Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Recension: Håkan Hellström på Ullevi – En känslosprakande triumf i Göteborgsnatten

by

Betyg, 4,5 av 5, Ullevi Göteborg, 6 juni 2025

Håkans stora scen
Den stora scenen på Ullevi


För tionde gången står Håkan Hellström på en av Sveriges största scener – och gör det med samma hunger som om det vore hans första gång. Den här gången möts publiken av en scen mitt i arenagolvet, ett fyrkantigt bygge som likt ett slags modern cirkusarena bjuder in till närkontakt från alla håll, men samtidigt får du ingen kontakt alls, stora delar av tiden när han är på någon annan sida. Men inledningen är försiktig, nästan trevande.

När Hellström öppnar med ”Jag har varit i alla städer” och följer upp med nya singeln ”Gå för glory” är det som om pusselbitarna ännu inte riktigt har fallit på plats. Det är trångt på scenen, ljudbilden glappar bitvis och det stora formatet känns mer som en börda än en tillgång. Men så kommer ”Tro och tvivel” – och med den ett skifte i kvällens tonläge. Plötsligt vänder hela arenan, publiken exploderar i sång, och Hellström rusar fram över rampen som om han äntligen hittat hem. Berättar att han alltid sett scenen som fyra rum, och nu har han bokstavligen fått det. De som sovit i tält utanför, för att hamna längst fram, får inte riktigt belöning för mödan. Med denna scen missar du en hel del om du står längst fram. Du vill nog stå på hörnet av scenen, så ser du två sidor i varje fall.

Kvällen fortsätter med en blandning av största möjliga hits och noggrant valda ögonblick för förnyelse. ”Du kan gå din egen väg” glittrar i synthdriven Van Halen-stil, och ”Pärlor” blir till en andlöst vacker duett med Sarah Klang. Längre fram gästar Miriam Bryant med sin själfulla röst i en utökad version av ”Nu kan du få mig så lätt”, medan komikern Björn Gustafsson kliver in i polisuniform och tillsammans med Håkan bjuder på charmig buskis i ”Som sommaren”.

Vad som hade kunnat slå över i fars blir istället en varm och mänsklig del av showen – mycket tack vare Hellströms egen balansgång mellan publikflört och musikalisk allvarlighet. Ett av kvällens starkaste ögonblick kommer i form av den unga Nisse Hasselgrens innerliga tolkning av ”Nordhemsgatan leder rakt in i himlen” – ett tydligt exempel på Håkan Hellströms förmåga att förena generationer i sin musik.

Några saker är tydliga denna kväll: Det regnar inte. Det är nationaldagen – och han spelar förstås både ”Pärlor” och ”Tro och tvivel”. Och ja, scenbygget fungerar – till slut för dom som inte står för nära. Storbildsskärmarna förstärker en tydlig Göteborgskänsla med spårvagnskling, stadssiluetter och hamnbilder. Och där, mitt i detta marina myller, rör sig Håkan som en musikalisk lots: oförutsägbar, ömsint och ibland rent manisk.

Hellström har skalat bort allt från de senaste två albumen, men ingen saknar dem när låtar som ”Ramlar”, ”När lyktorna tänds” och ”För sent för Edelweiss” får publiken att sväva. Och med Frälsningsarméns blåskår i ryggen och ett band i absolut toppform låter det större än någonsin. Musiken sväller, briserar, imploderar – ibland allt samtidigt. Och ändå finns där hela tiden den lilla människan, pojken i sjömanskostym, kvar i kärnan.

Det här borde inte fungera. Det är ibland rörigt, ibland överladdat. Men det gör det. Och när Hellström i extranumren bränner av ”Kom igen Lena”, ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” och avslutar med fyrverkerier till ”Du är snart där”, är det bara att kapitulera inför kraften i det han och publiken skapat tillsammans.

