Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Klimathotet

Filmrecension: Carnifex – den vackraste skräckfilm jag sett

by

Carnifex
Betyg 4
Svensk biopremiär 26 januari 2024
Filmens regissör Sean Lahiff

En slags skräckfilm skapad med tanke bakom. Carnifex lyfter fram ett varningens skräckscenario om vad klimatförändringarna kan sätta igång. Det är en miljö-skräckfilm och en film med fantastiskt foto från urskogar i Australien med underbara bilder på kängurur och många olika pungdjur och arter.

Skräckfilmer handlar ofta om något monster som bara finns utan någon orsak och ofta står monstret på lur i en källare och ett gäng ungdomar går mot bättre vetande rakt ner mot monstret och sedan är det jakt i full fart i drygt en och en halv timme. Carnifex är något helt annat. Den börjar smygande och sakta, långsamt byggs stämningen upp tills den exploderar och då är det ett monster som är högst realistiskt.

Handlingen utspelar sig i den australiensiska vildmarken. Bailey har en dröm om att bli dokumentärfilmare. Hon vill filma och berätta om natur- och djurlivet efter de katastrofala skogsbränderna i Australien. Hon får chansen att följa med Grace och Ben som är två erfarna naturvårdare. De tre ger sig ut på en expedition till den australiensiska vildmarken. Fotot denna första halvtimme är helt underbar. Vi får följa med ut i en miljö i vildmarken med knotiga urgamla träd, med växter och ovanliga djur. Grace och Ben är kunniga och att lyssna på dem är som att följa med på en guidetur i denna vildmark.

Grace och Ben jobbar med att kontrollera vilka djur som finns kvar efter de fruktansvärda skogsbränderna. I varje träd lever en mängd olika varelser från små insekter till stora djur. För varje träd som försvinner blir en mängd djur hemlösa och måste ge sig ut i vildmarken och hitta nya revir och då förstörs en ömtålig balans. Många arter är utrotningshotade efter bränderna.

Filmens första timme är ett spännande äventyr där vi får uppleva djur och växter och får en inblick i en australiska vildmarken. Men under den andra natten hör det ovanliga ljud och de hittar stora rivmärken på ett träd. Det som skrämmer dem är att dessa rivmärken kan de två duktiga naturvårdarna inte säkert identifiera. De vet bara att det är något som är stort.

Skogsbränderna skövlar träd och annan växtlighet och tvingar många djur att vandra till nya områden och skapa ny revir. Dessutom kan det finns också arter som har levat i årtusenden långt in i vildmarken utan att bli störda. När elden skövlat skogen tvingas dessa arter att ta sig till nya revir. Då, denna andra natt vågar Bailey, Grace och Ben inte ens lägga sig för att sova. Något kommer, något farligt dyker upp och paniken bryter ut.

Det är den vackraste skräckfilm jag sett. Den är skickligt filmad och när allt brakar loss är den spännande. Den har dessutom något viktigt att förmedla.

Teaterkritik: En pjäs för de levande i en döende värld – viktig men ändå platt

by

Foto Sara P Borgström

En pjäs för de levande i en döende värld
Av Mirande Rose Hall
Regi Malin Stenberg
Dramaturg Emma Meyer Dunér
Översättning Amanda Svensson
Svensk premiär 20 augusti 2022
Medverkande på scen Helmon Solomon och Göran Martling

Titeln ”En pjäs för de levande i en döende värld” är verkligen lovande, den sätter igång tankar och känslor. En föreställning med det namnet skulle kunna vara ett drama som tar upp existentiella frågor. Mina förväntningar på en föreställning med det namnet är något som kryper under huden på mig och får mig att promenera hem med en mängd frågeställningar som far runt inom mig och kanske till och blir fylld av energi och kampvilja att förändra världen. Hur viktig denna föreställning än vill vara surfar den tyvärr för mycket på ytan.

Pjäsen tar upp hotet om klimatförändringarna och är en monolog av den amerikanska ekofeministen Miranda Rose Hall, om vårt ansvar att motverka det sjätte massutdöendet. En timme och tjugo minuter är inte mycket tid för att utveckla något men ändå förväntar jag mig att föreställningen inte ska missa målet som den till stor del gör. Givetvis bör jag inte kräva att en föreställning ska ge svaren eller lösningen. Men jag har sett problemen belysas bättre, starkare, tydligare och mer konstnärligt. För den som vill se en oerhört berörande och träffsäker film om samma klimathot rekommenderar jag HISTORJÁ – Stygn för Sápmi – en hyllning till konstens magiska kraft. Kulturbloggens recension kan du läsa här.

