”Livet efter detta” är regisserad av Clint Eastwood, född 31 maj 1930 i San Francisco, med andra ord fyller han snart 81 år. Han är mogen nog att våga ta itu med den kanske svåraste existentiella frågan i livet: vad är döden?
Filmen ”Livet eftet detta” kretsar kring tre personer; en industriarbete i USA, en fransk hyllad tv-journalist och en skolpojke i London. Cécile De France spelar Marie Lelay, som är en rik karriärkvinna, en vass journalist som aldrig är rädd för att ställa de tuffa frågorna. Hon är i Thailand tillsammans med tv-chefen som också är hennes älskare. De drabbas av den fruktansvärda tsunamin och hon är nära döden.
Matt Damon spelar George Lonegan, en man som har förmågan att få kontakt med de döda, något han själv anser vara en förbannelse. Hans bror vill däremot att de ska göra affärer av hans förmåga och försöka få honom att sluta jobba på fabrik och istället vara medium på heltid.
Marcus är en ung skolpojke i London som bor med sin narkotikamissbrukande mamma och sin tvillingbror Jason. En stor tragedi drabbar dem.
Filmen handlar, inte oväntat med tanke på dess titel, om vad som händer efter livet. Fast egentligen handlar den väl mer om hur vi hanterar sorg och saknad – och hur vi hanterar att gå vidare i livet.
Clint Eastwood har på sin ålders höst gång på gång visat vilken filmskapare han är. Han vågar göra film kring de svåra ämnena, vågar ta upp sådant som så lätt kan bli sentimentalt och för mycket. I filmen skriver Marie Lelay en bok om sin nära-döden-upplevelse. Hon får då upptäcka hur hela hennes varumärke som seriös skjutjärnsjournalist smutsas ned. Att prata om sådana upplevelser ses som i allra högsta grad oseriöst. En forskare hon träffar har upplevt samma sak. Det är svårt att stå upp för att det finns något bakom det vi kan se med våra vanliga sinnen.
De tre personerna har var sin livsresa och var sin sak att ta hand om i livet. Clint Eastwood har lyckats rollbesätta dessa roller perfekt. Tvillingarna McLaren som spelar Marcus och hans tvillingbror är jätteförmågor, som säkert kommer att plockas upp i fler filmsammanhang. Matt Damon, som alltid, bra. Fast jag kan inte riktigt förlika mig med att han lagt på sig så många kilon sedan han slog igenom.
Filmen är två timmar och fem minuter. Trots att den är något längre än normallängd satt jag aldrig och undrade när filmen skulle ta slut, jag blev så absorberad. Jo, det är klart att det tog en liten stund att komma in i filmen, när tre karaktärers liv ska presenteras var för sig tar den delen av filmen viss tid. Men Eastwood och filmens producent Steven Spielberg lotsar oss professionellt genom den fasen i filmen också.
För att vara en film som handlar om det svåraste i livet: döden, förmedlar den en ödmjuk känsla av hopp.
För mer än tjugo år sedan gjorde jag några reportage om nära-döden-upplevelser och jag intervjuade en läkare som samlat på en mängd sådana berättelser. Den läkaren var väldigt noga med att påpeka att han inte vill eller kan ge något svar på om människornas upplevelser är något som sker eller något som de ser inne i hjärnan. Jag tycker Eastwood förmedlar samma inställning. Filmen handlar egentligen inte om huruvida det finns något efter detta liv utan mer om hur vi ska hantera det liv vi har.
Läs även andra bloggares åsikter om film, Clint Eastwood, Matt Damon, livet, döden, existentiell