Håkan Hellström må ha blivit en arenaartist, men han låter aldrig konventionell. Det är känslosamt, skevt, glimrande – och ännu en gång helt magiskt.
En storslagen, oväntad och innerlig kväll med Sveriges mest älskade liveartist

Recension: Annika Norlin och Jonas Teglund i Vintervikens trädgård 

by

Grönt, skönt och varmt mänskligt 
Betyg: 4/5 

Jonas Teglund och Annika Norlin

En tidig sommarkväll i Vintervikens trädgård. Syrenerna doftade fortfarande, myggen höll sig undan, och temperaturen låg stadigt på åtta grader – perfekt för ett glas vitt vin i plastmugg. På den lilla scenen under trädkronorna tog Annika Norlin och Jonas Teglund plats, och det blev snart tydligt att detta skulle bli något mer än bara en konsert. 

Allt föll på plats: vädret, ljuset, ljudet, publiken. Norlin och Teglund bjöd på ett lågmält men drabbande framträdande, där musik och mellansnack flöt samman till ett slags förtroligt samtal. Det handlade om troll utan anus, om människors försök att vara goda i svåra tider, om skörhet och styrka – men aldrig med pekpinnar. Istället bar allt en varm, mänsklig klangbotten. 

Stämningen var – för att citera trädgårdens själ – grön, skön och trevlig. Publiken var blandad: vi som följt Annika Norlin sedan Säkert! och Hello Saferide-tiden stod sida vid sida med en yngre generation som upptäckt hennes unika språk och tonläge senare. Det kändes inte som en vanlig konsert, snarare som att få sitta med i någons trädgård när vänner pratar, skrattar och sjunger. Det sa Annika själv också – och hon hade rätt. 

Musiken kom främst från Norlin och Teglunds gemensamma album, som hyllades av kritiker tidigare i år. Låtarna framfördes med stöd av fyra skickliga musiker, men utan att den stillsamma, intima känslan gick förlorad. Tvärtom – arrangemangen förstärkte det nära, nästan terapeutiska tilltalet. 

Det är sällsynt att ett liveframträdande känns så… öppet. Som om scenen var avskaffad, som om alla befann sig i samma känslorum. Där fanns en slags varsam öppenhet, en vilja att trösta utan att förminska. I en tid där så mycket kommunikation handlar om att vinna mest utrymme, valde Norlin och Teglund att viska – och publiken lyssnade. 

Kvällen avslutades med en kort allsång. Två rader: 
“Tänk på de som gick före, 
Tänk på dom som kommer efter.” 

Och sedan, tystnad. De klev långsamt av scenen. Men publiken fortsatte att sjunga – mjukt, länge – innan applåderna till sist växte fram ur grönskan. 

Sammanfattning: 

En lågmäld, innerlig och inkännande kväll i en av Stockholms mest stillsamma oaser. Norlin och Teglund visade att det enkla, när det bärs av äkthet och närvaro, kan vara mer än tillräckligt. En konsert som kändes som en kram – och som stannade kvar länge efter att musiken tystnat. 

Recension av tv-serie: Ember Manning: Fallet vid bryggan – tröttsam, rörig brittisk krimserie

by

Ember Manning: Fallet vid bryggan
Betyg 2
Premiär på SVT Play 4 januari 2025
Regi Cat Jones

Tröttsam, rörig miniserie i fyra avsnitt som kändes som bortkastad tid att se.

Brittiska krimserier brukar hålla hög kvalitet. Här är ett exempel på en brittisk serie som bryter den traditionen. Den fyra avsnitt långa miniserien Ember Manning: Fallet vid bryggan är plågsam att se, den bygger på klyschor, klichéer och är väldigt fördomsfull.

Huvudpersonen är kriminalinspektören Ember Manning som ska utreda en mordbrand och det dröjer inte länge förrän det leder till en gravid minderårig flicka. En true crime-poddare dyker upp och avslöjar att mordbranden kan vara anlagt av en serieförövare, det kan vara en man som förgriper sig på unga minderåriga flickor och som försökt ta bort bevis från tidigare brott genom branden. Branden kan ha att göra med en försvunnen skolflicka, Amy, som försvann femton år tidigare.

Ember Manning är en polis som går sina egna vägar och utreder för sig själv utan att tala om för sina kollegor vad hon håller på med. Det börjar bli en kliche i hög grad nu som upprepas i den ena krimserien efter den andra med dessa hemlighetsfulla ensamma utredarna. Eftersom Ember Manning verkar göra detta framför allt för att dölja att hon misstänker att en anhörig till henne kan vara inblandad blir serien inte mer engagerande. Ember Manning är överlag en otrevlig person. Hon är nedlåtande mot sin polispartner och hon anklagar hela tiden sin mamma för att Ember inte fick den uppmärksamhet hon borde fått som barn av sin mamma. Det är tjatiga teman som inte känns fräscha.

