• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Why Poverty – stark serie dokumentärer i SVT om fattigdomen i världen

2 december, 2012 by Redaktionen

Vi som växte upp andra halvan av 1960-talet och följde den politiska utvecklingen under 1970-talet, minns hur England med flera kolonialländer exploaterade sina kolonier i bland annat Afrika. Runt om i Sverige demonstrerades mot detta. En radikal svensk ung generation krävde självständighet för de länder som i åtskilliga år blivit bestulna på sina råvaror, levt under förtryck och fattigdom.
Flertalet kolonier blev också självständiga stater, men fattigdom och arvet från kolonialtiden levde kvar och autonomi är inte detsamma som politisk demokrati eller välstånd för alla.

För var och en som följt SVTs filmvecka på temat, ”Why powerty”, och som minns den så kallade frigörelserörelsen på 60-70-talet finner snart att kolonialism/imperialism har fått ett annat mer klädsamt ansikte. Vi har ett konsumtionsinriktat samhälle där vår livsstil helt klart beror på att det finns länder som producerar våra varor mer eller mindre gratis.

”Why Powerty” är en viktig fråga att ställa, vi måste förstå orsakerna, säger Eva Hamilton, VD på SVT inför temastarten. 71 länder har under veckan visat samma filmer, haft debattprogram, kortfilmer och inslag om fattigdomen i världen. Det är en otrolig manifestation där Public Service visar musklerna genom att kunna sända bra informativ, skickligt och bra gjord film utan inslag av konsumentinriktad reklam.

Hur skulle det sett ut om filmen ”Välkommen till världen” hade avbrutits av ett inslag med en välmående mamma vars enda bekymmer var barnets blöja eller bambamat.

Why Powerty besvaras i sista filmen, ”Vi fattiga”. Det är regissören, Ben Lewis, som gjort en historisk exposé över fattigdomen fram till idag. Filmen är en mixning av animation och intervjuer och oerhört välgjord. Om jag skulle säga att lösningen på problemen är närstående, ljuger jag. För sanningen är som en av de ekonomiska experterna säger, att fattigdomen idag har ett annat ansikte och att det lång väg att gå. Att ge människor pengar i handen har använts i tusentals år gentemot fattiga, utan att det förändrat. Och de länder som idag tar sig ur den absoluta fattigdomen, diskvalificeras av internationellt kapital som flyttar till andra mer fattiga och låglönearbetande människor.

Antalet fattiga i världen har minskat, säger en av de intervjuade, men andra påpekar att glappet mellan fattiga och rika har ökat. Den fattiga hälften av mänskligheten har mindre än 3 procent av hushållens inkomster, en ökning till 5 procent skulle minska ojämlikheten betydligt. Utflödet från fattiga länder motsvarar 100 miljarder dollar det är 8-10 gånger mer än det totala biståndet per år i dollar räknat. Att gränserna blivit öppnare gäller bara kapital och rika. En herrfrisör från Indien skulle inte ens få inresetillstånd till ett västland än mindre arbete.

Det finns lösningar som fri utbildning, möjlighet att tjäna pengar på sin mark, försörja sig av odling och skapa produktion utifrån behov. Men när det hittas mer radikala lösningar tar de rika och medelklassen över utan att spilla av sig till de lägsta. För oss som är vana vid en relativt stark medelklass, kanske resonemanget om att en lösning är att västvärlden skapar en fattigmansklass likt den i de fattiga länderna. Det är knappast en utveckling vi vill se men en bit på väg är vi trots detta idag. Huvudsvaret på varför fattigdom är bristande jämlikhet, inte mellan könen utan mellan länder och levnadsvillkor och möjlighet att påverka sitt system.

Men även om västvärlden tar för sig av de fattiga länderna är det också i Väst som kampen kan föras delvis. Vi minns några av oss, Bob Geldofs gigantiska Live Aid-gala 1985 där det samlades in miljoner till svältkatastrofen i Etiopien.

