• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Åsa-Nisse – Wälkom to Knohult

9 februari, 2011 by Rosemari Södergren

Åsa-Nisse – Wälkom to Knohult
Betyg: 2

Jag erkänner, den här filmen var oerhörd svår att sätta ett betyg på. Åsa-Nisse-filmerna är av tradition en slags buskis, lite revy i långfilmsformat, lite tönt och kult, med värme och en hel del barnslighet och löjlighet. Filmen som vi tyckte var kul att se när vi var små, en slags svensk familjevänliga töntiga filmer.

Nu har svenska succé-komikerna Henrik Dorsin och Rikard Ulvshammar fått sätta fingrarna i denna kultfigurs fortsatta öden på filmduken. De har satt ihop en galen historia och kryddat den med en lång rad svenska skådespelare och en och annan kändis, som Robert Aschberg i en liten, liten biroll.

Med tanke på vad det är för slags film, vad den troligen har för ambitionsnivå är jag nästan beredd att sätta betyg 3. I den genre som den ska placeras fyller den sitt uppdrag. Den är smårolig, emellanåt idiotisk och lite för mycket. Den är gullig och dum och den har fina svenska miljöer från de småländska bygderna.

Åsa-Nisse hittar olja på sin gård. Snäll som han är låter han alla Knohultsbor hämta olja. Men olja är värdefullt och ett skånskt oljebolag vill lägga vantarna på oljevinsterna och drar in svenska staten. Knohultsborna utropar sin by till självständig stat. Olja påverkar hela världen och det får vi snart se i form av amerikanska stridsflygplan.

Vissa roller är för mycket. Johan Glans borde nog sagt ner till sin roll. Den är bara så idiotisk och han gör den för mycket. Det blir inte roligt utan pinsamt.

Eulalia och är Kristin är lite för töntiga, tycker jag. Ann Petrén och Sissela Kyle är duktiga skådespelerskor och jag förmodar att både de och resten av gänget mest såg uppgiften att spela in filmen som ett trevligt avbrott, en slags semester med skådespelarkompisar.

Jag gillar Kjell Bergqvist och för mig är det helt Ok att se honom i snygg hatt en film igenom. Men han drar mer åt Harrison Ford och hjältehållet. Han är helt enkelt inte töntig nog för att vara en Åsa-Nisse.

Ett problem är också att Åsa-Nisse inte riktigt får vara huvudkaraktären heller. Johan Glans om filmens elaking tar över för mycket av filmtiden. Vissa delar är av filmen är så trista att jag kunde gett filmen betyg 1.

Men det finns roliga avsnitt och Johan Rabaeus är sällan dålig. Här gör han Sjökvistarn, en kärlekskrank handlare, och han är en av de skådespelare vars insats höjer filmens betyg från 1 till 2.

Fram till fredag 11 februari klockan 12.00 kan du vara med och tävla om biljetter till filmen.

Fler recensioner: Expressen och Aftonbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om film, recensioner, skivor, Åsa-Nisse

Arkiverad under: Film, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Åsa-Nisse, recensioner, Scen, Skivrecensioner

Filmrecension: Livet efter detta

9 februari, 2011 by Rosemari Södergren


Livet efter detta
Betyg 5

”Livet efter detta” är regisserad av Clint Eastwood, född 31 maj 1930 i San Francisco, med andra ord fyller han snart 81 år. Han är mogen nog att våga ta itu med den kanske svåraste existentiella frågan i livet: vad är döden?

Filmen ”Livet eftet detta” kretsar kring tre personer; en industriarbete i USA, en fransk hyllad tv-journalist och en skolpojke i London. Cécile De France spelar Marie Lelay, som är en rik karriärkvinna, en vass journalist som aldrig är rädd för att ställa de tuffa frågorna. Hon är i Thailand tillsammans med tv-chefen som också är hennes älskare. De drabbas av den fruktansvärda tsunamin och hon är nära döden.

Matt Damon spelar George Lonegan, en man som har förmågan att få kontakt med de döda, något han själv anser vara en förbannelse. Hans bror vill däremot att de ska göra affärer av hans förmåga och försöka få honom att sluta jobba på fabrik och istället vara medium på heltid.

Marcus är en ung skolpojke i London som bor med sin narkotikamissbrukande mamma och sin tvillingbror Jason. En stor tragedi drabbar dem.

Filmen handlar, inte oväntat med tanke på dess titel, om vad som händer efter livet. Fast egentligen handlar den väl mer om hur vi hanterar sorg och saknad – och hur vi hanterar att gå vidare i livet.

