• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Frost 2 – betyg 5

20 december, 2019 by Redaktionen

Frost 2
Betyg 5
Svensk biopremiär 25 december 2019
Filmen visas i 3D, 2D, dubbad till svenska, dubbad till svenska med svensk text, dubbad till nordsamiska med svensk text samt i den engelska originalversionen med svensk text.

På juldagen kommer den av många efterlängtade uppföljaren till Disneys succéfilm Frost. Nu får vi följa systarna Elsa och Anna när det försöker hitta ursprunget till Annas magiska krafter. Ett uppdrag som visar sig vara farligare än de först trott.

Under sin resa upptäcker de sanningar om det förflutna och de lär sig att allt inte är som det verkar. De hittar också orsaken till varför en ogenomträngliga dimman ligger över skogen.
De inser att de måste hitta sanningen om varför Arendal och Tundra-folket började kriga. Endast genom att hitta denna sanning kan de rädda både Arendalen och Tundrafolket.

Filmen riktar sig mot de äldre barnen och är ganska mörk i sin berättelse jämfört med den första filmen, men den är riktigt bra och spännande. Det är en film som både vuxna och barn kommer att uppskatta.

Filmen är delvis som en musikal, det är mycket musik och många låtar i filmen.

Min favoritkaraktär är snögubben Olaf. Han fungerar som en bra brytning mot de intensiva delarna i filmen. Också renen Sven och Kristoffer hjälper till med att lyfta stämningen.

Det är fascinerande att se hur långt Pixar har kommit under de senaste åren med sin grafik. Detaljerna är otroligt skickligt utförda.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Animerad Film, Animerat, Disney, Filmrecension, Recension, Scen

Recension av tv-serie: Vår tid är nu – säsong 3 – ett platt fall

20 december, 2019 by Rosemari Södergren

Vår tid är nu – säsong 3
Betyg 1
Seriepremiär 28 oktober 2019 på SVT.
Visas på SVT Play

Den tredje säsongen av Vår tid är nu, en svensk TV-serie skapad av Johan Rosenlind, Ulf Kvensler och Malin Nevander, hade premiär 28 oktober 2019 på SVT.

Den första säsongen, som hade premiär i SVT i oktober 2017, blev en stor succé, både bland tittare och kritiker. Produktionen är en av SVT:s största dramasatsningar genom tiderna och spänner över flera decennier, med avstamp vid krigsslutet år 1945. I huvudrollerna i de första säsongen syns Hedda Stiernstedt, Charlie Gustafsson, Mattias Nordkvist, Adam Lundgren, Suzanne Reuter och Josefin Neldén.

Många rördes av romansen över klassgränserna mellan kökspojken Calle och restaurangägarens Helga Löwanders dotter Nina. Genom skildringen av Nina och Calle får vi en fin skildring av tidsandan efter andra världskriget.

Restaurangägaren Helga Löwander (som spelas av duktiga Suzanne Reuter) är änka och har tre barn; Nina, Peter och Gustaf. Den första säsongen utspelar sig från krigsslutet och några år. Vi får också följa några sidokaraktärer, framför allt Margareta ”Maggan” Nilsson (som spelas av Josefin Neldén) som engagerar sig fackligt.

Tiden har gått och i den tredje säsongen skildras 1960-talet och början av 1970-talet. Det är en fascinerande tid i Västeuropa med studentuppror och människor börjar kräva lika rättigheter mellan män och kvinnor. Det är mycket som händer under dessa år och rockmusiken tar plats på musikarenor.

Säsong tre misslyckas att skildra denna spännande tid av flera skäl. Huvudkaraktärerna, Nina, Peter och Calle med flera spelas av skådespelare som är runt trettio år. I den första och andra säsongen fungerade det bra men nu, när dessa trettioåringar (Charlie Gustafsson som spela Calle Svensson är till och med yngre än trettio) ska spela medelålders blir det inte trovärdigt. Inte alls.
Hedda Stiernstedt, som är 31 år, spelar mamma till Christina, som spelas av Julia Heveus, som är 23 år. Nej det fungerar inte trovärdigt, alls.