Bono har alltid haft ett socialt engagemang och tillsammans med Bob Geldof är de två namnen synonymt för kampen mot fattigdom. Från Live Aid till Make poverty history har de bett om våra pengar. Men har deras konserter och kampanjer haft någon effekt, frågar sig filmens upphovsman, Bosse Lindquist, som följt paret under några år i deras arbete.

Att det inte var så enkelt att bara starta en insamling till mat och vatten insåg Bob Geldof ganska snart. Inte minst kritisk var rösterna i de länder man ville hjälpa som upplevde att de blev överkörda och utan möjlighet att vara delaktiga. I samarbete med Bono startades en mer genomtänkt och politiserad lobbystrategi som gick rakt in i de stora rummen och beslutsfattarna i världen. Bono fick Clinton att officiellt säga att USA skulle efterskänka skulderna till de fattiga länderna, men till den slutliga uppgörelsen var det betydligt hårdare. Geldof och Bono har idag kontor och medarbetare i de länder man arbetar för och har insett betydelsen av att samverka för att nå mål. Se filmen som är välgjord, spännande och ett historiskt dokument om vad man kan och inte kan göra. Men frågan om det haft några effekter fick den svar! I Agenda söndagen den 25 nov svarade Hans Rosling, professor i internationell hälsa, menade att den formen av insatser kan ha effekter och fick det genom att merparten av västvärldens skuldkrav till utvecklingsländerna avskrevs.

Brian Hills, Välkommen till världen, visar under vilka otroligt olika villkor vi föds till runt om i världen. Han reste runt i värden för att se en ny generation födas och han ställer frågan ”vad är värst, att födas fattig eller att dö fattig?” 130 miljoner barn föds i världen varje år. Om barnet föds i Kambodja är sannolikheten att familjen liver på mindre än 7 kr om dagen. I Sierra Leone ett av Afrikas fattigaste länd är chansen att nå ett års ålder hälften så stor om i övriga världen. 78 utbildade barnmorskor på en befolkning på närmre 6 miljoner. Ett nyfött barn i den här regionen har ungefär samma överlevnadschanser om ett barn som föddes i Europa på 1700-talet.

Ett par filmer till förtjänar att tas upp här, Ljusets Mödrar av Mona Eldaief och Jehane Noujaim, var ljuset i mörkret. Frågan blev, är det kvinnor som skall rädda världen. Två nomadkvinnor från Jordanien väljs ut att åka till Indien till Barefoot College för att lära sig montera solfångare och använda solenergi. De är bägge analfabeter och lever i socialt system där mannen har makten. Men filmen visar att när kvinnor får kunskap och inser att kunskapen leder till något bättre för alla så går de efter hård kamp segrande ur striden. I det område där en av kvinnorna bor drivs hela beduinsamhället med energi från de solfångare hon lärde sig göra i Indien. Byn fick inte bara bättre miljö utan också en hållbar miljöutveckling.

Afrika är den kontinent som har den bäst gynnsamma ekonomiska utvecklingen enligt FN, men hjälpen kommer från mer samvetslösa partners som ser möjligheten i råvarutillgångar och jordbruksmark. Länder erbjuds stora ekonomiska ersättningar för att låta kinesiska och amerikanska intressen ta över driften och kontrollen över naturtillgångarna. Man lovar utbildning, sjukhus och bättre standard för de människor som är med och jobbar. Men när t.ex. Malis nye president sa stopp till utländsk medverkan stoppade de internationella bankerna de utlovade lånen till Mali. Bönder som sålt sin jord blev utan pengar och intressenterna for vidare till Nigeria där det fanns ett större intresse från regeringen att sälja ut jordbruksmarken.

Zambia har en av världens största kopparfyndigheter. Ändå lever större delen av landets befolkning i armod. Pengarna från kopparn försvinner till rika länder i västvärlden. Filmaren Christofer Guldbrandsen beskriver ett ruttet system och besöker vinnaren – en välmående by i Schweiz. Där bor nämligen Ivan Glasenberg, chef för gruvföretaget Glencore en av storägarna till koppargruvorna i Zambia.