Fallet med den försvunna Amy tar mer och mer plats. Vi får följa många scener med Amy innan hon försvann. Hon var en utmanande tonårig som gick över alla gränser. Hon ljög, lurade och utnyttjade människor för sina egna syften. Hon var utnyttjad av en vuxen man i ett sexuellt förhållande fast hon är minderårig. Men hon var inte emot att ha sex med den mannen, inte på något sätt var hon emot. Det gör det inte mindre olagligt, förstås.

Amys föräldrar beskrivs som dåliga och att de inte gett henne kärlek. Amys föräldrar är egofixerade. Mamman bryr sig inte om Amy och pappans företag är på väg mot konkurs medan han samtidigt har en massa älskarinnor. Att utåtagerande, gränslösa tonåringars beteenden alltid skulle beror på dåliga föräldrar är en fördom som långt ifrån stämmer i alla situationer. Denna serie är fullproppad av sådana fördomar.

Dessutom är serien rörigt berättad. Jag har hört flera kommentera serien att det tar två avsnitt innan de förstår att vissa scener är skildringar av det förflutna.

Det är svårt att tycka om huvudpersonen Ember Manning eller att sympatisera med henne. Amy, som är ett offer, är samtidigt otroligt manipulativ och elak. Handlingen är för skruvad och pepprad med alldeles för många förutfattade meningar om hur människor är. På engelska heter den The Jerry och hade premiär 15 juli 2024 på BBC One. På SvT och SvT Play hade den premiär 4 januari 2025. Jag hoppas innerligt att det inte kommer någon andra säsong.

Teaterkritik: Förfesten sign Strångamålarevyn – skrattfylld tvåaktare, bådar mycket gott inför 2026

by

(Strångamålarevyn 2025, en klockren förfest med skrattgaranti. Också en mycket tilltalande inbjudan till nästa års 40-års jubileum. Foto: Strångamålarevyn)

Titel: Förfesten

Betyg: 4

Skådespelare: Lotta Frid, Ellinor Andersson, Stig Augustsson, Bastian Mellström, Klara Dahlin, Emmie Sjöholm och Ola Ödman.

Musiker: Bandet Diket, som består av Pelle Lundblad, Nilla Dahlin, Filip Petersson och Emil Holmström.

Ljud och ljus: Marcus Hasselberg och Henning Dahlin.

Manus: Ensemblen och Tommy Nilsson.

”Förfesten” spelas i två akter och innehåller både sång, dans och teater.

Premiär: Lördag den 4 januari 2025 kl 15.00, Strångamåla medborgarlokal, Ramsjötorpsvägen 1 ( 8 km norr om Bräkne-Hoby, Blekinge)

Övriga föreställningar: Söndag 5/1 Trettonafton kl 15.00, Lördag 11/1 kl 15.00 och 18.30, Fredag 24 januari kl 18.30, Lördag 25/1 kl 15.00 och 18.30, Fredag 31/1 kl 18.30 och Lördag 1 februari kl 15.00.

I lördags eftermiddag dan före trettonafton var det premiär för Strångamålarevyn, i år med titeln ”Förfesten” och den spelas nio gånger fram till 1 februari. Det är en finurlig titel på årets upplaga eftersom revyn firar 40 år 2026 och de nio föreställningar som ges i år i Strångamåla medborgarlokal, 8 km norr om Bräkne-Hoby i Blekinge, är kan man säga en inbjudan till det kommande jubileet allt så klart i skrattfestens tecken.

Vi utlovades före föreställningen både igenkänning och skrattretande återblickar från det gångna året, det fick vi sannerligen. Ensemblen på sju skådespelare, från 17 till 65 år, är väl sammansatt som har byggt upp detta tillsammans under snart fyra decennier och de har en utmärkt scennärvaro och glädje ihop, det kombinerat med välskrivet och egenskrivet manus i numren i de två akterna.