Clint Eastwood har på sin ålders höst gång på gång visat vilken filmskapare han är. Han vågar göra film kring de svåra ämnena, vågar ta upp sådant som så lätt kan bli sentimentalt och för mycket. I filmen skriver Marie Lelay en bok om sin nära-döden-upplevelse. Hon får då upptäcka hur hela hennes varumärke som seriös skjutjärnsjournalist smutsas ned. Att prata om sådana upplevelser ses som i allra högsta grad oseriöst. En forskare hon träffar har upplevt samma sak. Det är svårt att stå upp för att det finns något bakom det vi kan se med våra vanliga sinnen.

De tre personerna har var sin livsresa och var sin sak att ta hand om i livet. Clint Eastwood har lyckats rollbesätta dessa roller perfekt. Tvillingarna McLaren som spelar Marcus och hans tvillingbror är jätteförmågor, som säkert kommer att plockas upp i fler filmsammanhang. Matt Damon, som alltid, bra. Fast jag kan inte riktigt förlika mig med att han lagt på sig så många kilon sedan han slog igenom.

Filmen är två timmar och fem minuter. Trots att den är något längre än normallängd satt jag aldrig och undrade när filmen skulle ta slut, jag blev så absorberad. Jo, det är klart att det tog en liten stund att komma in i filmen, när tre karaktärers liv ska presenteras var för sig tar den delen av filmen viss tid. Men Eastwood och filmens producent Steven Spielberg lotsar oss professionellt genom den fasen i filmen också.

För att vara en film som handlar om det svåraste i livet: döden, förmedlar den en ödmjuk känsla av hopp.

För mer än tjugo år sedan gjorde jag några reportage om nära-döden-upplevelser och jag intervjuade en läkare som samlat på en mängd sådana berättelser. Den läkaren var väldigt noga med att påpeka att han inte vill eller kan ge något svar på om människornas upplevelser är något som sker eller något som de ser inne i hjärnan. Jag tycker Eastwood förmedlar samma inställning. Filmen handlar egentligen inte om huruvida det finns något efter detta liv utan mer om hur vi ska hantera det liv vi har.

Filmens hemsida.


Läs även andra bloggares åsikter om film, Clint Eastwood, Matt Damon, livet, döden, existentiell

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Clint Eastwood, döden, Existentiell, livet, Matt Damon, Scen

Alibi Tom: Releasekonsert på Bio Roy 12 mars

8 februari, 2011 by Redaktionen

Från pressrelease:

This sleeping

We are happy to announce that our new album ”this sleeping” will be released on March 14! We are celebrating our release with a concert at Bio Roy in Gothenburg on Saturday March 12 at 9 pm, assisted by chamber choir Krydda and a string quartet. The short film “För min skuld” (GIFF 2011) will be screened as well.

Tickets are available on http://www.bioroy.se

“This sleeping” marks a big step for us soundwise, taking us quite a bit away from of its predecessor “Scrapbook” (2008). The album is produced together with LEON music art fashion(UK). Alibitom.com is under reconstruction, but will reappear in its new fashion fairly soon.

Love,

Erik, Joel, Joel and Markus
alibi tom
Läs och lyssna:
http://www.myspace.com/alibitom
http://www.skivkoll.se/2008/06/15/intervju-alibi-tom/
http://www.fhp.nu/Roy/Kalendarium/Filmsamtal/KONSERT-ALIBI-TOM/

Arkiverad under: Musik Taggad som: Göteborg, indie, Konserter, Kultur, Musik, Popmusik, Scen

Kulturbloggen träffar truppen bakom dockteatern Systern från havet, av Ulf Stark

8 februari, 2011 by Rosemari Södergren

Dockteater är en teaterform som alltid fascinerat mig. Både marionettdockor som handdockor, eller masker. Dockteatrarna har ofta turnerat runt och spelat på gator och torg och inte räknats in bland de fina teaterakademierna. Fast det har förstås ändrats en del på det under senare tid och i en del länder finns det högskoleutbildningar för dockmakare och dockspelare.

Att göra en föreställning med dockor kräver många olika talanger. Dockan ska skapas för att signalera det skådespelarna och regissör vill säga, den ska kunna röra sig på sätt som stämmer överens med karaktären och kanske samspela med skådespelaren.
När jag hörde att Marionetteatern, som numer flyttat in på Stockholms Stadsteater, snart har premiär på en ny dockteater-föreställning ville jag gärna intervjua regissören och skådespelarna och jag skickade iväg en förfrågan till pressavdelningen. Vad glad jag blev när jag ganska snabbt fick svar med ett ja från regissören.

