Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkritik

Filmrecension: Caught Stealing – smart action med oväntade vändningar och spretiga delar som blev en elegant helhet

by

Caught Stealing
Betyg 3
Svensk biopremiär 29 augusti 2025
Regi Darren Aronofsky

Vad händer om en vanlig människa som inte är det minsta kriminell plötsligt handlar mitt i en konflikt mellan kriminella grupper som inte har några gränser och kan både skada och döda utan att blinka? Det är lite huvudtemat kring berättelsen om den unge Hank Thompson (spelas av Austin Butler). Han bor i ett slitet kvarter i ett fattigare område i 1990-talets New York, specifikt i den kriminella undre världen och inkluderar platser som Lower East Side och Brighton Beach.

Hank jobbar som bartender på en bar och har en fantastisk flick vän (spelas av duktiga och charmiga Zoë Kravitz). Fast Hank bär på en inre ångest, trots allt. Han var en lovande basebollstjärna i high school och hade anbud från de finaste topplagen när en olycka gjorde att han mentalt inte kunde fortsätta med sin sport. Men nu råkar han ut för ett ruggigt farligt spel. Hans granne punkaren Russ (spelas av Matt Smith) måste hastigt dra iväg till London för att hans pappa blivit svårt sjuk. Russ lämnar över sin katt Bud till Hank. Hank är måttligt intresserad av att sköta om en katt. ”Jag är mer hundmänniska”, påpekar han.

Fast katten är inte den största utmaningen som Russ lämnar då han drar till London. Ett stenhårt ryskt gangstergäng, totalt utan hämningar, dyker upp och försöker ta sig in i Russ lägenhet. När Hank ber dem sluta blir han slagen och sparkad och vaknar upp två dagar senare på sjukhus. Dessa gangstrar tror att Hank vet något viktigt och de fortsätter att trakassera honom. Ovanpå de dyker det upp kriminella chassidiska judar och poliser och en del korrumperade representanter för myndigheter. Det är en enda röra och massor av hot och våld och Hank som inte är vare sig kriminell eller våldsam har svårt att försvara sig. Det är spännande och med oväntade vändningar och överraskningar i berättelsen. Det spretiga blev en elegant helhet.

Caught Stealing är en engagerande berättelse om en vanlig, snäll ung man som plötsligt måste försvara sig mot våldsamma kriminella. Fast kanske lite får våldsam emellanåt för min smak. Med överraskande vändningar och genomtänkt, proffsigt berättat, väl sammanhållet som en helhet. Spretiga delar visade sig bli en smart helhet. Manus till Caught Stealing är skrivet av Charlie Huston och är baserat på hans egen succéroman.

Filmrecension: Torsdagsmordklubben – wow vilka fantastiska roll-prestationer

by

Torsdagsmordklubben
Betyg 4
Premiär på Netflix 28 augusti 2025
Regi Chris Columbus
I rollerna Helen Mirren, Pierce Brosnan, Ben Kingsley, Celia Imrie, Naomi Ackie, Daniel Mays, Henry Lloyd-Hughes, Tom Ellis, Jonathan Pryce, Paul Freeman, David Tennant

Äntligen kommer denna efterlängtade kriminalroman som film. Även om det är en historia om brott är det en film och handling som gör glad. Det är positivt att få se att människor som blivit pensionärer mycket väl kan hitta nya vänner, kan engagera sig i saker och vara intressanta personer. Viktigt budskap i Sverige, ett av världens mest åldersdiskriminerande länder.

Egentligen, utan att gnälla på streamingtjänster som Netflix, tycker jag att den borde gå upp på vanlig biograf. Jag vet att i England visas den också på några biografer. Det finns en målgrupp som föredrar att se en del filmer på stor duk på en biograf.

Jag tillhör den grupp som läst boken och alla efterföljande böcker i denna serie och har självklart gjort mig en egen bild av hur karaktärerna ser ut. Filmen ställer en del av dessa mina bilder på ända. Men det gör inte ett dugg.

Berättelsen handlar om en grupp nyfikna pensionärer som bor på ett förhållandevis finns pensionärsboende. Fyra av dessa pensionär, två damer och två herrar, har som hobby att undersöka gamla ouppklarade brott. Mitt i deras senaste kalla fall blir de indragna i en verklig mordgåta.

Jag ger stående ovationer åt de fyra i kärngruppen: Helen Mirren som Elizabeth, Pierce Brosnan som irländaren Ron, Ben Kingsley som den tidigare psykologen Ibrahim och Celia Imrie som den duktiga bakerskan Joyce som förser både gruppen och poliser och misstänkta med fantastiska bakverk. I utkanten finns också underbare Jonathan Pryce som Elizabeths make Stephen. Jonathan Pryce gör väl aldrig något dålig roll-prestation,

David Tennant är perfekt som den onde, girige och hjärtlöse Ian Ventham. Jag har alltid svårt för när David Tennant ska spela en sympatisk person. Nu är han helt rätt som denna osympatiske girigbuken.

