Kulturpolitik

Konstnären bakom pseudonymen Flora Swahn berättar själv inför premiären av fem kortfilmer

13 april, 2012 by Redaktionen

Idag (13 april 2012) är det exakt ett år sedan polisen var och knackade på min dörr. Anledningen var det konstprojekt jag drivit under min sista tid på Konstskolan i Stockholm där jag läste ett konstnärligt basår; Silversvanen.

Under pseudonymen Flora Swahn bloggade jag om ångest, vardagstristess och självmordstankar. Eftersom projektet kretsade mer kring litterär gestaltning än fotografi och mer traditionell konst i det webbaserade experimentet fortsatte jag även efter slututställningen på min egna fritid. Ända fram tills polisen bad mig avbryta, på grund av viss oro från allmänheten, det vill säga. Då rundade jag av det hela. Men polisen som var hemma hos mig var inte road av mitt konstprojekt utan polisanmälde det. Det fick jag först veta när Sveriges Radio intervjuade mig.

Reaktioner från övrig media lät inte vänta på sig, både Dagens Nyheter och Aftonbladet skrev om det. Men höjdpunkten var ändå när Lars Vilks bloggade om händelsen.

Att inblandade känt sig lurade, och därför blivit irriterade på konstprojektet, har jag viss förståelse för. Ingen vill känna sig dum, speciellt inte i ett så pass rikstäckande konstprojekt som Silversvanen ändå blev. Men mina intentioner var aldrig att lura eller dumförklara någon. Istället skulle fokus ligga på snedvrida diskussioner om ungdomlig depression, som ofta beskylls på populärkultur. Som exempel, i USA där flertalet skolskjutningar ägt rum men där förklaring till händelserna handlat om vilken sorts musik förövaren lyssnat på (Marilyn Manson) eller vilka tv-spel han spelat (GTA) istället för eventuell bristande sociala relationer (fysisk och/eller psykisk mobbning osv) som kan ligga till grund. Så när jag ämnade döda Flora helt publikt inför mångas förfasan var det inte bara för att göra folk upprörda, utan för att få dem att ta del av hennes livsöde och vad som lett fram till vad som fått henne att ”ta självmord”. Och då skulle de märka hur ensam och bespottad hon var, och att de inte hade så mycket med hennes musik- eller filmsmak att göra. Således har vissa kritiker menat att mitt konstprojekt var helt misslyckat, eftersom folk reagerade och hjälpte till innan ”hon” hann ta sitt liv, men meningen var heller aldrig att visa att världen är tom på kärleksfulla, omtänksamma och engagerade människor utan att påvisa hur ensamma och utsatta människor kan känna sig så isolerade att deras skrik efter hjälp är blott viskningar i döva öron. Ända fram tills tak och väggar rämnar, på allvar.

Så även om debatten blev lite missvisande känner jag ändå inte att det misslyckades. Dessutom påvisades hur många av bloggläsarna som var där och tog del av hennes liv som om hon vore blott en dokusåpadeltagare, snarare än använde bloggen som ett redskap för att faktiskt förstå henne som människa och i vilken situation hon satts i utav samhället.

Efter en tid, när allting lagt sig kring Silversvanen, fortsatte jag mitt konstnärliga utforskande. Den här gången inom filmens gränser. Och eftersom jag inte ansåg att begreppet kortfilm eller konstfilm riktigt räckte till för att beskriva vad jag gjorde kallade jag den för ”poesifilm”; svävande bilder som visar lika mycket ”mellan raderna” som i faktisk bild. Resultatet blev ”Fancy But Pointless” (se inbäddat klipp) som är en ungefärlig kvarts resande i ensamhet och sociala tillkortakommanden. Jag såg den helt enkelt som en naturlig utveckling av mitt konstprojekt Silversvanen såväl konstnärligt som tematiskt. Självklart är att det även finns annat där att se också, men det lämnar jag hellre till tittaren att se och utforska.