Ännu värre är den groteska skildringen av vänstern, där Ninas dotter Christina blir kär i en riktigt vidrig extremvänsterman, John (spelas av Morten Vang Simonsen). Skådespelaren gör en verkligt bra rollprestation, det är så jag skulle tycka det vore otäckt att möta honom i verkligheten. Men … Ja det finns mycket att ifrågasätta när det gäller berättelsen om John och Christina. John är som en karikatyr av de värsta berättelserna om utrensningar i Stalins Sovjet och Maos Kina eller röda khemrerna i Kampuchea. Jag känner många som var med i de så kallade extrema vänstergrupperna i Sverige under 1960- och 1970-talet. Jag har aldrig sett något som liknar denna skildring. Och som socker på tårtan skildras så Socialdemokraterna som mycket gulliga. Jan Guillou har reagerat starkt på denna extrema vinkling av historien och kallar det för historieförfalskning. Visserligen är Vår tid är nu ett drama och då har skaparna frihet att berätta som de vill men samtidigt har ambitionen varit tydlig att också skildra Sverige under dessa decennier. Och då är skildringen av Johh och ytterhetsvänstern överdriven.

Ett annat stort minus är den sidoberättelsen som bara rinner ur i sanden. På Löwanders restaurang finns en Vietnamdesertör som jobbar som discjockey och som har en relation med en av servitriserna och de väntar barn. Plötsligt blir denna Vietnamdesertör kontaktad av den amerikanska ambassaden och han tvingas att vittna om något som hänt i Vietnam. Hur gick det med detta? Det glöms helt bort i sista avsnittet då vi ska få svar på allt.

Jo det finns delar av säsong 3 som berör och som kan berätta något om hur människor reagerar och lever. Skildringen av Gustaf och hans fru som blir svårt sjuk, är en av säsongen mer välgjorda delar. Men det är för mycket som är slarvigt och svårt att tro på för att säsongen ska kännas som att bra avslut. Nej, efter att ha gått upp som en sol i säsong 1 har serien gjort platt fall i säsong 3.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: Recensio, Recension, Recension av tv-serie, SVT Play, TV-serie, Vår tid är nu

Skivrecension: Postcard av Laleh – vykort med fri vy

20 december, 2019 by Redaktionen

Artist: Laleh
Album: Postcard
Betyg: 4
Releasedatum: 20 december 2019

Det är minusgrader utomhus, ändå sätter jag mig på balkongen för att lyssna på Lalehs nya album ”Postcard”. Redan innan jag sätter igång låtarna vet vad jag kommer få uppleva och det är något vilsamt i det. Det är mörkt och kallt runtomkring mig i konstrast till det som börjar spelas i mina öron. Låtarna är som Lalehs låtar ska vara; melankoliskt spröda med en röst som är både innerlig men också lätt plågad. Tillsammans med musiken, som stundtals är snudd på filmisk, skapar hon en vilja att stanna kvar och en längtan att bege sig iväg.

Albumet är helt på engelska och låtarna är skrivna för och med andra stora artister som Demi Lovato, Shawn Mendes, Ellie Goulding och Tori Kelly. Det är hennes åttonde album och ger en inblick i hennes liv i Los Angeles och arbetet som låtskrivare. Det är rena, akustiska låtar men med mycket stråkar och en blandning av enkla melodier och maffiga strofer.

Vissa textrader är subtila och mystiska och lämnas öppna för tolkningar som låtraden ”If happy is hurt – Im happy for you”. Samtidigt som vissa meningar känns väldigt tydliga och ärliga som i låten ”Safe” där hon sjunger ”I will not tell you it’s all butterflies and roses”. Det finns en röd tråd av sökande och finnande både i musiken men också känslan man får av att lyssna på den. Låten ”Lost and found” är otrolig i sin uppbyggnad mot ett crescendo med ett abrupt avslut som lämnar en kvar med en dånande tystnad.