I årets revy bjuds man i publiken på en blandad och bra kompott, det blir en del kända ansikten från tidigare års revyer. Bland annat så kom Ulla att dyka upp igen, tanterna Doris och Greta kom förbi för att berätta om sina nya äventyr och den yngre delen av ensemblen har skapat något baserat på deras vardag och verklighet. Det blir också nytt material, det har ju hänt en del lokalt. Vi får göra ett besök i Ronneby stadshus, där styret har ändrats och här får Strångamålarevyn till det med satiren.

Men också det här med olika familjesituationer blir nagelfaret med glimten i ögat och det blir en sväng inom äldrevården, ja, det är mycket gott och blandat och jag kan konstatera att det finns något för alla. Något som jag uppskattar med årets nyårsrevy är att man från Strångamålarevyn också har valt att uppmärksamma Georg Riedel, kompositören som gick bort i februari 2024, det genom att framföra flera av hans välkända och fina Astrid Lindgren-låtar.

När vi sedan efter föreställningen begav oss hem var och en till sitt, var det säkerligen med en bestämd tanke att så klart även lagom till nästa trettonafton 2026 kommer vi att återvända till Strångamåla medborgarlokal för jubileumsföreställningen. För ”Förfesten” som bara den infriade skrattgarantin med råge ja den utlovar också att det kommande årets jubileumsrevy lär ge oss i publiken etter värre träningsvärk i käkpartiet efter två akters skrattfest. Men det tar man gärna när man får nöjet att se detta garvade revygäng.

Bandet Diket ramade in numren på scen på ett bra sätt, liveband eller inte – det är en smaksak för egen del funkar båda sätten men musiken är avgörande annars funkar inte revyn som konstform. Två av skådespelarna i ensemblen lyfter jag avslutningsvis lite extra; Lotta Frid och Ellinor Andersson för det är de som har varit med längst på Strångamålarevyns snart 40-åriga resa. Lotta Frid har endast missat första årets föreställning och Ellinor Andersson det andra årets. Det betyder att de båda gjorde sin 38:e premiär i eftermiddag. Hatten av, för det imponerar! Ja, 2026 sitter man i publiken igen för att bli ordentligt underhållen samtidigt som skrattsalvorna haglar som aldrig förr.

Recension av TV-serie: En samisk Narnia inspirerad saga med utmärkta skådespelare och ljuvliga miljöer

by

Årets julkalender i SVT "Snödrömmar" skärmdump: SVT Play

Titel: Snödrömmar

Betyg: 4

Skådespelare: Ellá Márge Nutti, Hedvig Åhrén, Anna Åsdell, Christine Meltzer, Olle Sarri, Måns Nathanaelson, Shirley Clamp med flera.

Regi: Jacob Seth Fransson och Jonas Wallerström.
Visas: Dagligen i SVT 1, SVT Barn och på SVT Play mellan den 1–24 december.

De senaste årens julkalendrar som sänts i Sveriges television (SVT) har hållit en bra och hög nivå. Det har jag kunnat konstatera i de recensioner som publicerats här under de senaste åren. Årets julkalender med titeln ”Snödrömmar” är inget undantag från den fina trenden. Vi får i år se en samisk och stundom lite läskig ”Narnia”-saga med briljanta skådespelare, ljuvliga miljöer och en berättelse som berör även mig som vuxen tittare på djupet. För en bra julkalender tilltalar ju alla åldrar.

Berättelsen tar sin början i den fiktiva lilla fjällkommunen Lill-Uman, där gnistrar snön vit på taken. Tja, inte riktigt överallt för på Gavmofjäll är det ingen snö alls trots att det borde legat ett tjockt vitt täcke av snö sedan länge. Underligt nog har det inte fallit en enda snöflinga där, och det går ju inte för utan snö kan mamma Maggan och hennes döttrar Ristin och Aila tvingas sälja sitt värdshus och flytta därifrån. Snöns frånvaro för redan med sig konsekvenser, avbokningarna trillar nämligen in från de skidsugna turisterna som inte har någon som helst lust med att åka utför på gräs och grus.

