Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

livet

Konst: Upplev livets mysterium på Moderna Museet

by

MM 1

”Livet självt” på Moderna Museet i Stockholm

Knepigt och stort ämne, det här. Frågan om vad livet egentligen är, dess materialiteter och egenskaper visar sig vara svår att besvara. Här på Moderna Museet blandas naturvetenskap och konst och jag ser ett samband mellan detta och Christine Ödlunds ”Aether & Einstein” hos Magasin III.

Livet självt har sedan Aristoteles förblivit ett mysterium, trots otaliga försök att finna en definition inom såväl naturvetenskapen som filosofin. Inte ens med dagens avancerade teorier om komplexa system och den syntetiska biologins svindlande möjligheter, kan vi med bestämdhet säga varken vad som är vid liv eller vad liv består av. Ett försök att närma sig ämnet genom en konstutställning verkar därför motiverat – om så bara för att känna av vår oförmåga att finna tillfredställande svar.

Utställningen Livet självt sträcker sig från det tidiga 1900-talet då konstnärer i och vid sidan av det abstrakta avantgardet arbetade för att kategorisera tillvaron, fram till idag och den värld av objekt som befinner sig någonstans mellan det vi kallar vid liv och ett statiskt tillstånd.

Har man anlag för grubblerier kan det här kanske bli lite påfrestande. Men en liten fin minikatalog är hjälp på vägen. I gränslandet mellan vetenskap och fritt konstnärligt skapande visas mångfald och oväntade mönster. Det lever verkligen!

Ännu en gång placerar sig Moderna Museet i Stockholm bland de främsta och mest ambitiösa konsthallarna i världen. Ända sedan Pontus Hultén (1924-2006) köpte in amerikansk pop-konst på 60-talet, överskred budget kraftigt och fick hård kritik för detta, har museet haft en ledande roll fullt i klass med MoMA i New York.

Väl ute i verkligheten igen, den vardagliga tillvaron, har vi inte blivit mycket klokare. Livet är och förblir ett mysterium. Tack och lov.

TIPS: ”Kunstformen der Natur” av Ernst Haeckel (1834-1919) är en rikt och vackert illustrerad bok som skildrar senare delen av 1800-talet. Finns att bläddra i på utställningen.

Bland konstnärerna som visas i utställningen är Giovanni Anselmo, Olga Balema, Hicham Berrada, Joseph Beuys, Karl Blossfeldt, Victor Brauner, Trisha Donnelly, Pierre Huyghe, Tehching Hsieh, Josh Kline, Hilma af Klint, Mark Leckey, Helen Marten, Katja Novitskova, Philippe Parreno, Rachel Rose, Paul Thek och Rosemarie Trockel.
Curatorer: Daniel Birnbaum, Carsten Höller och Jo Widoff.

Foto: Lars Wickberg

MM 2

Närmare döden – Vackert och vemodsfyllt om döden – och livet

by

Stockholm City

Närmare döden – en tvåpersonersrevy
Av Lotta Olsson
Regi Ensemblen
Musik Fredrik Meyer
Musik Marika Willstedt
Dockmakare Thomas Lundqvist
Dockkläder Adina Almén
Premiär 24 februari 2016 Klara Soppteater

Det är alltid lika trevligt att se en föreställning på Klara soppteater. Den här gången är jag extra spänd på vad som komma skall. Döden låter som ett tungt tema, och jag undrar vad det kommer att handla om. Så dyker Albin Flinkas och Fredrik Meyer upp på scenen och berättar att de ska sätta upp en revy om döden. Det är bara de två och en docka.

Inledningsnumret, en visa som handlar om det stora mörkret, är så vackert att jag får tårar i ögonen. Stämningen är fin, i den stora spegeln bakom scenen ser vi oss själva i mörkret bakom de tända, små ljusen på borden.

Sedan dras ridån för den bakre delen av scenen och revyn börjar. Det blir inte alls så tungt som jag befarat. Texterna, som är skrivna av den mångsidiga författaren Lotta Olsson, innehåller både allvar och humor och handlar lika mycket om liv som död. De handlar om moderna trender som träningshets, ätstörningar och ångest framkallad av tidningarnas varnande löpsedlar. Albin Flinkas och Fredrik Meyer turas om att sjunga och spela, de har mycket bra kroppsspråk och mimik. Att få sitta så nära inpå scenen och uppleva skådespelarnas gester och miner så tydligt ger en speciell känsla.