Kina är det ekonomiska undret parallellt med Indien. Där förenas politisk diktatur med total kapitalism. Det innebär att människor på landet lever fattigt och slitsamt, jobbar hårdare för att ge sina barn bra utbildning och framtid. Men i ett land där pengar är makt och kontrollen obefintlig ökar antalet s.k. privata universitet/college dit ungdomar med låga betyg får betala dyrt för att registrera sig utan att få den utbildning de lovats. Examensbevisen skrivs ut utan att eleven ens behövt delta i lektioner. Ofta saknas både lokaler och lärare. I Kina kallas de välutbildade ungdomarna för Myror och filmen Myrornas Krig, visar hur svårt det är att vara ung och få ett jobb också i Kina.

Världen är ojämlik och förutsättningarna att lyckas beror på var i världen vi föds. Vi talar om de stora problemen med ungdomsarbetslöshet i Sverige och Europa och övriga västvärlden. Men vi ser bara våra problem för ungdomsarbetslöshet är ett problem världen över. Allt fler unga människor utbildar sig, skaffar akademiska examens. Men det innebär också att konkurrens hårdnar inom gruppen, för det är de bäst lämpade, de med bäst kontakter, sociala förutsättningar som klarar sig bäst. Däremot är det helt klart lättare att vara ung arbetslös i Sverige än i Kina eller Indien.

Vi kan bidra var och en i liten skala, som att sluta köpa billiga kläder tillverkade i låglönefabriker i Kina eller Pakistan, kräva bättre villkor för de människor som arbetar i fabrikerna och 20 kr till för en T-shirt kan innebära utbildning för barn till arbetare i Pakistan eller färre timmar barnarbete.

Vill ni se Why Powerty och skapa en egen uppfattning. Se filmerna i lugn och ro. Gå in på SVT Ply Why Powerty.

Vill ni se en lite humoristisk och rolig film på temat Why powerty se då Wilbur, Indiens första Youtubestjärna som åker till slummen i Calcutta och förklarar fattigdomen på sitt sätt.

Läs även andra bloggares åsikter om dokumentärer, film, SVT, fattigdom, internationellt, globalt

Arkiverad under: Scen Taggad som: Dokumentärer, fattigdom, Globalt, Internationellt, Scen, SVT

Peer Gynt – en mörk skildring om att missa lyckan i livet

2 december, 2012 by Rosemari Södergren

Peer Gynt
Av Henrik Ibsen
Översättning Lars Forssell
Bearbetning Karen-Maria Bille
Regi Katrine Wiedemann
Scenografi och kostym Maja Ravn
Ljus Linus Fellbom
Ljud Michael Breschi och Håkan Åslund
Mask Johanna Ruben
Stockholms stadsteater
Premiär 1 december 2012

Människans förmåga att springa bort från sin lycka, den eviga jakten på det ouppnåeliga och oförmågan att vara lycklig i det som är nära.
Det är ett sätt att tolka den danske regissörenKaren-Maria Billes uppsättning av Ibsens Peer Gynt med Magnus Krepper i rollen som Peer. Ett annat sätt att tolka den är att se den som en skildring av en människa som lider av svåra vanföreställningar. Peer Gynt lever i sin egen värld, ser troll och skakas av demoner – allt medan Solveig tålmodigt väntar på sin älskade Peer.

Skådespelarnas insatser är föreställningens ena stora behållning. Magnus Krepper är oemotståndlig som den vilsna Peer. Övriga skådespelare alternerar i flera roller. Jacob Eklund med sin djupa röst är en träffsäker Dovregubbe och Sven Ahlström briljerar i sitt kroppspråk, hans Böjgen som bara väjer undan är som tagen ur en dröm.

Scenografin är föreställningens andra stora behållning. Spelet startar på en tom scen med en stor ställning av träformationer som liknar tavelramar och som täcker hela bakdelen av scenen. När något behövs på scen som sängar, soffor, stolar eller sängbottnar av stål då bärs det raskt in på scen och lika raskt plockas allt ut. Den strama och enkla dekorlösningen sfungerar mycket bra. I scenen där Peer Gynt blir utnämnd till kejsare då han möter en man i vit rock omges de av personer som tycks fjättrade kring stålunderdelen på sängar. Det ger känslan av människor på en psykiatrisk klinik, inlåsta och fångade i sina sjukdomar. Starkt.