Fast trots att jag har flera synpunkter på vad denna föreställning missar önskar jag att en mängd politiker och andra makthavare ser den. Pjäsen sätts upp i fjorton länder i samma konstnärliga koncept, utvecklat av den brittiska regissören Katie Mitchell. Malin Stenberg, som regisserar Dramatens uppsättning, säger:
– Jag vill att folk skall vara lite småförbannade när de lämnar salongen. Men med en stark känsla av att vi inte är ensamma på jorden.

Att människor blir arga kan ge energi att ta itu med saker. För att mycket måste göras NU om klimatförändringarna ska kunna minska och inte bli lika ödeläggande.

Pjäsens handling kretsar kring Naomi, som är dramaturg i en ung och mycket engagerad teatergrupp. Precis innan de ska spela sin föreställning har en av skådespelarnas mamma varit med om en olycka och ligger för döden på sjukhus. Skådespelarna har åkt dit och Naomi är kvar ensam för att ta emot publiken. Hon väljer att berätta om sin research som teatergruppens föreställningar bygger på och hon tar där upp jordens historia sedan Big Bang och det mynnar ut i att människor nu är på väg att förstöra allt liv på jorden, det sjätte massutdöendet. Hon berättar om livet på jorden och varför det håller på att rinna oss ur händerna. Naomi spelas av duktiga Helmon Solomon. Hon är övertygande, jag tror på att hon är den dramaturg och spelar. Helmon Solomon vill jag se mera av i andra uppsättningar. Hon är en av denna föreställnings stora plus.

I monologen skyller Naomi utvecklingen på de vitas makt, att de vita förtryckt andra folkslag. Den som har någon koll på mänsklighetens historia måste ändå veta att det är långt ifrån den enda förklaringen. Dels råder det kraftiga klyftor mellan de fattiga/maktlösa vita och den vita eliten. Och förtryck av de fattiga har funnits i olika kulturer. Kastsystemet i Indien har funnits i tusentals år och fanns långt innan de vita tog sig till Indien. I Afrika fanns det krig mellan olika stammar och förtryck av svagare också innan de vita kom dit. När islams profet Muhammed dog år 632 krigade två olika falanger om vilken som var den rätta efterföljaren och där skedde massmord av motståndare. I Kina har de mäktigaste förtryckt den stora massan i årtusenden. Att de som lyckas ta makten förtrycker svagare grupper är inte enbart något som gäller de ”vita”, även om det vita patriarkatet dominerat de senaste århundradena. Det som förenar alla förtryck är att där finns en elit som drivs av girighet och makthunger.

Vad ligger bakom klimathotet? Varför måste vi hela tiden producera i så hög fart? Måste de allra rikaste som äger energi- och IT-företag hela tiden öka sina intäkter? Varför måste vi använda så mycket energi och el? Är det omöjligt att försöka leva mer långsamt, att människor mer får tid över och inte behöver stressa för att få ihop allt? Jag saknar sådana frågeställningar.

Föreställningen ingår i Stages som är ett europeiskt samarbetsprojekt som dels går ut på att turnera produktioner utan att resa eller transportera något. Dessutom genomför alla deltagande scener olika utvecklingsprojekt i samarbete med forskare, universitet och publik för att kunna arbeta mer hållbart i hela produktionskedjan.

Om regissörerna:
KATIE MITCHELL
Katie Mitchell, en framgångsrik brittisk regissör som satt upp tre uppmärksammade pjäser på Dramaten och även gästade Bergmanfestivalen 2012 med Fröken Julie, har skapat ett konstnärligt koncept som förverkligas lokalt av regissörer och skådespelare på en rad olika teatrar världen över.

MALIN STENBERG
Regisserar gör Malin Stenberg, som på Dramaten tidigare regisserat ett flertal föreställningar, senast Pussy Riot – en punkbön av Irena Kraus. Bland hennes uppsättningar på andra scener märks Jeanne d’Arc på Backa Teater, Förklädd Gud på Folkoperan och Ædnan, på Giron Sámi Teáhter och Riksteatern.

Filmrecension: Becoming Cousteau – om äventyret och upptäckterna som väckte kampen för vår jord

by

Becoming Cousteau
Betyg 4
Svensk biopremiär 5 november 2021
Regi Liz Garbus

När klimathot är i fokus kommer denna storartade film om vår planet. Jacques-Yves Cousteau råkade som ung ut för en bilolycka som gjorde att han i sin rehabilitering lärde sig dyka och blev fascinerad av världen under ytan. Han tog som sin livsuppgift att utforska haven. Han är fransk marinofficer som blev regissör, oceanograf och pionjär inom dykning och undervattensfotografering

Denna dokumentär visar hur enastående vacker och fascinerande livet i havet är, men den visar också vilket hot havsdjupen, naturen och hela vår jord står inför. I filmen får vi följa med på den resa Jacques-Yves Cousteau gjorde, från att utforska den otroliga världen under ytan till att berätta om den i böcker och filmer och till att upptäcka det reella hot som vår planet står inför.