Efter den poesifilmen fick jag blodsmak och fortsatte göra kort/konst/poesifilm. Efter ett tag hade jag fem stycken klara och nästa vecka – fredagen den 20:e april 2012 – kommer dessa visas i sin helhet på Slottsbiografen i centrala Uppsala, där Ingmar Bergman gick mycket på bio som ung. Nu kommer nya Uppsalaskildringar och livsöden gestaltas i samma lokaler. Mer information återfinns i ett officiellt Facebook-evenemang: http://www.facebook.com/events/193026634147223/

Fredrik Gertz: konstnär, poet och kulturbloggare

Läs även andra bloggares åsikter om Silversvaren, Flora Swahn, konst, konstpolitik, kultur, kulturpolitik, ångest

Hallå: det finns inget skäl till att musikfestivaler ska stå för poliskostnaden när idrotten slipper

12 april, 2012 by Rosemari Södergren

Idrottsevenemangen kan slippa undan kostnaderna för polisbevakningen, föreslår huliganismutredaren Björn Eriksson. Men för musikfestivalerna fortsätter ovissheten om vem som ska betala, berättar Dagens Nyheter.

Det är ju sjukt om idrotten slipper betala för polisinsatserna medan musikfestivalerna får betala.
Som det är nu är detta dessutom något som inte heller är konsekvent. Polisen avgör i vissa fall om en musikfestival ska överleva alls.

Joppe Pihlgren, samordnare för organisationen ”Festival-Sverige, Folkets hus och parker” som representerar 600 Folkets hus och parker och ett trettiotal av de största musikfestivalerna i landet där det både finns kommunala, ideella och kommersiella musikfestivaler som till exempel Stockholm Pride, Malmöfestivalen, Popadelica och Peace & Love säger till DN:
– Polisen är en del av infrastrukturen i samhället och borde i princip vara gratis eftersom vi har betalt detta via skattsedeln. Givetvis ska vi ansvara för vår del av säkerheten vid musikfestivalerna och sedan får polisen komplettera detta och stå för sina egna kostnader. I praktiken är det nu polisen som bestämmer vilka musikfestivaler som ska få äga rum. Ta till exempel festivalen i Luleå som fick sina poliskostnader ökade från 60.000 till 700.000 kronor. Och det finns liknande siffror från hela landet. Det är godtyckligt och orimligt.

Vad är det för samhälle som är reda att ta bort konstnaden för polisinsatser vid idrottsarrangemang som fotbollsmatcher med massor av huliganbråk men samtidigt ska ta betalt för sina insatser vid musikarrangemang? Vill samhället inte ha musik? Vad är det för ideal som styr?

Idrottens huliganers förstörelse ska vi betala med skattemedel men musikfestivaler ska inte överleva? Det är ju framför allt de mindre och mer alternativa festivalerna som inte överlever De stora publikdragande festivalerna kan ju alltid lägga på en femhundralapp på priset – och därmed blir det för dyrt för många med lägre inkomster att åka på festivalen.

Ett konstigt förslag från utredaren. Skärpning och se till att ge musikfestivalerna ett bättre besked.

Läs även andra bloggares åsikter om musikfestivaler, kulturpolitik, idrott, utredning, samhälle

Kulturbryggan går vilse – Kulturbryggan tycks gå enligt kulturministerns anvisningar

2 april, 2012 by Gästskribenter

Igår blev jag återigen upprörd över denna kulturminister vi har. Jag skulle ju kunna strunta i henne nu när jag inte längre sitter i kulturutskottet men se det går inte!

Den nya statliga myndigheten Kulturbryggan har gjort av med sina första 25 miljoner. De har kommit på att endast ansökningar som kan visa att de också får privata pengar kommer ifråga för bidrag. Som om det inte räckte med alla de idella krafter som läggs ner inom det fria kulturlivet som en insats. Nej det ska vara privata sponsorpengar som är förutsättningen. Lena Adelsson Liljeroth tycker detta är bra. Jag kan inte se annat än att detta är bara ännu ett sätt för kulturministern att visa att kultur är något som egentligen inte behöver samhällets stöd. Kultur är något för marknaden. Om detta är hennes innersta längtan eller en följd av att hon inte får några pengar av Anders Borg – det vet jag inte. Men det är lika illa, vilket som.

– Vår vision är att bygga upp en stor kulturfond med både offentliga och privata medel, säger Kulturbryggans ordförande Bo-Erik Gyberg, till SvD.

Bo-Erik Gyberg räknar med att Kulturbryggan ska bli en stor nationell kulturfond med både privata pengar och skattepengar.

