Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Recension av tv-serie: Messiah – en fantastisk tv-serie om politik, religion och världen idag

by

Messiah
Betyg 4
Premiär på Netflix 1 januari 2020
Av Michael Petroni

Vill du se något som verkligen sticker ut och skiljer sig från det mesta som visas i tv-serieformat ska du definitivt se Messiah. Serien sätter verkligen igång tankarna.

En man dyker upp i Mellanöstern och verkar ha mystiska krafter där han får en kraftig sandstorm att stoppa de islamistiska våldsamma IS från att ta över Damaskus. Denna man blir kallad Al-Masih, arabiska för Messias, och får hundratals följare som följer honom ut i öknen då han vandrar till gränsen till Israel. Al-Masih spelas klockrent trovärdigt av Mehdi Dehbi.

I USA blir mannen uppmärksammad av CIA som skickar ut agenten Eva Geller för att undersöka vem han är och vad hans syfte är. Eva Geller spelas av Michelle Monaghan, som i mina ögon är en usel skådespelare. Hon är anledningen till att serien inte får högsta betyg, 5, av mig. Hon spelar alltid samma karaktär. Har du sett henne i en serie eller film, ja då har du sett henne i alla.

Serien är fascinerande och ställer bland annat frågan om vad som skulle hända om Jesus, den man som gav upphov till kristendomen, föddes på nytt. Hur skulle världen agera och ta emot om det kom en man som predikade det som Jesus predikade och gjorde de under som han gjorde? Om det kom en man som kunde gå på vatten, kunde bota sjuka, uppväcka döda, men precis som Jesus inte gjorde det med alla. Jesus uppväckte ju inte alla som dött. Ja huruvida Jesus gjorde det som det står i Nya Testamentet finns det skilda uppfattningar om. Men om vi utgår från vad som står i Nya Testamentet är det ändå glasklart att Jesus inte botade alla, inte uppväckte alla.

Hur skulle världen agera om det kom en person som var som Jesus beskrivs i Nya Testamentet? Många skulle troligtvis vara säkra på att det var bluff och som CIA-agenten i serien försöka hitta bevis på bluff.

Serien är fantastisk skildring av politik, religion, filosofi, psykologi och sociala mediers inflytande på människors liv idag – och den ger mycket att tänka på.

Bokrecension: Sidor tillägnade Solen: måleri och mystik av Ivan Aguéli

by

Sidor tillägnade Solen : måleri och mystik
av Ivan Aguéli, Ibn Arabi, Bo Gustavsson
Utgivningsdatum 2019-06-07
Förlag Aprilvindens Förlag
Översättare Bo Gustavsson
ISBN 9789198475418

En fascinerande samling essäer om skaparprocessen och kreativitet kopplat till mystik. Vad gör att människor kan skapa? Ivan Aguéli är ett världsnamn inom konsthistorien. I denna relativt tunna bok finns ett urval av de essäer och översättningar som Ivan Aguéli publicerade i den franska tidskriften ”La Gnose” 1910–11.

Det är första gången dessa essäer ges ut i bokform.

Jag är oerhört fascinerad av dessa essäer. Jag håller långt ifrån med om allt Ivan Aguéli. Snarare tvärtom. Min första tanke när jag hörde om boken var att jag skulle bli inspirerad av hans tankar, eftersom jag har ett stort intresse för olika former av det som kallas mystik och jag är övertygad om att det finns mycket mer i världen, både på jorden och i universum, än vi kan uppfatta med våra sinnen. Det sägs ju att vetenskapen inte ens kan beskriva fem procent av allt som finns.

Mystik har att göra med att känna eller uppfatta saker vi inte kan ta på, eller se med våra ögon. Det behöver inte betyda att det inte finns. Känslor, finns de? Eller för att ta något högst konkret: de luftmolekyler som gör att hundar kan spåra, de finns uppenbarligen men vi kan inte uppfatta dem med våra sinnen. Det är hundar som har dessa sinnen.