För mig är de bästa dokumentärerna de som berättar något mer än biografin över personen som skildras. De mästerliga dokumentärerna berättar något som berör oss alla, något som kommunicerar något vi kan relatera till eller ge oss ny kunskap, fördjupad förståelse. Detta gör denna dokumentär i allra högsta grad, på flera sätt.

Cousteau var äventyrare, uppfinnare, filmskapare och blev världskänd som mannen i den röda mössan, då han i flera filmer hade en lysande röd mössa. Han utforskade platser människan aldrig tidigare sett och redan för över femtio år sen påtalade han hur klimathotet riskerade att sabotera ekosystemen under vattenytan. Denna dokumentär av Liz Garbus har Oscarsnominerats.

Becoming Cousteau skildrar 1900-talets främsta havsutforskare, som inspirerade efterföljande generationer. Jag hoppas att filmen får många att gå i hans fotspår. Nu då världens makthavare har träffats i Glasgow för att komma överens hur världens gemensamt kan ta krafttag för att hindra klimathotet är denna dokumentär efterlängtad. Cousteau var en av de viktigaste rösterna för att stoppa miljöförstörelsen, för att kunna rädda det mångfaldiga livet i haven.

Fakta om Cousteau från wikipedia:
Cousteau ägnade sitt liv åt att utforska världen under havsytan. Hans äventyr filmades och har visats i tv-serier. Med skeppet Calypso besökte Cousteau med sitt team många intressanta undervattensvärldar. Dessa resor och upptäckter finns skildrade i många böcker och filmer. Han vann tre Oscar för filmerna Den tysta världen (1956), Guldfisken och Värld utan sol (1964) liksom flera andra priser, inklusive Guldpalmen vid Filmfestivalen i Cannes 1956. 1976 ledde han den expedition som återfann vraket av fartyget HMHS Britannic på 120 meters djup i Medelhavet.

Kul att känna till:
The Life Aquatic with Steve Zissou från 2004 handlar om en besättning liknande Cousteaus.
I Dan Browns bok I cirkelns mitt har en av karaktärerna lånat många drag från Cousteau.

Skamligt att talibanerna, Iran och Saudiarabien inte bojkottas

by

FNs klimatrapport kom snabbt i skymundan. Det tog inte många dagar tills klimatfrågan försvann från världens mediers rapporter. Medier världen över klarar oftast inte mer än ett ämne i taget.

Talibanerna är därmed inte skyldiga endast till att förstöra ett land, Afganistan, och deras vidriga förtryck av hälften av världens befolkning (kvinnorna) utan de är indirekt orsak till att världen inte kan enas kring vad som måste göra för att stoppa hotet om att jorden och mänskligheten går under på grund av klimatförändringar. Om klimathotet kommer i skymundan kanske världens makthavare inte tar de beslut som måste göras för att stoppa utvecklingar av klimatförändringar.

Ingen med minsta förstånd kan blunda för det som händer nu: när glaciärerna smälter och jorden drabbas av extrem värme och skyfall och översvämningar med mera, med mera. Att klimathotet är verkligt bör ingen med vett i skallen kunna förneka.

Att talibanerna står för ett enormt förtryck av människor bör ingen kunna förneka heller. Samma system med förtryck av kvinnor finns i både Iran och Saudiarabien. Ändå är västvärldens nationer redo att idka handel och affärer med såväl Iran, Saudiarabien som talibanerna.

USA har i många år bojkottat Kuba. Men ärligt talat: hur farligt är Kuba i jämförelse med vad Iran, Saudiarabien och talibanerna står för?

Det fanns en tid då människor bojkottade Sydafrika på grund av rasismen och förtrycket av svarta. Men nu: när det pågår ett öppet förtryck av kvinnor – då är affärsverksamheten viktigare för Sverige och andra västländer. I Iran får en kvinna inte ta ett jobb utan att hennes make skriver under att han tillåter det. Det är bara ett exempel av många på det kvinnoförtryck som utövas i Iran.

Det borde vara dags för världens demokratier att både kräva jämställdhet världen över för män och kvinnor och samtidigt ta itu med klimatförändringarna.

