätta för brandkåren exakt var branden startade. Men hon skräms och sugs till elden, som hon saknar relation till. Allvaret, trauman tittar fram, men omgivningen tycks stå handfallen. Till hjälp dyker guden Ra upp bland lågor, pricksäkert karaktäriserad med allvar och ironiskt skratt av Electra Hallman.
Pjäsens handling kretsar kring Naomi, som är dramaturg i en ung och mycket engagerad teatergrupp. Precis innan de ska spela sin föreställning har en av skådespelarnas mamma varit med om en olycka och ligger för döden på sjukhus. Skådespelarna har åkt dit och Naomi är kvar ensam för att ta emot publiken. Hon väljer att berätta om sin research som teatergruppens föreställningar bygger på och hon tar där upp jordens historia sedan Big Bang och det mynnar ut i att människor nu är på väg att förstöra allt liv på jorden, det sjätte massutdöendet. Hon berättar om livet på jorden och varför det håller på att rinna oss ur händerna. Naomi spelas av duktiga Helmon Solomon. Hon är övertygande, jag tror på att hon är den dramaturg och spelar. Helmon Solomon vill jag se mera av i andra uppsättningar. Hon är en av denna föreställnings stora plus.
Kulla-Gulla handlar till stor del om en moralisk grundfråga som politiken försöker svara på: Vem har rätt till vad och hur ska världens resurser fördelas? Men jag tycker föreställningen också angriper den amerikanske framgångsillusionen om att livets mening är att individuellt hitta rikedom och framgång. I den amerikanska framgångssagan handlar allt alltid om att var och en ska skapa sin individuella välfärd. Denna filosofi bankas in i dagens unga från många håll: Att just du kan lyckas, antingen genom hårt arbete eller stor intelligens eller genom att vinna på lotteri. Kulla-Gulla står upp för en helt annan inställning. En filosofi som säger att vi kan fördela världens resurser mer jämlikt och vi blir inte lyckligare om vi som enskilda individer blir stormrika om andra samtidigt lider och svälter.
Att göra teater av böcker är en stor utmaning. Jag tycker regissör med sitt team har förvaltat berättelsen bra. Regissören Maria Sid har tidigare regisserat en annan bokserie, nämligen Elena Ferrantes Min fantastiska väninna på Kulturhuset Stadsteatern.
En styrka i både böckerna och föreställningen är att de flesta karaktärerna har både ljus och mörker i sig. Patronen tillhör de konservativa som tror att det är guds mening att de rika ska fostra de fattiga. Men han kan ändå lyssna på Kulla-Gulla och ta till sig andra tankar. Kulla-Gulla är en ljus människa men hon ställer inte alltid upp på de rätta, hon har också funderingar kring hur hon ska agera. Det går givetvis inte att fördjupa det realistiska på en scen på två och en halv timme där samtidigt ganska många händelser ska berättas. Jag tycker regissören med sitt team har förvaltat Kulla-Gulla mycket väl och jag tror många barnfamiljer kommer att ha stor glädje av att se den och att sedan prata om den. Duktiga skådespelare, fantastiska dansare, snygg scenlösning och spännande ljussättning. En helhetsupplevelse på många sätt.