Idag (13 april 2012) är det exakt ett år sedan polisen var och knackade på min dörr. Anledningen var det konstprojekt jag drivit under min sista tid på Konstskolan i Stockholm där jag läste ett konstnärligt basår; Silversvanen.
Under pseudonymen Flora Swahn bloggade jag om ångest, vardagstristess och självmordstankar. Eftersom projektet kretsade mer kring litterär gestaltning än fotografi och mer traditionell konst i det webbaserade experimentet fortsatte jag även efter slututställningen på min egna fritid. Ända fram tills polisen bad mig avbryta, på grund av viss oro från allmänheten, det vill säga. Då rundade jag av det hela. Men polisen som var hemma hos mig var inte road av mitt konstprojekt utan polisanmälde det. Det fick jag först veta när Sveriges Radio intervjuade mig.
Reaktioner från övrig media lät inte vänta på sig, både Dagens Nyheter och Aftonbladet skrev om det. Men höjdpunkten var ändå när Lars Vilks bloggade om händelsen.
Att inblandade känt sig lurade, och därför blivit irriterade på konstprojektet, har jag viss förståelse för. Ingen vill känna sig dum, speciellt inte i ett så pass rikstäckande konstprojekt som Silversvanen ändå blev. Men mina intentioner var aldrig att lura eller dumförklara någon. Istället skulle fokus ligga på snedvrida diskussioner om ungdomlig depression, som ofta beskylls på populärkultur. Som exempel, i USA där flertalet skolskjutningar ägt rum men där förklaring till händelserna handlat om vilken sorts musik förövaren lyssnat på (Marilyn Manson) eller vilka tv-spel han spelat (GTA) istället för eventuell bristande sociala relationer (fysisk och/eller psykisk mobbning osv) som kan ligga till grund. Så när jag ämnade döda Flora helt publikt inför mångas förfasan var det inte bara för att göra folk upprörda, utan för att få dem att ta del av hennes livsöde och vad som lett fram till vad som fått henne att ”ta självmord”. Och då skulle de märka hur ensam och bespottad hon var, och att de inte hade så mycket med hennes musik- eller filmsmak att göra. Således har vissa kritiker menat att mitt konstprojekt var helt misslyckat, eftersom folk reagerade och hjälpte till innan ”hon” hann ta sitt liv, men meningen var heller aldrig att visa att världen är tom på kärleksfulla, omtänksamma och engagerade människor utan att påvisa hur ensamma och utsatta människor kan känna sig så isolerade att deras skrik efter hjälp är blott viskningar i döva öron. Ända fram tills tak och väggar rämnar, på allvar.
Så även om debatten blev lite missvisande känner jag ändå inte att det misslyckades. Dessutom påvisades hur många av bloggläsarna som var där och tog del av hennes liv som om hon vore blott en dokusåpadeltagare, snarare än använde bloggen som ett redskap för att faktiskt förstå henne som människa och i vilken situation hon satts i utav samhället.
Efter en tid, när allting lagt sig kring Silversvanen, fortsatte jag mitt konstnärliga utforskande. Den här gången inom filmens gränser. Och eftersom jag inte ansåg att begreppet kortfilm eller konstfilm riktigt räckte till för att beskriva vad jag gjorde kallade jag den för ”poesifilm”; svävande bilder som visar lika mycket ”mellan raderna” som i faktisk bild. Resultatet blev ”Fancy But Pointless” (se inbäddat klipp) som är en ungefärlig kvarts resande i ensamhet och sociala tillkortakommanden. Jag såg den helt enkelt som en naturlig utveckling av mitt konstprojekt Silversvanen såväl konstnärligt som tematiskt. Självklart är att det även finns annat där att se också, men det lämnar jag hellre till tittaren att se och utforska.
Efter den poesifilmen fick jag blodsmak och fortsatte göra kort/konst/poesifilm. Efter ett tag hade jag fem stycken klara och nästa vecka – fredagen den 20:e april 2012 – kommer dessa visas i sin helhet på Slottsbiografen i centrala Uppsala, där Ingmar Bergman gick mycket på bio som ung. Nu kommer nya Uppsalaskildringar och livsöden gestaltas i samma lokaler. Mer information återfinns i ett officiellt Facebook-evenemang: http://www.facebook.com/events/193026634147223/
Fredrik Gertz: konstnär, poet och kulturbloggare
Läs även andra bloggares åsikter om Silversvaren, Flora Swahn, konst, konstpolitik, kultur, kulturpolitik, ångest