Samma textrad dyker upp i två låtar och jag dröjer mig kvar vid uppmaningen ”Run for the mountain, aim for the wind, follow the river but always come home”. Det känns som att det sammanfattar hela albumet, samt min uppfattning av Laleh; hon är frihet för mig. Den vackra blandningen av skör och säker. Turbulent och trygg. Jag blir omfamnad i texten samtidigt som jag uppmanas flyga fritt. Söka efter rötter men lika mycket plantera om sig själv varthän man helst önskar.

I videon som släpps i samband med albumet svarar Laleh på vad hon skulle skriva om hon skulle posta ett vykort till sig själv ”Try to enjoy every moment and stay true to yourself, becuase that’s the best thing you got”. Det är det bästa du har. Dig själv.

När sista låten har klingat ut är jag frusen utanpå men varm inuti. Jag tar med mig Lalehs ord om att söka äventyret men alltid komma hem. Flyg fritt – men glöm inte att landa.

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner, Toppnytt Taggad som: Laleh, Musik, Recension, Skivrecensioner

Filmrecension: Star Wars: The Rise of Skywalker – tja, emellanåt lite spännande och någon gång händer något oväntat

18 december, 2019 by Rosemari Södergren

Star Wars: The Rise of Skywalker
Betyg 3
Svensk biopremiär 18 december 2019
Längd 2 timmar och 21 minuter lång
Tillåten från 11 år

Är världen enkel att uppdela i svart och vitt, i onda och goda? Och om man tillhör den goda sidan är det vackert och fint att döda medan de som tillhör den onda sidan är onda för att de dödar? Jag har väldigt svårt för budskapet att det är fint att döda och utföra våld i det godas namn. Disneys filmproduktion står nästan alltid för det budskapet, denna indelning av världen i goda och onda och en tydlig linje mellan dem.

Star Wars: The Rise of Skywalker är ytterligare en filmproduktion som står för detta Hollywood-budskap.

Kanske är det så att äventyrsfilmer som Star Wars måste vara så förenklade i sin dramaturgi. Det måste vara så uppenbart att de svartklädda som står för raka led och ordning och reda är de onda medan de enkla karaktärerna med mångkulturell utstrålning är de goda. Jag har bara så extremt svårt att tro på att människor skulle ställa upp utan att blinka på ledare som är så nattsvart onda som de onda figurerna i Star Wars. Fast det är väl inte meningen att vi ska tro på berättelsen, den ska väl inte ha något att säga oss om hur det är att leva. Den är väl bara till för att vara en stunds underhållning med en hel massa skjutande och exploderande.

Men är människor verkligen så dumma att de inte klarar av en berättelse med djup och klarar de inte av skildringar av karaktärer som har både gott och ont i sig? Och vad är gott och vad är ont? Ja i Star Wars är det glasklart vad som är gott eller ont, förstås. Jag är rätt trött på filmer som bygger på den principen.

Vi för följa fortsättningen på förra filmen och visst är det intressant och kul att den största hjälten i en äventyrsfilm idag kan vara en kvinna. Rey (spelas av Daisy Ridley),som vi fick möta i förra filmen är tillbaka med sina vänner Poe (Oscar Isaac), Finn (John Boyega) och på andra sidan har vi Kylo Ren (Adam Driver). Det är den yngre generationen som står i centrum.

Vi känner igen det mesta, där är den klassiska musiken och ljuden från Star Wars och där är rymdskeppet, Stormtroopers, oändliga rymdscener, gulliga förmänskligade robotar och fantasifulla existenser från olika världar – plus mer magi än det brukar vara och ännu mer skjutande, det märks att tv-spel-dramaturgin påverkar filmindustrin.