Men då min väg i livet inte är den muslimska vägen märker jag att essäerna är som att höra Aguéli uttrycka sig och jag vill svara och säga emot. Han skriver bland annat negativt om buddhism och ödmjukhet. Jag märker att jag blir rätt arg på honom. Men jag tycker det är intressant och givande. För just genom att möta andras åsikter lär vi känna oss själva.

Nej, jag håller inte alls med Aguéli om hans syn på mystik. Tvärtom tror jag att mystiken och allt i världen är öppet lika mycket för kvinnor som för män. Hans inställning är ju strikt patriarkal. Ja, jag har respekt för religionsfrihet och jag har respekt för att en del, som Aguéli, konverterar till islam. Men som den utövas i länder som Iran och Saudiarabien har jag svårt att kalla den särskilt jämställd och för mig är religion som har med mystik att göra ofta mycket mer jämställd än det som förespråkas i dessa essäer.

Men det är väldigt intressant att läsa och liksom ta en diskussion i tankarna.

Boken innehåller även ”Traktaten om Enheten” av sufimästaren Ibn Arabi, ett verk från 1200-talet som betydde mycket för konstnären.

Bokrecension: Ett kallt fall av Peter May

by

Ett kallt fall
Författare: Peter May
Serie Enzo Macleod (del 1)
Utgivningsdatum 2019-09-26
Förlag Modernista
Originaltitel Extraordinary People
ISBN 9789178931569

Peter May är en rutinerad, flerfaldigt prisbelönt skotsk romanförfattare, bosatt i Frankrike, vars böcker sålt i över 4 miljoner exemplar. Hans Lewis-trilogi om Edinburgh-polisen Fin Macleod har hyllats av kritikerna både internationellt och i Sverige, och har vunnit en rad priser, bland annat Cezam Prix Littéraire Inter CE i Frankrike och The Barry Award för »Årets bästa kriminalroman« i USA . Ett kallt fall är den första boken i hans nya serie – The Enzo Files – om rättsmedicinaren Enzo Macleod, som utspelar sig i Frankrike.

Berättelsen är skickligt sammanvävd. Mycket skickligt. Peter May kan sitt hantverk. Det kan ibland vara lite för tydligt, som när vi får redogjort för vilka viner de har till maten och när i får sexscenerna väl tydligt redogjorda. Det är berättarknep som är välkända. Lockar det verkligen fortfarande läsare? Jag kom ihåg hur Enid Blytons femböcker hade beskrivningar av innehållet i barnens matsäckar och hur det var ett exempel i skrivarkurser.

Men som helhet är den en godkänd deckarhistoria och jag är säker på att den kommer att filmatiseras. Den är som upplagd för det, speciellt slutscenerna.

Enzo Macleod, skotsk rättsmedicinare, har gått med på ett vad han inte har råd att förlora: Han ska lösa sju av Frankrikes mest notoriska mord. Han börjar med det kalla fallet där Jaques Gaillard, en briljant lärare som undervisade några av landets mest begåvade elever på École Nationale d’Administration försvann för tio år sedan.

I stadens katakomber hittar han en väska med ledtrådar i, spår som tycks vara utplacerade med syfte att leda vidare till lösningen av mordet. Det är inte särskilt trovärdigt att mördare skulle göra sig detta besvär, men det får vi köpa för att hänga med i handlingen. Det blir på så sätt en slags puzzeldeckare, både inspirerad av Agatha Christie men egentligen mer i stil med och influerad av Dan Brown och Da Vincikodens upplägg. Ledtrådarna som leder vidare till nästa väska ger också samtidigt en resa i historien.

Den är givetvis lättläst och språket flyter på. Peter May är skicklig i sitt hantverk och för den som gillar Frankrike finns många fina miljöbeskrivningar. En bra deckare för den som vill fördriva en helg med en spännande berättelse men inte något av världshistoriens främsta litterära verk, vilket väl sällan förväntar oss av en kriminalhistoria.