Scenerna är mer estetiska än dramatiska och talar till det undermedvetna, vi mer känner något än förstår något.

Regissören har valt att ta bort två tredjedelar av Ibsens originalmanus. Bland annat är Peer Gynts mamma helt borta ut handlingen och den norska miljön med berg och fjordar är borta. Peer Gynts berömda lökmonolog är bortraderad. Ibsens Peer Gynt är på 350 sidor men Karen-Maria Billes version är bara 114 sidor, alltså knappt en tredjedel av originalet. Spelet sker med snabba korta sekvensenser, som filmklipp. I programmet för föreställningen säger regissören: ”Vår tolerans för det berättade har ändrat sig enormt sedan Ibsen skrev pjäsen. Som regissör blir jag tvungen att ta hänsyn till att publiken ser mycket film och har vant sig vid ett annat och mer fragmentariskt berättarspråk. Jag tycker jag är skyldig verket att anpassa det till vår tid.”

Jag är inte helt säker på att hon har rätt – eller att det fungerade. I vilket fall som helst blev det rätt förvirrande, framför allt före paus, där den som inte kunde bakgrunden och den ursprungliga berättelsen fick en rätt obegripligt absurd upplevelse. Teater är inte film och det som fungerar på film fungerar inte automatiskt på scen. Teater har sitt uttryckssätt och film sina metoder.

Peer Gynt på Stockholms stadsteater är en mörk skildring av hur livet rullar på och hur vi kan missa att vars lyckliga eftersom vi inte ser att vi har den framför ögonen. Uppsätning skildrar också en stark ångest över att livet inte kan göras om.

I rollerna.
Peer Gynt – Magnus Krepper
Solveig – Maria Salomaa
Knappstöparen m fl roller – Emil Almén
Dovregubben m fl roller – Jakob Eklund
Böjgen m fl roller – Sven Ahlström
Kocken m fl roller – Alexander Lycke
Anitra m fl roller – Anna Åström
Ingrid – Frida Westerdahl

Foto: Carl Thorborg

Läs även andra bloggares åsikter om Stockholms stadsteater, scenkonst, teater, teaterkritik, scen, Peer Gynt, Ibsen, Magnus Krepper, Jacob Eklund

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Ibsen, Jacob Eklund, Magnus Krepper, Peer Gynt, Scen, Scenkonst, Stockholms stadsteater, Teater, Teaterkritik

Filmrecension: Ceasar måste dö

9 november, 2012 by Redaktionen

Ceasar måste dö
Betyg: 4
Visas under Stockholm Filmfestival, 7-18 november

I förorten Rebibbia utanför Rom i Italien ligger ett fängelse, Rebibbia Prison, som är ett av landets största med satsningar på rehabilitering och social återintegration. Där sitter brottslingar som är dömda för mord, organiserad brottslighet och ”allehanda kriminell verksamhet”. Säkerheten är rigorös, med både galler och ståldörrar, men fungerar inte enbart som straff för de intagna utan en möjlighet till konstnärlig gestaltning vid sidan om.

Varje år sätter fängelset nämligen upp en teaterpjäs, och när filmen ”Ceasar måste dö” inleds är det i slutskedet av den Shakeasphere- baserade pjäsen ”Julius Caesar” om kejsarens sista tid, om männen i hans närhet som vänder sig emot honom och hans tyranni. Därefter får vi följa de intagna först under en audition där konstnärliga ledare från fängelset utser roller, och därefter de repetitioner som leder fram till filmens början.

Med en gråmulen färgskala befästs de känslolägen som fångarna utgör, de få men kontrastrika färgklickarna ringar in hoppet som ändå möjligheten till att befästa fångarnas persona i konstnärlig tolkning ändå utgör. För nog är det så att filmen är otroligt stark, och lyser allra starkast när det märks hur mycket denna möjlighet spelar för de intagna som valt att ställa upp. De repeterar dialog med kraft och innerlighet, vill inte att någonting går fel. Samtidigt speglas de intagnas egna personligheter och problem i deras egna rollkaraktärer, vilket är både en styrka och en svaghet.