Dockan är fantastiskt välgjord av dockmakaren Thomas Lundqvist och känns nästan levande den också. Den är nyfödd vid pjäsens början och tankeväckande sägs att de nyligen födda och de riktigt gamla är lika nära till att inte finnas.

Revyn handlar om döden men det visar sig att livet här och nu trots allt är det viktiga.

Medverkande
Albin Flinkas, Fredrik Meyer

The Descendants – något av det mänskligaste jag sett på bio på länge – och bästa

by

Titel: The Descendants
Betyg: 5
Svensk premiär: 27 januari 2012

George Clooney vann priset för bästa manliga skådespelare i Golden Globe-galan nyligen för sin roll i The Descendants. Filmen vann dessutom priset som bästa film.
Det var välförtjänta priser, både till Clooney och till filmen.

Clooney visar att han är en av de duktigaste nutida skådespelarnai rollen som Matt King, som är en välbärgad man som lever på Hawaii och som en dag ställs inför en katastrof.

I början av filmen säger Matt King att många tror att livet på Hawaii är som en ständig semester, men människorna där har sina bekymmer precis som alla andra. Jag väntade mig då en film med budskapet att det är synd om överklassen, eller de rika. Vi som måste vända på alla slantar ska inte avundas dem, för de har det så svårt.

Det här är inte en sådan film. Visserligen har Matt King det ekonomiskt tryggt, men i stort sett skulle det som filmen handlar om kunnat utspela sig i de flesta familjer med skillnaden att en svensk familj med låga inkomster reste med lågprisbussar istället för flygplan.

Matt Kings fru har råkat ut för en svår båtolycka och ligger i koma på sjukhuset. Matt försöker ta hand om sina två döttrar, en tonårstjej med drogproblem och en tioårig dotter med kraftigt utagerande beteende, kanske med adhd-problematik? Det har varit frun som tagit hand om barnen medan Matt mest ägnat sig åt affärsverksamhet. Nu försöker ha få bättre kontakt med sina döttrar.

Filmen skildrar en familj där en olycka förändrar allt. När olyckan slår till, det är inte alltid när vi är beredda på det, snarare är det nog oftare tvärtom.

Regissören har jobbat med många täta långsamma närbilder på karaktärerna, vilket ställer höga krav på bra skådespel. Jag blir imponerad inte bara av George Clooney utan av alla och en sak är säker: Shailene Woodley som spelar äldsta dottern, Alexandra, får säkert många fler roller efter sin insats här. Ja flera av aktörerna i birollerna imponerar, Amara Miller som tioårige truliga Scottie och Nick Krause som Sid, vän till Alexandra.

Det är så skönt att se människor som är mänskliga, varken superonda eller änglalika, helt enkelt mänskliga. När någon blir dödligt skadad i en olycka kan också de dåliga sidorna hos anhöriga komma fram, med anklagelser om skuld – och den som blir dödligt skadad kanske inte heller har varit en ängel. Det är väl just det som gör döden och att vara i dess närhet så tungt: att det är så mycket skuldkänslor som rörs upp. Jag tror att alla som någon gång har haft en nära anhörig som är dödssjuk eller illa skadad kommer att känna igen mycket i hur vi agerar.

Jag vill inte berättar för mycket, för att inte avslöja filmens handling. Men filmen är något av det bästa jag sett på bio på länge.

Om den inte får årets Oscar blir jag väldigt förvånad.

Filmbolaget skriver om filmen:

Alexander Payne, regissören bakom Oscar®belönade “Sideways”, är tillbaka med denna bitterljuva historia om Matt King (George Clooney) vars liv passerat obemärkt för andra och för honom själv. När hans fru råkar ut för en olycka utanför Waikiki tvingas Matt omvärdera sitt liv, ta en mer aktiv roll i sina döttrars uppväxt och besluta hur han ska göra med den bit land familjen ärvt från Hawaiianska kungligheter och missionärer. I övriga roller ser vi bl.a stjärnskottet Shailene Woodley, Matthew Lillard och Beau Bridges.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Filmrecension: Livet efter detta

by


Livet efter detta
Betyg 5

”Livet efter detta” är regisserad av Clint Eastwood, född 31 maj 1930 i San Francisco, med andra ord fyller han snart 81 år. Han är mogen nog att våga ta itu med den kanske svåraste existentiella frågan i livet: vad är döden?