Det som stör mig är bland annat att filmskaparna så uppenbart trycker på precis de knappar som de förväntar sig att publiken vill ha. Att allt är som det alltid har varit i dessa filmer: det goda mot det onda, det svarta mot det vita, lite gulligt emellanåt och stora ord om vänskap och rymden, rymden, rymden.

Jag är nästan lite tveksam till om mitt betyg är för högt. Kanske är jag lite för mycket Star Wars-fan och har svårt att sätta lägre betyg. Men av och till är filmen engagerande och emellanåt lite spännande och någon gång händer något oväntat.

Filmbolaget bad oss filmkritiker att inte avslöja för mycket ur intrigen, för det kan förstöra filmupplevelsen. Jag har valt att lyssna på denna uppmaning, men jag gissar att en hel del skribenter kommer att strunta i det och kommer att avslöja vem Rey är och en hel del annat. Min sammanfattning av filmen är att den är, givetvis, nödvändig att se för alla Star Wars-fan, om inte för att diskutera vissa saker. Och betygsmässigt: tja, emellanåt lite spännande och någon gång händer något oväntat men annars in i minsta detalj skapad efter den garanterade mallen för kommersiell framgång,

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Disney, Filmrecension, Hollywood, Recension, Scen, Skywalker, Star Wars

Danskritik: Fredrik ”Benke” Rydmans Snövit – är snygg, rolig med duktiga dansare och starka visuella scenlösningar

12 december, 2019 by Rosemari Södergren

Fredrik ”Benke” Rydmans Snövit
Idé och Koreografi Fredrik Benke Rydman
Scenografi: Fredrik Benke Rydman och Lehna Edwall
Kostym Lehna Edwall
Ljus Linus Fellbom
Dansare Lisa Arnold, Daniel Asamoah, Michael Buchner, Kevin Foo, Milena Jacuniak, Hanna Jansson, Daniel Koivunen, Ellen Lindblad, Martin Wallin
Premiär på Dansens Hus, Stockholm, 11 december 2019

Visuellt snyggt, perfekt. Fredrik ”Benke” Rydman är en av nutidens mest fascinerande regissörer och koreografer. Allt har tar tag i blir ytterst sevärt. Också nu när han gjort sin tolkning av sagan om Snövit och fört in den i vår tid. Koreografiskt är föreställning helt fantastisk: färgerna, de skicklig dansarna, musiken. Jag är så fascinerad av hur dansen, som bygger både på modern streetdance och klassiska influenser, kan berätta så mycket. Det behöver inga ord när Fredrik ”Benke” Rydman skapar koreografin.

Men ska jag vara ärlig når dramaturgin, berättelsen, inte riktigt fram hela tiden. Första halvan är klockren men sedan blir den inte lika skarpt raktpå. I ett pressmeddelande står det om uppsättningen:
Snövit 2019 handlar om en kamp mot ålderdom, en kamp för att bli älskad, en kamp mot ensamhet, en kamp mot psykisk ohälsa.

Att skildra kampen mot ålderdom – ja det når fram. I det ligger väl kampen om att bli älskad också, att människor tror att de är älskade på grund av utseende och ytliga värden. Däremot tycker jag inte att en kamp mot ensamhet och ännu mindre en kamp mot psykisk ohälsa går fram.

Snövits förälder är en androgyn person (dansas så skickligt av Daniel Koivunen). Hen vill vara vacker och bli bekräftad, går på yoga och gym och kämpar och får sin bekräftelse via miljoner likes på Instagram. Snövit, dottern, vill hon mest ha som en statussymbol, något gulligt och sött att visa upp. Detta framförs starkt med dans, i färg, med kläderna, med musik och digitalt exponerade bilder. Enastående visuellt snyggt och talande utan ord. Mästerligt.

En dag har Snövit fått mens och därmed tar hon steget från att vara ett litet barn till att vara en ung kvinna. Då får hon sin egen mobiltelefon och kan skapa sin egen profil på sociala medier och den bekräftelse och kärlek hon inte får av sin förälder kan hon få via alla följare som gillar henne. Då händer det som skakar om hennes förälder: Snövit får fler likes på Instagram.