Här är intervjun:

Måsars skri och ljudet av mjuka havsvågor kommer att välkomna barnen när de träder in salongen. Ett stort tyg omsluter rummet och ger en känsla av att befinna sig i ett stort tält. Barnen får sätta sig på kuddar framför scenen. Dockor i olika storlekar, masker och människor kommer att spela upp ett magiskt spel om ett ämne som berör de flesta barn, om att få en syster man inte vill ha eller att vara den oönskade systern.

Marionetteatern har premiär 26 februari på ”Systern från havet” som skrivits av Ulf Stark. Berättelsen är skriven direkt för teatern och bygger inte på någon bok.

Ulf Stark är så fantastisk, hans texter är så fyllda av både poesi och uppkäftighet, säger Helena Nilsson, pjäsens regissör.
Ulf Stark upprörs av situationen för ensamkommande flyktingbarn och hur de tas emot i Sverige. Han ville skriva något om barn som måste lämna sitt hem och valde att göra det utifrån det som hände under 1940-talet då 70.000 finländska barn fick lämna sitt land under kriget och tas emot i svenska hem.
– Med tanke på hur Sverige har tagit emot flyktingbarn så tycker jag inte vi kan säga att vi är världens mest barnkära land, säger Ulf Stark i en intervju på Stockholms stadsteaterns hemsida.

Handlingen kretsar kring två småflickor, Margareta och Sirkka.
Margareta är för mycket ensam tycker hennes föräldrar. Hon önskar sig en hund, jättemycket. Istället får hon en syster från Finland.
Sirkka måste lämna sitt land och sin mamma och pappa för att det är krig. Pappa måste ut i kriget och hinner inte lära henne att cykla, istället får hon åka över havet med en adresslapp kring halsen och med sin lilla slitna tyghund i handen.

– Jag hoppas att de ska bli berörda av det här ödet, och att de kan känna med båda tjejerna. Det är okej att som Margareta bli sur om man inte får en hund utan får ett krigsbarn istället. Barn är fyllda av längtan, hopp och lek, och kan känna igen sig själva i mycket, säger Ulf Stark.

De flesta barn i Sverige träffar idag i sin förskola eller i skolan barn från länder i krig eller oroligheter. Många barn får också uppleva hur de kan få nya syskon när föräldrar skiljs och träffar en ny sambo som har barn med sig till det nya hemmet.

Föreställningen berättas ur barnens perspektiv. Det är ju två berättelser, Margaretas och Sirkkas berättelse.
– Barnen ska kunna känna igen sig och vi hoppas att det känns lätt att förstå varför Margareta blir svartsjuk och lite elak, säger Helena Nilsson.

Att vara dockteater-skådespelare är speciellt, de ska både jobba med sig själva och dockorna. Dockspelarna i Marionetteaterns trupp är också dockmakare och har skapat dockorna. Stina Wirséns teckningar ligger till grund för dockorna.

I föreställningen ingår en mängd olika dockor och samma karaktär finns i olika format.

Flickorna ska vara i centrum och föräldrarna lite mer fragmentariska, men ändå påtagliga, berättar Anna Hallberg, dockspelare och dockmakare.

Föräldrarna är därför oftast masker som skådespelarna håller framför sitt ansikte. Fast det finns en uppsättning av små figurer, där också föräldrarna finns med. Små figurer som spelar i ett format av tittskåpsteater, för att illustrera något som spelas upp i minnet eller i tankarna.

Flick-dockorna är stora, nästan lika stora som fyraåringar. De har rutiga klänningar på sig.

– Vi ville att dockorna skulle ha så mycket som möjligt kvar av känslan från Stina Wirséns skisser. Så var ha handmålade rutor på tyger som vi sedan sedan kläderna av, berättar Anna Hallberg.

Scenen som är en halvcirkel är inbonad av blåa trasmattor. Måsar i trä kommer att flyga över salen, ljud av havsvågar och måsars skri och en mängd olika dockor i olika storlekar. Räkna med en magisk föreställning när ”Systern från havet” har premiär.

Här kan du se en liten cyklande docka.
Bilder på fler dockor finns under filmklippet.


Pjäsen är tänkt för barn från fyra år.