Men så en natt drömmer 13-åriga Ristin en underlig dröm. I den träffar hon sin nyligen bortgångna mormor, som visar henne en glänsande och grön sten. Kan den mån tro bära på lösningen till alla problem? Kan den få det att snöa på Gavmo igen, så att det blir rätt före för skidåkning och familjen inte tvingas flytta? Systrarna måste så klart hitta den här stenen, och äventyret rullar igång. Det är på ett sätt ett klassiskt julkalenderäventyr vi får se och som vi gärna vill följa med på.

För i årets julkalender finns ett tydligt problem, ett ännu tydligare mål, en uppenbar motståndare i form av det självupptagna kommunalrådet Lena Bridén. Mitt i har vi två barn som axlar ansvaret att ställa allt till rätta. Det som dock skiljer produktionen från tidigare års julkalendrar är kontexten i vilken berättelsen utspelar sig. Här rör vi oss i en samisk miljö, där Sápmis rika kultur för en gångs skull får skina på bästa sändningstid på SVT:s plattformar. Och så har det minsann inte alltid varit.

Det ena som är slående i ”Snödrömmar” är den höga nivån på skådespeleriet hos både de vuxna och barnen. Det lyfter handlingen på ett tilltalande sätt. Ellá Márge Nutti imponerar stort i rollen som Ristin och Olle Sarri är som vanligt fullkomligt briljant. Han porträtterar karaktären Sören, det är en vilsen själ som har kommit till Gavmo för att hitta sig själv som det kallas för. Scenen där han blickar ut över fjället och vrålar: ”Snälla, hjälp mig! Någon!? Naturen! Universum! KOMMUNEN!?” ja, den scenen känns redan som en modern klassiker.

Det andra som slår en är att årets julkalender bjuder oss tittare på en fin berättelse med många djup och bottnar. Utan att på något sätt bli skriven på näsan, får man flera rejäla tankeställare – om naturen, miljöförstöringen, identiteten, samhörigheten och till syvende och sist vår egen historia. Det landar liksom i vikten av att bli tillfreds med – och få kännedom om – sina rötter. Igenkänningsfaktorn är hög där. Det sorgliga i att behöva tala tyst om vissa saker, för att kunna bli accepterad av omvärlden. Det är djupt mänskligt behov hos oss alla.

Men det finns emellertid några saker som drar ned intrycket av ”Snödrömmar” och som gör att betyget inte blir det högsta. Berättarrösten är tyvärr grötig och raspig – det gör att man knappt hör vad som sägs. En ståndpunkt som består, även om det så klart finns textning tillgängligt via Text-TV eller SVT-appen. Den då och då förekommande lite väl påtagliga präktigheten är också ett litet minus. För nog har man väl sett rollkaraktären Ristin i verkliga livet? Ja man tänker förstås på Greta Thunberg både med mössan och de långa flätorna. Tanken uppstår att det ju finns en gradskillnad i att ha rätt i sak och få rätt i sak.

Men i det stora hela gör det inte så mycket. De få irriterande bristerna försvinner nästintill i allt det där som är så bra med årets julkalender – till exempel skådespelarinsatserna och den subtila samhällskritiken. De vuxna i julkalendern tycks besatta av sin mobiltelefon (förmodligen hög igenkänningsfaktor sett från barnens perspektiv) – ty det pratas om vikten av antal följare, betalda samarbeten och social media management. Det gör att de missar vad som pågår omkring dem.

Barnen, däremot, lever här och nu. Kanske är det läge att du som förälder nu i december under en stund bör låta dina sociala medier vila, skjuta upp alla ”måsten” och istället slå dig ner i TV-soffan och titta på ”Snödrömmar” tillsammans med ditt barn. Det är en tankeväckande och stundtals lite läskig samisk Narnia inspirerad saga vi bjuds på, som mycket väl kan leda till många viktiga samtal varje dag fram till julafton. Och du behöver inte vänta till det klockslag julkalendern sänds i SVT:s linjära kanaler. För numera kan man nämligen streama via Playtjänsten och se varje avsnitt när man själv känner för att titta. Rekommenderar således årets julkalender, betyget landar även i år högt när man ser till helheten. Premiär sker den 1 december i SVT 1, SVT Barn och på SVT Play.