Det är både roligt, träffande och ironiskt att framföra den klassiska sagan om Snövit i vår tid där styvmoderns talande spegel är våra sociala medier och Instagram i synnerhet.

I pressmeddelandet står det om Benke Rydmans Snövit:
Det blir en hisnande resa in den digitala samtiden, tillsammans med Snövit, Instadrottningen och 7 influencers.

De sju influencers är de sju dvärgarna, som i premiärföreställningen bara var sex. Dvärgarna, eller rättare sagt de sex influencers har var och en byggt upp sitt personliga varumärke med sin diagons. De är på en retreat för socialamedieberoende och har fått lämna ifrån sig sina telefoner och går varje dag på stärkande promenader. Dessa dansare är publikfavoriter och får kraftiga applåder, välförtjänta. Det är skickliga. Här tycker jag inte att det Benke Rydman formulerat att han vill säga går fram helt. Dvärgarna blir inte urskiljbara individer.

Som helhet är detta ändå en underbar föreställning som jag är säker på kommer att bli utsåld lång tid. Den är snygg, rolig med duktiga dansare och snygga scenlösningar.

Arkiverad under: Dans, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dans, Dansens Hus, Danskritik, Dansrecension, Fredrik Benke Rydman, Recension, Scenkonst, Snövit

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 12
  • Sida 13
  • Sida 14
  • Sida 15
  • Sida 16
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 241
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Vernon Subutex har premiär den 5 oktober på Teater Galeasen

Teater Galeasen sätter upp Vernon … Läs mer om Vernon Subutex har premiär den 5 oktober på Teater Galeasen

Christian Gabels 1900-projekt avslutas med en sista audiovisuell föreställning

Med melankoliska melodislingor och … Läs mer om Christian Gabels 1900-projekt avslutas med en sista audiovisuell föreställning

Jackie Chan gör comeback på bio

Gammal är äldst! Det kan actionlegenden … Läs mer om Jackie Chan gör comeback på bio

Buena Vista Social Club firar 30 års jubileum med vinyl

Musiken från Buena Vista Social Club … Läs mer om Buena Vista Social Club firar 30 års jubileum med vinyl

Filmrecension: Supergirl

Supergirl Betyg 2 Svensk biopremiär 26 … Läs mer om Filmrecension: Supergirl

Filmrecension: The Death Of Robin Hood

The Death Of Robin Hood Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: The Death Of Robin Hood

Recension av tv-serie: Historien om partierna – skummar på ytan och blundar för viktig information

Historien om partierna Betyg 3 Premiär … Läs mer om Recension av tv-serie: Historien om partierna – skummar på ytan och blundar för viktig information

En midsommarnattsdröm av William Shakespeare är årets sommarteater på Stallebrottet

En midsommarnattsdröm av William … Läs mer om En midsommarnattsdröm av William Shakespeare är årets sommarteater på Stallebrottet

Kulturhuset Stadsteatern: Fri Scen drar igång redan 12 augusti 2026

Ida Löfholm, Lidia Bäck och Malin … Läs mer om Kulturhuset Stadsteatern: Fri Scen drar igång redan 12 augusti 2026

Statens historiska museer återlämnar föremål från offerplatsen Unna Sájvva

Statens historiska museer har beslutat … Läs mer om Statens historiska museer återlämnar föremål från offerplatsen Unna Sájvva

Filmrecension: Toy Story 5 – en magnifik triumf

Toy Story 5 Betyg 5 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Toy Story 5 – en magnifik triumf

Recension: David Byrne – Perfektion i rörelse – och en ovanligt lång väntan

Det finns konserter där publiken sjunger … Läs mer om Recension: David Byrne – Perfektion i rörelse – och en ovanligt lång väntan

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in