Regi: Helena Nilsson
Scenografi och kostym: Peter Holm
Dockdesign: Stina Wirsén
Ljudcollade och bild: Appel
Medverkande: Magnus Erenius, Malin Halland, Anna Hallberg, Kay Tinbäck du Rees


Läs även andra bloggares åsikter om dockteater, intervju, teater, scen, Marionetteatern, Stockholms stadsteater, Ulf Stark

Arkiverad under: Intervju, Teater Taggad som: Dockteater, Intervju, Marionetteatern, Scen, Stockholms stadsteater, Teater, Ulf Stark

Kulturbloggen på fest kring världspremiären av Jag saknar dig

5 februari, 2011 by Rosemari Södergren

”Jag saknar dig, jag saknar dig” av Peter Pohl och Kinna Gieth handlar om livet två 14-åriga tvillingsystrar, en av dem dör innan hon fyller 15 och boken skildrar livet för den som överlevde.” Jag saknar dig, jag saknar dig” fick Augustpriset i klassen för barn- och ungdomsböcker 1992. Nu har filmen blivit film med något kortare titeln ”jag saknar dig”. Regissör är Anders Grönros.

Filmen hade en tidig världspremiär på Göteborg Filmfestival och Kulturbloggen var på plats. Det var en världspremiär med rejäla festligheter. Först var det mingel före filmen, där några bloggare var inbjudna och minglade med skådespelare, musiker, filmregissör, producenter och en del annat filmfolk.

Kulturbloggen var bland de första på plats och den vi träffade allra först där var den underbara skådespelaren Thomas Hanzon, som i filmen ”Jag saknar dig” spelar flickornas ganska elaka pappa. Den som vill se Thomas Hanzon live ska passa på att se föreställningen ”En familj” på Dramaten. Den har förlängts en säsong på grund av det stora publiktrycket.

Nästa person vi snackade med i vimlet var Ludvig Nilsson, sångaren från rockbandet AiluCrash. Håll utkik efter det bandet. Kirunabandet AiluCrash kommer absolut att slå igenom i samband med den här filmen. AiluCrash spelar en rockbaserad pop med lite synt till. Rockigt framför allt. Låten ”Turn the tide” släpps som singel senare i vår, jag lovar att den kommer att höras i radion. Bandet håller på att spela in ett album som kommer att släppa fram emot sommaren, eller i höst, berättade Ludvig Nilsson.

Bandet och framför allt sångaren i bandet, spelar en stor roll i filmen. Ludvig NIlsson spelar sångaren, som i filmen heter Ailu och som har en hel del med handlingen att göra. Bland annat gör han en scen i en kyrka, som säkert kommer att bli rätt omtalad.

Nästa personer vi träffade på och snackade med i vimlet var tvillingarna Hanna och Erica Midfjäll, som har de två huvudrollerna. De berättade att de är enäggstvillingar också, precis som tvillingarna i filmen och att de också var rätt olika och att det började märkas just i tonåren. Det är sådant som filmen också visar. Erica som spelar Tina, tvillingen som överlever, har inte studerat teater alls utan gick industridesign-inriktning i gymnasiet. Hanna däremot har varit teaterinriktad länge och jobbar just nu med att ta hand om barngrupper i teater.
– Det är så härligt att se barnen spela teater, de är så omedelbara, berättade hon.

Filmen kommer upp på de svenska biograferna i höst först. Jag lovar att det kommer framför allt att bli en succé bland tjejer, dels för handlingen och de ämnen som den tar upp men också för bandet AiluCrash, som definitivt kommer att slå igenom med filmen.

Längst ner, under vimmelbilderna, finns låten ”Turn the tide” från spelningen på festen. Tyvärr var det så mörkt att det inte syns på mycket, men ni för lyssna desto mer

Här är Ludvig Nilsson, sångaren i AiluCrash, tillsammans med Robert Lundström, Kulturbloggens filmkritiker i Göteborg.

Skådespelaren Thomas Hanzon tillsammans med musikern och bloggaren Camilla Gervide.

Här är Kulturbloggens Robert Lundström tillsammans med tvillingssystrarna Erica och Hanna Midfjäll som spelar tvillingarna Tina och Cilla i filmen.

Här är regissören Anders Grönros i vit kostym i mitten.

Här presenterar regissören Anders Grönros några av skådespelarna i filmen:

Här spelar AiluCrash låten Turn the tide (tyvärr så mörkt att det inte syns så mycket, men ni får lyssna. Tvillingarna Erica och Hanna Midfjäll är med på scen och sjunger.

Läs även andra bloggares åsikter om film, Peter Pohl, AiluCrash, filmfestival, fest, Midfjäll Kiruna

Arkiverad under: Film, Krönikor Taggad som: AiluCrash, fest, Filmfestival, Midfjäll Kiruna, Peter Pohl, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 168
  • Sida 169
  • Sida 170
  • Sida 171
  • Sida 172
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 243
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in