Är detta en uppgift för en statlig myndighet blir min fundering.
Kanske är jag alldeles för traditionell i min bedömning. Jag ser bara att kulturens egenvärde, konsten för konstens egen skull får allt svårare att andas framtidstro.

Jag ser också att det inte är enkelt att hitta företagsledningar som brinner för kulturen. Och om de gör en insats, som exempelvis LKAB:s köp av föreställningar från Norrbottensteatern till Kiruna, så är det ju för att det är bra för företaget.

Syftet är att få personal att vilja stanna och bo i Kiruna. Nyttoperspektivet går före egenvärdet. Kulturen måste i högre utsträckning bli befriad från det ständiga kravet på att behöva motivera sin existens i marknadsmässiga termer.

Berit Högman (S)
vice gruppledare för Socialdemokraterna i riksdagen, tidigare ordförande i kulturutskottet

Relaterade artiklar om Kulturbryggan:
Svenska Dagbladet 1, SVD2 och Kulturnytt.

Läs även andra bloggares åsikter om Kulturpolitik, kulturbryggan, kulturministern, samhälle, sponsorer, kulturdebatt

Karin Linder, ordförande i DIK: Lagen om datalagring – ett stort misslyckande

29 mars, 2012 by Gästskribenter

Hej välkommen! Det är ju du som bor granne med Berit!
När jag steg av flyget i Växjö hälsade flyg- värdinnan personligt på alla som gick ned för trappan. Jag reagerade med två motstridiga känslor – åh så trevligt och – jösses vilken kontroll. Om hon vet var passagerarna bor vad vet hon då mer?

Jag är en offentlig person och mitt jobb är att synas. Jag vill att DIK:s medlemmar ska veta vem jag är. Men jag vill inte att all kom- munikation jag har med medlemmar, personal, barn eller politiker via bredband lagras i sex månader utifall att jag möjligen skulle kunna vara en skummis. Datalagringsdirektivet, som riksdagen beslutade om i slutet av mars, kräver att bredbandsbolagen arkiverar all data och telefonitrafik i sex månader. Informationen ska kunna användas om det föreligger misstanke om brott.

Tyvärr tror jag att bara ordet datalagringsdi- rektivet är tillräckligt för att många ska strunta i att sätta sig in i vad det handlar om. Resteran- de är så väl insatta att de fixar en legal lösning som kringgår den nya lagen. Faktum kvarstår – datalagringsdirektivet angår alla. Jag har åkt paternosterhiss i Stasiarkiven i Berlin. En på ytan en oförarglig arkivinstitu- tion med arkitektoniska putslustigheter. Hyl- lorna är fulla av fina buntar av arkivalier med perfekta arkivknutar. Innehållet är desto mer skrämmande. Rapport efter rapport av grannar som spionerade på grannar, pojkvänner som rapporterade om flickvänners liv, lärare som spanade på elever. En verksamhet byggd på rädsla och kontrollbehov och där gränsen för behovet efter mer information om någon hela tiden blev större.

I dag, liksom då, är information hårdvaluta och vi kan fortfarande styras av rädsla.
Det faktum att vi lagrar information kanske i förlängningen förhindrar vissa kriminella handlingar men skapar samtidigt ett oändligt antal nya problem som måste lösas. Ett av dem är den makt vi ger bredbandsbolagen över vår egen vardag. Kan bredbandsbolagen arkivera informationen så att de garanterar individens integritet och säkerhet?

Det ingår i DIK:s medlemmars kärnkompe- tenser att verka för yttrandefrihet. Vad händer med yttrandefriheten i ett samhälle som över- vakar och sparar samtal människor emellan?
I dag kan vi inte längre se verkligheten som en linjär utveckling där vi kan påverka utfallet med lagstiftning eller med ändrad färdriktning.

Vi måste se verkligheten ur ett oändligt antal perspektiv. Där vi tidigare styrde utvecklingen genom kontrollerande handlingar och problem- lösningar med ett eller möjligtvis två alternativ, har vi i dag ett oöverskådligt antal lösningar som tillsammans skapar en komplexitet. Räcker det då att anta att en lag stoppar brott och ter- rorism och att övriga övervakade finner sig i att vara övervakade?

