Action

Titel: Mad Max: Fury Road
Betyg 3
Svensk biopremiär 14 maj 2015

Mad Max: Fury Road är en rejält upphaussad fjärde film om Max Max. Den första, med Mel Gibson, i huvudrollen kom 1970. Statens biografbyrå beslöt vid sina granskningar 1980, 1982 och 1983 att filmen och dess två första efterföljare inte får visas offentligt i Sverige, trots distributörens förkortningar. Beslutet gällde fram till år 2005. Däremot har den visats på svensk TV och är tillgänglig hos videouthyrare.

När George Miller, hjärnan och regissören bakom de kultförklarade Mad Max-filmerna nu är tillbaka med en ny fjärde film om vägkrigaren Max Rockatansky (den här gången med Tom Hardy i rollen som Max) är det inte alls fråga om något visningsförbud, tvärtom är det med ett stort intresse från såväl filmkritiker som publik filmen nu visas.

Max är en ensamvarg i en härjad värld där mänskligheten förstört miljö, naturen och det mänskliga. De få platser där det finns vatten och jorden inte är så förstörd att det går att odla något de har beslagtagits av onda män som regerar med en extrem machokultur. Det är smått ironiskt att den vidrigaste makthavaren, evige Joe, ser ut som en medlem i den typ av hårdrockband som klär ur sig i äckliga masker – och när evige Joes soldater åker omkring och bombar och skjuter med kpist gör de detta ackompanjerade av hårdrockgitarrist som sitter upphängd på ett av krigsfordonen.

Mad Max har bestämt sig för att vandra ensam för att överleva, men han hamnar i skottgluggen mellan den vidriga diktatorn evige Joe och en liten grupp kvinnliga rebeller ledda av Imperatorn Furiosa (spelad av Charlize Theron).

Miljön är en mörk och ödslig öken, en postapokalyptisk mardröm, som hämtad ur ett tv-spel. Generation tv-spel är väl också den främsta målgruppen för filmen som består av mycket skjutande, många bomber exploderar, mycket våld är det. Den första halvtimmen av filmen består nästan enbart av skjutande och skjutande. Det är rätt tröttsamt och inte alltid helt lätt att veta vem som attackerar vem eller varför. Det är en ful värld, det är äckligt och vidrigt.

Evige Joe är en kombination av hårdrockare och en religiös fundamentalist. Hans soldater är hjärntvättade och tror att de efter väl förrättade krigsarbete ska antingen komma till underbara Valhall och leva där i lättja eller återfödas igen och åter få chansen att kriga väl och komma till Valhall. Driften med extrema fundamentalister som ISIS är uppenbar.

Denna machokultur där alla kämpar för Evige Joe och på hans villkor, för att han ska kunna ha ett harem av kvinnor och kunna få fram barn som är friska, är uppbyggd på att avgrundsegenskaper. Jag undrar varför alla sådana här filmer som utspelar sig i en värld efter världens undergång alltid måste vara så förutsägbara. Världen är alltid som en öken och mänskligheten är förråad, förvildad och ingen konflikt kan lösas på något annat sätt än med våld och mord.

Nå för att vara denna form av film är den välgjord. Miljön måste vara till stor del uppbyggd digitalt – och det är välgjort, åtminstone i den filmversion jag såg. Jag slapp tack och lov att se 3D-versionen. Berättelsen har några överraskande bitar – och de starka kvinnorna är en av filmens behållningar. Tom Hardy är bra i rollen som Max Rockatansky och Charlize Theron är bra i rollen som den kvinnlig rebelledaren.

Att action kan vara väldigt tröttsamt och bra för kisspaus, det visste jag redan förut – och den här filmen har några sådana lämpliga kisspauser. Men den är, för sin genre, en av de bättre, både när det gäller överraskningar rent dramamässigt, miljöerna, fotot och skådespelarnas insatser. Därför får den ändå betyg 3, vilket är högt för sin genre. Men jag förmodar att den som är ett stort fan av den här formen av action sätter högre betyg.

Fredrik Sahlin på SVT ger betyg 3:
Om man nu bortser från det ovedersägliga faktum att jag blivit 30 år äldre än sist, och att det bara finns en Mad Max, och det är en ung Mel Gibson, är återbesöket ändå förvånansvärt kärt.
Gamla fans kommer att känna igen sig, men får nu ”Mad Max – extra allt”. George Miller, som regisserat alla fyra, har låtit göra basgångarna ännu fetare, fordonen tyngre, miljöerna maffigare, storskurken storskurkigare, und so weiter.

Rekvisitörerna och kostymörerna ska för övrigt ha en extra eloge för imponerande uppfinningsrikedom, som bara genom sin närvaro ger stycket en behövlig nyans av smågalen humor.

Aftonbladet gav också betyg 3.