Determinism
Av och i regi av: Mattias Andersson
Musik: Anna Sóley Tryggvadóttir
Scenografi och kostym: Julia Przedmojska
Peruk och mask: Nathalie Pujol
Ljusdesign: Charlie Åström
Medverkande: Evin Ahmad, Thérèse Brunnander, Hannes Meidal och Alexanders Salzberger
Premiär på Lilla scenen, Dramaten 18 januari 2020
Är allt i livet förbestämt eller har vi en egen vilja? Hur mycket kan vi påverka, egentligen? Mattias Andersson tar upp dessa frågor i pjäsen Determinism. Det är en fascinerande uppsättning som också tar upp flera andra viktiga frågor kring dagens värld och samhälle. Ett återkommande tema är tankarna kring vem vi är och hur lika eller olika varandra vi är. Det är ett drama som både är realistiskt och samtidigt symboliskt och därför blir mycket starkt och berörande. Emellanåt känns det djupt in i magen och samtidigt skulle Brecht säkert applådera, för som publik håller jag ändå en distans till karaktärerna och går hem fylld av tankar om vad jag sett och hur det kan påverka mig och vad jag kan göra för att förändra samhället.
Två ganska unga personer är pjäsens huvudkaraktärer. De tar sig igenom en dimma och slår sönder glaset i ett fönster för att ta sig in i ett för att stjäla. Enligt den information de tagit reda på före inbrottet ska ägarna vara bortresta i flera veckor. De två tjuvarna, en ung man och en kvinna (välspelade roller av Evin Ahmad och Alexanders Salzberger) tar därför tid på sig och börjar njuta lite av att vistas i det välförsedda lyxiga huset och de börjar spela olika roller. Allt flyter då in i varandra. Vem är vem? Och ett möjligt liv spelas upp.
På ett sätt är det olika scener som kan ses som scener ur olika människors liv och då skådespelarna går in och ut ur olika kan samma skådespelare vara en överklassmänniska med resurser och makt för att i nästa scen ha fråntagits allt och blivit en maktlös underklass-människa.
Pjäsen är fylld av symbolik och jag vill se den minst en gång till, för det är säkert massor jag kommer att upptäcka då jag ser den fler gånger.
Vissa delar av pjäsen talade mycket till mig. Några scener däremot, framför allt en scen, tycker jag blev bortfuskad. Jag tänker på scenen då den unga kvinnan blivit ensam, hennes man har förts bort, troligen i fängelse och hon står där fråntagen sitt barn också och är helt utfattig. En äldre kvinna blir hennes rådgivare och börjar tala om att hon måste se sig själv som en resurs, fundera på hur hon kan få inkomster genom att sälja vad hon är bra på. Det är resonemang som ofta förs inom dagens samhälle där många ska starta egna företag för att sälja sina tjänster, förverkliga sig själv. Tyvärr mynnar den scenen ut i att hon föreslås att sälja sex. Jag upplevde det som ett billigt sätt att avsluta scenen. En intressant knorr fanns dock i att det var en kvinna som begick övergrepp för en kvinna. Men annars var de flesta scenerna både starka, talande och mångtydiga på ett enastående vis.
Några av de delscener som gjorde starkast intryck på mig var när barnet blev sjukt och omhändertogs. Hur myndigheternas representanter skuldbelagde föräldrarna och inte gav några riktiga svar. Scener som tyvärr upprepar om och om igen i samhället, speciellt när det är barn till föräldrar som inte klättrat högt på samhällsstegen som drabbas av problem med sina barn.
Pjäsen är en timme och 45 minuter, ungefär som en film på bio i längd. Jag tycker det är en perfekt längd på den här föreställningen och en av dess styrkor är att den berör flera områden av livet i dagens värld men den ger inte svar utan det får vi söka själva. Och den kan tolkas på flera sätt, vilket jag ser som en styrka.
Vladimir och Estragon, två udda figurer, kanske luffare, tillbringar dagarna tillsammans vid ett vissnande träd i väntan på Godot. Vem Godot är får vi aldrig veta och frågan är om det ens är frågan värt att analysera. Samuel Becket, som skrivit dramat, har själv sagt att om han visste vem eller vad Godot var, då hade han skrivit det.
Det är en stor brist på berättelser på svenska teaterscener från den delen av Europa – och ändå ligger det så nära oss och de flesta av oss har säkert bekanta eller vänner med sina rötter från det forna Jugoslavien. Föreställningen ger en inblick i Kroatiens många ansikten men emellanåt vill föreställningen för mycket. Det är som om regissören inte litar på den spännande berättelsen i sig utan måste experimentera med uttrycken, speciellt i andra delen då scengolvets stora vita underlägg fylls med jord och skådespelarna kravlar runt där. Det är synd, det blir för mycket då handlingen i sig är tillräckligt engagerande.
Detta är länder om inte ligger så långt från oss. Jag tror att de flesta som bor i Sverige känner några som har rötter därifrån. Ändå får vi så sällan höra berättelser därifrån. Jag blev så fascinerad av den här teaterföreställningen där vi fick följa en familj genom tre generationer, främst speglat genom kvinnorna. Det är mycket som utspelat sig under mindre än hundra år. Vi får möta Rosa, som var partisan och kämpade för att Jugoslavien skulle bli socialistiskt, vi för följa hennes dotter Maša och Mašas döttrar, speciellt Lucija som bryter med familjens traditioner genom att gifta sig kyrkligt och gifter sig med en man som är för kapitalismen.