DIK:s medlemmar är specialister på att hantera information. Vi kan arkivera, söka, kritiskt granska och kommunicera samma information.
Vi har ett historiskt och etiskt förhållningssätt till informationen och dess konsekvenser. Jag tror inte att det räcker med ett juridiskt perspektiv för att lösa vårt behov av att stoppa kriminella handlingar. I synnerhet inte när det faktiskt kränker och inskränker friheten för så många helt vanliga medborgare.
För att finna hållbara lösningar på 2000-ta- lets problem måste vi se komplexiteten och lösa problem och dess konsekvenser utifrån flera synsätt. I det aktuella fallet måste lagstiftaren förstå att informationen om oss själva också är makten över oss själva och att det är en grund- läggande rättighet.
I den bemärkelsen är datalagringsdirektivet ett stort misslyckande.

Text: Karin Linder

———-

Karin Linder är förbundsordförande för DIK - akademikerfacket för kultur och kommunikation.
Karin är konsthistoriker och sinolog med inriktning på asiatisk keramik. Hon har medverkat i ett flertal böcker i ämnet och producerat ett tjugotal utställningar på Östasiatiska Museet, Gustavsbergs Porslinsmuseum och Nationalmuseum. Som ordförande för DIK har hon främst synts i debatter kring humanioras ställning i samhället samt den digitala samtiden.

Du har väl inte missat Kulturbloggens intervju med Karin Linder? Läs den här.

Tidigare gästinlägg av Karin Linder:
E-boken är pinsamt underutnyttjad
Karin Linder, ordförande i DIK: Krångliga regler hindrar publicering

Läs även andra bloggares åsikter om datalagringsdiektivet, DIK, Karin Linder, kulturpolitik, övervakning, integritet, samhälle

Kulturministern vill få kulturhögern att engagera sig i kulturpolitik

29 mars, 2012 by Rosemari Södergren

Kulturhögern är för tyst och feg, menar Moderaternas kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth och lägger sig i den kulturvänsterdebatt som författaren Bengt Ohlsson satte igång i DN.

Kulturministerns debattartikel i Expressen är också ett direkt svar på skådesspelaren Ulf Brunnbergs utspel:

Ulf Brunnberg skriver att jag ska låta kvasten gå och göra upp med stagnationen i den vänsterpolitiserade kultursektorn. Att få kritik från höger känns något ovant, men för balansens skull känns det också mycket bra.

Kulturministern konstatera:Men jag vill börja med att fundera lite kring just det faktum att en skådespelare från ”höger” överhuvudtaget ger sig in i kulturdebatten. Intresset för kulturdebatt bland borgerliga personer kunde gott vara större. En förklaring är att borgerligheten förvisso är mycket intresserad av kultur, både som utövare och som konsument – åskådare, läsare och lyssnare. Men borgerligt sinnade personer är sällan så värst intresserade av själva kulturpolitiken.

Nu efterlyser kulturministern mer engagemang för kulturpolitik från högern.

Det sätter förstås igång många reflektioner hos mig:
Jag ska inte ta upp det klassiska citat som jag hört live direkt från kulturministern där hon fått frågan om vad hon tycker är en bra kulturpolitisk insats av nuvarande högerregering. Då hon svarade att jobbskatteavdraget är en kulturinsats för det har gjort att folk kan köpa mer konst.
Vilken värld lever kulturhögern i?

Kulturhögern har aldrig någonsin kämpat för att barn och ungdomar från fattigare familjer ska ha råd att lära sig något musikinstrument. Kulturhögern har aldrig någonsin engagerat sig mot barnfattigdom eller mot ökade klyftor. Kulturhögern har aldrig någonsin engagerat sig för att kultur ska vara tillgängligt för alla. Kulturhögern har aldrig kämpat för vägbibliotek eller för kulturskolor.

Yttrandefrihet, personlig integritet och motstånd mot övervakningssamhället är viktiga delar i kulturpolitiken. Att medier kan bevaka samhället och granska makthavare är en viktig del i kulturpolitiken och i det demokratiska samhället. Högern genomförde utan tvekan datalagringsdirektivet som absolut är ett hot mot meddelarfriheten.

Nja, jag undrar vad kulturhögern har att säga i kulturpolitiken? Det vore i och för sig rätt kul att höra dem formulera varför de tycker det är viktigt att avgifterna på musikskolan ska höjas.

Debattartikeln finns på regeringens hemsida också.

Läs även andra bloggares åsikter om kulturpolitik, kulturministern

Kulturpolitik

Footer

Om oss