Tankar om ”Medan isen smälter” på Nordiska museet

by

Foto Camilla Andersen – Nordiska museet

Det är en vacker isblockliknande ingång med ett vitt och blått sken som välkomnar en in i utställningen om Arktis, som just nu visas på Nordiska Museet. Det ser kallt ut, isigt, kyligt, vilket är ironiskt eftersom problemet som Arktis och isen tampas med är det exakt motsatta. Uppvärmningen som gör att – precis som namnet avslöjar – isen smälter.
Arktis ligger beläget runt jordens norra pol och utgör cirka sex procent av jordens yta. Det är platsen där vintern saknar ljus och sommaren mörker. Det är också en av de platser som drabbas hårdast av klimatförändringar. Forskare säger att förändringarna sker alldeles för fort för att vi ska hinna anpassa oss och det ställer stora krav på våra levnadsförhållanden, både de nuvarande men ännu mer de kommande.

Foto: Karolina Kristensson – Svalbards enda växthus

Utställningen är indelad i olika rum med olika teman. I det första rummet möts man av en bländande konstellation av polstjärnan. Den ser ut att stå still medan allt annat roterar, precis som på himlavalvet. Den är svårt att slita blicken från av fler anledningar, dels det glittrande som lite förtrollar en men också för när man väl gör det och vänder sig om så möts man av en projektion på väggen där det snabbspolas en karta från januari 1984 fram till september 2019. Där får man se utvecklingen hur isen försvinner. Tynar bort. Tinar bort. Töar bort.

Det ger en föraning vad som kommer möta en i nästa rum man kliver in i. Där är katastrofläget ett faktum. I bakgrunden hörs ett hjärta pulsera, Moder Jords. Pulsen är både svag och stark, tydlig och otydlig, betryggande och obehaglig. Rad upp och rad ner så kan man läsa om allt det som vi tillför till världen som förstör den. Om plasten, metangasen, koldioxidutsläppen, klädkonsumtionens hets, köttets påverkan, befolkningens inverkan. Det känns som det viktigaste rummet. Och att läsa det samtidigt som man hela tiden hör hur Moder Jords hjärta slår i bakgrunden ger en jobbig men viktig dimension till upplevelsen. Hon lever nu, men hon kan dö. Hjärtat slår, men det kan sluta göra det.

Ett av informationsblocken som slår mig hårdast är att det inte är jorden vi ska rädda, det är jorden som bostadsyta för oss. ”Att rädda klimatet handlar ytterst om att rädda os själva”. Det är både lugnande och läskigt. Vetskapen om att vi inte behövs, verkligen inte behövs, vi gör allting bara värre och att jorden skulle fröjdas och frodas om vi försvann. Kan inte heller tycka att det är mer än rätt. Så som vi behandlat henne är det inte konstigt om hon inte låter oss få bo kvar.

I de andra rummen är det mer fokus på livet på Arktis, ”Människan och isen”. Man kommer i kontakt med delar av världen som det sällan pratas om, folk som det sällan hörs om, platser man sällan sett. Det ger ett nytt perspektiv och ett vidgat sådant. Att få se utrustningen som behövs för att ge sig ut på färd över isblocken, vad de använder för att hålla sig varma, för att kunna överleva och hur de tar sig fram. Det går även igenom kläder genom årtionden. Hur det såg ut då till hur det ser ut idag.

Foto: Camilla Andersen – Arjeplog

Utställningen är informativ och intressant. Den har blandat både det kritiska som sker när isen smälter men också det mer alldagliga som hur det är att leva på en plats där allt är täckt av snö. När jag rör mig mellan rummen hör jag på avstånd ”Den blomstertid nu kommer” spelas och det är så subtilt att det nästan känns som att det är jag som inbillar mig de vackra tonerna. Det känns som att det blåser trots att det är inomhus. De olika rummen och de små gångarna man rör sig i ger en känsla av att vara en del av den lilla platsen som annars är svår att uppleva i Nordiska museets gigantiska rymd. En bra metafor till verkligheten utanför och den lilla plats man tar upp men den stora påverkan man ändå kan göra. Det känns viktigt att komma ihåg att lika mycket skada vi kan göra, lika mycket kan vi göra gott.

I slutet av utställningen får man lämna sitt löfte till framtiden. Cykla istället för bil, flyga mindre, äta vegetariskt, källsortera, köpa second hand. Det frågas om man vill ha ett bekräftelsemail skickat till sig om vad man har lovat att man ska försöka göra för en bättre värld. Jag svarar nej, jag vet vad jag har lovat och när det handlar om jordens välmående och vår överlevnad så är det inte ett svårt löfte att hålla