Det som verkligen brister i filmens dramaturgi är faktumet att regissörerna så gärna velat påvisa hur mycket de intagnas personlighet läcker igenom i rollkaraktärerna att många scenarion känns hårt regisserade och inte en följd av fångarnas egna eld. Det faktumet lämnar en bitter eftersmak av en konstruerad mockumentär som sträcker sig lika mycket efter billiga poänger som innerlig ärlighet. Men det filmen tappar i trovärdighet där plockar den igen när den under känslosamma stunder väljer att inte fånga det våld ändå förekommer på fängelset, och väljer istället att stanna kvar med en känslosam kamera som observerar den nedstämdhet som uppkommer till följd av den oro för att pjäsen ska stängas ned för att de medverkande inte kan sköta sig. Att visa det, istället för att försöka visa något våldsförhärligande som skulle kunna vara taget ur en amerikansk film, visar på pondus, konstnärlighet och trovärdighet som annars hade varit svår att ta på allvar.

Att få se dessa repetitioner och vad de betyder för de intagna är stort. Att få se besökarna ryckas med i gestaltningarna och känslostormarna precis lika angeläget; framträdandet blir en tyst kommunikation utan ord, som ända växer sig grann och färgstark. Applåderna vittnar om succé. Att till och med vakter, som annars finner fångarna ruttna, ser storheten i fångarnas skådespeleri säger en hel del.

Text: Fredrik Gertz

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Scen, Stockholms filmfestival

Dvd-recension: Terra Nova – engagerande äventyrsfilm

3 november, 2012 by Rosemari Södergren

Terra Nova
Betyg 4
TV-serie, släpps på dvd 3 oktober 2012

Året är 2149 och mänskligheten har nästan kört jorden i botten. Då hittar forskare av en slump ett hål i tidens väv som gör att människor kan ta sig tillbaka i tiden, 85 miljoner år tillbaka, till en värld där dinosaurier lever. För att ge mänskligheten en ny chans skickas människor dit, för att bygga upp en ny värld som fått namnet Terra Nova. Det är utgångspunkten i den fascinerande tv-serien ”Terra Nova” som Steven Spielberg varit med på som producent.

Handlingen kretsar kring familjen Shannon. Pappan i familjen, Jim (spelas av Jason O’Mara), är polis men har hamnat i fängelse för att familjen har tre barn. Det är förbjudet att ha mer än två barn. När mamman i familjen blir erbjuden att emigrera till den rena världen i Terra Nova får hon bara ta med sig de två äldsta barnen. Mamman, Dr. Elisabeth Shannon (spelas av Shelley Conn) är en framstående läkare vars kunskap och engagemang behövs i Terra Nova. Hon får inte ta med det yngsta barnet, för att de inte ska uppmuntras för att bryta mot lagen – och maken måste hon lämna kvar i den gamla världen. Familjen Shannon gör en kupp och ser till att få hela familjen till Terra Nova.

Terra Nova är en slags militär koloni som styrs med fast hand av befälhavare Nathaniel Taylor (spelas av Stephen Lang). Familjen Shannon är först helt fascinerade av den friska luften, solen, månen, alla färgsprakande växter och frukter och de ståtliga växtätande dinosaurierna, men de märker snart att livet i Terra Nova är hårt. Där finns köttätande dinosaurier och där finns också rebeller som brutit med Taylor och som bor ute i djungeln.

En bra tv-serie hunger tag i tittaren, det går inte att slita sig. Så fungerar ”Terra Nova” på mig, åtminstone i drygt halva serien. Jag vill bara se mer och lära känna karaktärerna närmare. På det sättet fungerar ”Terra Nova” mycket bra på mig. Jag kan inte slita mig och det känns som att jag är med på Terra Nova. Jag blir irriterad på en del av personerna och jag lever mig in i händelserna. Serien engagerar mig och får mig att fundera vidare på mötet mellan den moderna människan och det uråldriga.

