Det är en vacker isblockliknande ingång med ett vitt och blått sken som välkomnar en in i utställningen om Arktis, som just nu visas på Nordiska Museet. Det ser kallt ut, isigt, kyligt, vilket är ironiskt eftersom problemet som Arktis och isen tampas med är det exakt motsatta. Uppvärmningen som gör att – precis som namnet avslöjar – isen smälter.
Arktis ligger beläget runt jordens norra pol och utgör cirka sex procent av jordens yta. Det är platsen där vintern saknar ljus och sommaren mörker. Det är också en av de platser som drabbas hårdast av klimatförändringar. Forskare säger att förändringarna sker alldeles för fort för att vi ska hinna anpassa oss och det ställer stora krav på våra levnadsförhållanden, både de nuvarande men ännu mer de kommande.
Utställningen är indelad i olika rum med olika teman. I det första rummet möts man av en bländande konstellation av polstjärnan. Den ser ut att stå still medan allt annat roterar, precis som på himlavalvet. Den är svårt att slita blicken från av fler anledningar, dels det glittrande som lite förtrollar en men också för när man väl gör det och vänder sig om så möts man av en projektion på väggen där det snabbspolas en karta från januari 1984 fram till september 2019. Där får man se utvecklingen hur isen försvinner. Tynar bort. Tinar bort. Töar bort.
Det ger en föraning vad som kommer möta en i nästa rum man kliver in i. Där är katastrofläget ett faktum. I bakgrunden hörs ett hjärta pulsera, Moder Jords. Pulsen är både svag och stark, tydlig och otydlig, betryggande och obehaglig. Rad upp och rad ner så kan man läsa om allt det som vi tillför till världen som förstör den. Om plasten, metangasen, koldioxidutsläppen, klädkonsumtionens hets, köttets påverkan, befolkningens inverkan. Det känns som det viktigaste rummet. Och att läsa det samtidigt som man hela tiden hör hur Moder Jords hjärta slår i bakgrunden ger en jobbig men viktig dimension till upplevelsen. Hon lever nu, men hon kan dö. Hjärtat slår, men det kan sluta göra det.
Ett av informationsblocken som slår mig hårdast är att det inte är jorden vi ska rädda, det är jorden som bostadsyta för oss. “Att rädda klimatet handlar ytterst om att rädda os själva”. Det är både lugnande och läskigt. Vetskapen om att vi inte behövs, verkligen inte behövs, vi gör allting bara värre och att jorden skulle fröjdas och frodas om vi försvann. Kan inte heller tycka att det är mer än rätt. Så som vi behandlat henne är det inte konstigt om hon inte låter oss få bo kvar.
I de andra rummen är det mer fokus på livet på Arktis, “Människan och isen”. Man kommer i kontakt med delar av världen som det sällan pratas om, folk som det sällan hörs om, platser man sällan sett. Det ger ett nytt perspektiv och ett vidgat sådant. Att få se utrustningen som behövs för att ge sig ut på färd över isblocken, vad de använder för att hålla sig varma, för att kunna överleva och hur de tar sig fram. Det går även igenom kläder genom årtionden. Hur det såg ut då till hur det ser ut idag.
Utställningen är informativ och intressant. Den har blandat både det kritiska som sker när isen smälter men också det mer alldagliga som hur det är att leva på en plats där allt är täckt av snö. När jag rör mig mellan rummen hör jag på avstånd “Den blomstertid nu kommer” spelas och det är så subtilt att det nästan känns som att det är jag som inbillar mig de vackra tonerna. Det känns som att det blåser trots att det är inomhus. De olika rummen och de små gångarna man rör sig i ger en känsla av att vara en del av den lilla platsen som annars är svår att uppleva i Nordiska museets gigantiska rymd. En bra metafor till verkligheten utanför och den lilla plats man tar upp men den stora påverkan man ändå kan göra. Det känns viktigt att komma ihåg att lika mycket skada vi kan göra, lika mycket kan vi göra gott.
I slutet av utställningen får man lämna sitt löfte till framtiden. Cykla istället för bil, flyga mindre, äta vegetariskt, källsortera, köpa second hand. Det frågas om man vill ha ett bekräftelsemail skickat till sig om vad man har lovat att man ska försöka göra för en bättre värld. Jag svarar nej, jag vet vad jag har lovat och när det handlar om jordens välmående och vår överlevnad så är det inte ett svårt löfte att hålla