Filmen ”Livet eftet detta” kretsar kring tre personer; en industriarbete i USA, en fransk hyllad tv-journalist och en skolpojke i London. Cécile De France spelar Marie Lelay, som är en rik karriärkvinna, en vass journalist som aldrig är rädd för att ställa de tuffa frågorna. Hon är i Thailand tillsammans med tv-chefen som också är hennes älskare. De drabbas av den fruktansvärda tsunamin och hon är nära döden.

Matt Damon spelar George Lonegan, en man som har förmågan att få kontakt med de döda, något han själv anser vara en förbannelse. Hans bror vill däremot att de ska göra affärer av hans förmåga och försöka få honom att sluta jobba på fabrik och istället vara medium på heltid.

Marcus är en ung skolpojke i London som bor med sin narkotikamissbrukande mamma och sin tvillingbror Jason. En stor tragedi drabbar dem.

Filmen handlar, inte oväntat med tanke på dess titel, om vad som händer efter livet. Fast egentligen handlar den väl mer om hur vi hanterar sorg och saknad – och hur vi hanterar att gå vidare i livet.

Clint Eastwood har på sin ålders höst gång på gång visat vilken filmskapare han är. Han vågar göra film kring de svåra ämnena, vågar ta upp sådant som så lätt kan bli sentimentalt och för mycket. I filmen skriver Marie Lelay en bok om sin nära-döden-upplevelse. Hon får då upptäcka hur hela hennes varumärke som seriös skjutjärnsjournalist smutsas ned. Att prata om sådana upplevelser ses som i allra högsta grad oseriöst. En forskare hon träffar har upplevt samma sak. Det är svårt att stå upp för att det finns något bakom det vi kan se med våra vanliga sinnen.

De tre personerna har var sin livsresa och var sin sak att ta hand om i livet. Clint Eastwood har lyckats rollbesätta dessa roller perfekt. Tvillingarna McLaren som spelar Marcus och hans tvillingbror är jätteförmågor, som säkert kommer att plockas upp i fler filmsammanhang. Matt Damon, som alltid, bra. Fast jag kan inte riktigt förlika mig med att han lagt på sig så många kilon sedan han slog igenom.

Filmen är två timmar och fem minuter. Trots att den är något längre än normallängd satt jag aldrig och undrade när filmen skulle ta slut, jag blev så absorberad. Jo, det är klart att det tog en liten stund att komma in i filmen, när tre karaktärers liv ska presenteras var för sig tar den delen av filmen viss tid. Men Eastwood och filmens producent Steven Spielberg lotsar oss professionellt genom den fasen i filmen också.

För att vara en film som handlar om det svåraste i livet: döden, förmedlar den en ödmjuk känsla av hopp.

För mer än tjugo år sedan gjorde jag några reportage om nära-döden-upplevelser och jag intervjuade en läkare som samlat på en mängd sådana berättelser. Den läkaren var väldigt noga med att påpeka att han inte vill eller kan ge något svar på om människornas upplevelser är något som sker eller något som de ser inne i hjärnan. Jag tycker Eastwood förmedlar samma inställning. Filmen handlar egentligen inte om huruvida det finns något efter detta liv utan mer om hur vi ska hantera det liv vi har.

Filmens hemsida.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Chris Martin, en smart kille: han lägger av med Coldplay nästa år

by

Maud Olofsson anser att människor ska jobba långt upp i åldrarna. Chris Martin, sångaren i Coldplay, håller nog inte med. Han säger till Music-news att han lägger av nästa år, då blir han 32 år:

The Coldplay frontman doesn’t want to become an ageing rock star and is keen to quit music before he feels too old.

He said: ”I’m 31 now and I don’t think bands should keep going past 33. ”So we’re trying to pack in as much as possible. Up until the end of next year, we’ll just go for it in every sense. I don’t believe in time off.

”We’ve still got our own hair, we can still fit into our musical trousers and we’ve got to make the most of that.”

Jag önskar jag kunde göra likadant. Tänk att vara så ekonomiskt oberoende att bara kunna gå på känslan och att kunna sluta när man är på toppen. Det kan nu inte de flesta, de flesta måste slita på med sina jobb. Om de ens får jobb i dagens varselsamhälle.

Aftonbladet rapporterar också om detta.

Andra bloggar om: , , , ,