Recension av TV-serie: The Witcher

by

The Witcher – säsong 1
Betyg 2
Premiär på Netflix 20 december 2019
Av Lauren Schmidt Hissrich, med bl a Henry Cavill, Anya Chalotra, Freya Allan, Joey Batey, Jodhi May, Mimi Ndiweni, MyAnna Buring och Lars Mikkelsen

Förmodligen finns det ett stort sug bland tittare efter en bra fantasy-serie nu när Game of Thrones haft sin avslutande säsong. The Witcher lär inte bli samma succé. Långt ifrån.

Serien är lite problematisk. Den bygger på bästsäljande böcker med samma namn. För den som läst böckerna kan tv-serien uppfattas på ett sätt. Vissa saker känner dessa tittare till. För den som inte läst böckerna blir det en hel del som är rörigt, snårigt, tillkrånglat.

I centrum för berättelsen står en man, monsterjägaren Geralt, och två kvinnor, häxan Yennefer och prinsessan Ciri. Dessa tre personers berättelser skildras parallellt och först efter ett tag möts några av dem.

Geralt är en muterad varelse, en häxkarl, som ordet ”witcher” översatts med i den svenska undertexten. Han spelas av Henry Cavill
som är bland annat känd för att ha spelat Stålmannen i Man of Steel. Han har bland annat medverkat i avsnitt av Kommissarie Lynley och Morden i Midsomer. I den historiska TV-serien The Tudors spelar Cavill Charles Brandon.

Cavill är ett muskelpaket. Annars skulle han knappast kunnat spela Stålmannen. I The Witcher är han en kraftkarl som är nästan oövervinnerlig, han kan bli överfallen av tjugo svärdsmän och fem monster och klara av att döda alltihop. Men det är ok, det kan tillhöra själva denna genre av äventyr-fantasy som utspelas i en värld med alver, häxor, gnomer, drakat och monster frodas och där människor ofta visar sig vara värre än de riktiga odjuren.

För den som inte läst böckerna är säkert en hel del rätt snurrigt i hur berättelsen framförs. Ett annat minus är att många av stridsscenerna utspelas i mörker och om man ser serien på en ipad kan det vara svårt att se något alls i mörkret, svårt att veta vem som slåss mot vem. Karaktärerna överlag är ganska rörigt presenterade. I sista avsnittets slutkamp är det rätt obegripligt vem som står på vilken sida och varför. Då blir det svårt att ens veta vad man ska hoppas på.

Karaktärerna och Geralt i synnerhet är ofta som karikatyrer av sig själva. Geralt ska vara stenhård och grymtar ofta.

Grundberättelsen är, trots allt, intressant, och med lite mer djup i karaktärerna och lite mer omsorg om effekterna – och inte så många scener i mörker – skulle serien kunna få högre betyg.

Filmrecension: Frost 2 – betyg 5

by

Frost 2
Betyg 5
Svensk biopremiär 25 december 2019
Filmen visas i 3D, 2D, dubbad till svenska, dubbad till svenska med svensk text, dubbad till nordsamiska med svensk text samt i den engelska originalversionen med svensk text.

På juldagen kommer den av många efterlängtade uppföljaren till Disneys succéfilm Frost. Nu får vi följa systarna Elsa och Anna när det försöker hitta ursprunget till Annas magiska krafter. Ett uppdrag som visar sig vara farligare än de först trott.

Under sin resa upptäcker de sanningar om det förflutna och de lär sig att allt inte är som det verkar. De hittar också orsaken till varför en ogenomträngliga dimman ligger över skogen.
De inser att de måste hitta sanningen om varför Arendal och Tundra-folket började kriga. Endast genom att hitta denna sanning kan de rädda både Arendalen och Tundrafolket.

Filmen riktar sig mot de äldre barnen och är ganska mörk i sin berättelse jämfört med den första filmen, men den är riktigt bra och spännande. Det är en film som både vuxna och barn kommer att uppskatta.

Filmen är delvis som en musikal, det är mycket musik och många låtar i filmen.

Min favoritkaraktär är snögubben Olaf. Han fungerar som en bra brytning mot de intensiva delarna i filmen. Också renen Sven och Kristoffer hjälper till med att lyfta stämningen.

Det är fascinerande att se hur långt Pixar har kommit under de senaste åren med sin grafik. Detaljerna är otroligt skickligt utförda.