Mötet mellan moderna människor med högteknologi och dinosaurietiden är intressant och fantasieggande. Det är en av seriens styrkor. Likaså är den dator-animerade tekniken bakom dinosaurier. Det ser inte helt verkligt ut, men det är tillräckligt bra för att behålla mitt intresse.

Vad jag saknar är dock mer filosofiska resonemang. Om människorna skulle kunna utvandra till miljontals år före Kristus: hur skulle kyrkan agera och tolka det teologiskt? Kan de vara kristna innan Jesus har fötts? Det finns många intressanta frågeställningar som kunde utvecklas. Mest av allt saknar jag frågor kring demokratin. Taylor styr ”Terra Nova” som en form av upplyst diktator – och rebellerna är om möjligt ännu mer diktatoriska och är dessutom i allians med stor-kapitalistiska intressen som vill skövla också denna oförstörda värld för sina vinstintressens skull. Det verkar inte finnas någon karaktär som överhuvudtaget ifrågasätter diktaturerna.

Terra Nova är en engagerande äventyrsfilm som lockar fram fantasin, men den kunde haft lite mer om demokratifrågor och filosofiska frågeställningar för att bli riktigt, riktigt bra.

Fakta om dvd:n:
Utgåva: DVD, innehåller alla 13 avsnitt inklusive det dubbla pilotavsnittet samt exklusivt extramaterial
Längd: 540 min
Skapare: Craig Silverstein och Kelly Marcel
Skådespelare: Stephen Lang, Jason O’Mara, Shelley Conn, Landon Liboiron
Längd: 9 h.

Läs även andra bloggares åsikter om Terra Nova, tv-serie, recension, film

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Recension, Scen, Terra Nova, TV-serie

Filmrecension: Hamilton – Men inte om det gäller din dotter – En klassisk hjältefilm

3 september, 2012 by Rosemari Södergren

Hamilton – Men inte om det gäller din dotter
Betyg 3
Svensk biopremiär 7 september 2012

Det här är en klassisk rak actionfilm med Hamilton som en stark hjälte. På ytan är det en enkel actionfilm: ett barn kidnappas och varken de svenska myndigheterna eller de amerikanska kan eller vill egentligen ta itu med brottet. Amerikanarna sätter tillgången till olja före allt annat. Enda chansen att rädda den kidnappade flickan är att Hamilton sätter ihop en egen liten grupp som tar sig in i kidnapparnas näste.

Om du tröttnat på de filmer där Hamilton vacklar och brottas med sitt psyke då har du en film för dig. Hamilton, spelad av Mikael Persbrandt, är tillbaka på sitt arbete inom den hemliga militära tjänsten. Han har kommit över katastrofen då hans familj utraderades i en hämndaktion. Han är nära vän med Ewa Tangly, en kvinnlig chef på Säpo och han är gudfar åt hennes dotter.

Filmen tar ut en del politiska svängar och den tar upp aktuella nutidsfrågor, främst kring terrorism. USA är ”the bad guy”, liksom fundamentalistiska muslimska terrorister men det finns också rättrådiga muslimer, annars vore det inte en film som bygger på Jan Guillous böcker.

Ett skrämmande fråga som är värd att fundera på efter filmen är hur övervakade människor är idag med kameror och satelitkameror.

Visst, Hamilton – Men inte om det gäller din dotter – är inget stort drama, det är en rak actionfilm, men som sådan är den godkänd. Ett extra plus får den för att det alltid är roligt när en rad duktiga svenska skådespelare är med, som Lennart Hjulström som DG och Reuben Sallmandet som Pierre Tanguy och Frida Hallgren som Ewa Tanguy, att rollerna inte ställer allra högsta krav på skådespelarnas insats är visserligen sant, men det är en hygglig actonfilm utan större dramatiskt djup och med en del politiska släggor.

Läs även andra bloggares åsikter om Hamilton, Jan Guillou, Mikael Persbrandt, action, film, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Action, Filmrecension, Hamilton, Jan Guillou, Mikael Persbrandt, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 113
  • Sida 114
  • Sida 115
  • Sida 116
  • Sida 117
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 243
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in