I grunden är bokserien om Torsdagsmordklubben en fantastisk och varm serie som regissören och övriga i filmteamet förvaltat mycket väl och gett nytt liv i. Nu ser jag fram emot att fler av böckerna filmatiseras med detta under gäng skådespelare.

Filmrecension: Onkel Jens – sevärd och engagerande skildring av att möta sina föräldrars kultur

by

Onkel Jens
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 augusti 2025
Regi Brwa Vahabpour

En film med två spår, två teman, som möts på flera sätt. De två spåren och deras samspel är väl genomförda, om än lite övertydliga. Huvudspåret, som engagerar mig framför allt är skildringen av Akam som är en lärare i trettioårs-åldern i Norge och han bor ihop med två vänner i ett kollektiv i Oslo och lever ett bekvämt liv – tills hans kurdiske farbror dyker upp på ett oväntat besök. Akam är uppväxt i Norge, talar norska flytande och lever som en norrman men har också kurdiska rötter då hans föräldrar var flyktingar från Iran där han pappa kämpade för kurdernas rättigheter.

Akam har viss kunskap om sin kurdiska bakgrund men han är utan tvekan mycket norsk och är vad kan definieras som väl integrerad i den norska samhället. Men så dyker helt oväntat hans farbror upp. Farbrodern som av något skäl tagit sig från Iran. Farbrodern får sova i kollektivet några nätter men är charmig och ser till att han får stanna längre. Det märks att farbrodern inte har några planer på att resa hem till Iran igen. Akam börjar ana att något inte står rätt till och han börjar forska kring vad som är den egentliga anledningen till att farbrodern kommit till Norge.

Att regler för att få asyl och uppehållstillstånd inte alltid är vare sig humana eller logiska, det har skildrats i många filmer. Det är det ena huvudspåret i filmen och egentligen tillför den delen av berättelsen inte så mycket nytt kring det. Det finns redan så många filmer och berättelser om hur överdrivet strikta regler, skrivna av beslutsfattare som inte förstår hur farligt livet i en diktatur som Iran kan vara. Det är inte alltid möjligt för den som flyr för sitt liv från diktaturer som Iran att ha ett korrekt pass att visa upp, exempelvis. För att ta sig ur ett förtryckande land är en stor och svår utmaning,

Filmens mest intressanta del är Akams situation. Han är uppväxt i Norge och har inte så mycket av sitt kurdiska arv med sig i bagaget. Hans föräldrar, speciellt pappan, hade tydliga flyktingskäl och fick stanna. Jag tror att många i dagens västvärld kan känna igen sig i Akams korsväg i livet där han både är väl etablerad medborgare i Norge och samtidigt öppnas han ögon för den kultur hans föräldrar kom från. En sevärd och engagerande skildring av Akams situation och utveckling.

Filmrecension: Jane Austen förstörde mitt liv – en charmig och humoristisk romantisk komedi

by

Jane Austen förstörde mitt liv
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 augusti 2025
Regi och manus: Laura Piani
I rollerna Camille Rutherford som Agathe.
Pablo Pauly som Felix.
Charlie Anson som Oliver.

Filmen börjar med att Agathe dansar fram bland böckerna i den bokhandel där hon arbetar. Men det visar sig snart vara ett tillfälligt uttryck för livsglädje. Oftast känns livet som om det går på tomgång, som om hon gömmer sig för livet eller lever i fel tid. Ensam vandrar eller cyklar hon omkring i staden. Sex var det länge sedan hon hade, hon känner sig som en vissen blomma. De enda tillfällen när tristessen inte tar över är när hon går in i drömmarnas och fantasiernas världar. Agathe drömmer om stora förändringar, att hon ska bli en stor författare med ett fantastiskt kärleksliv. I centrum för drömmarna står Jane Austin som hon beundrar och vill efterlikna. Men det blir ingenting trots att hon skriver och skriver. Vid ett tillfälle sitter hon på en japansk restaurang och dagdrömmer om att en naken man kommer in på restaurangen och bjuder upp till dans. När drömbilden försvinner tänker hon att drömmen ska bli starten på hennes stora roman. Två veckor senare får hon en möjlighet att tillbringa två veckor på Jane Austins gård som ligger på en fransk ö. Utan hennes vetskap har nämligen hennes vän och arbetskamrat, Felix, anmält henne till en författarträff. Även om hon glädje sig så kommer det som en chock. Hur skulle hon våga åka dit, hon som är rädd för att vara bland andra författare och som är rädd för att åka bil. Men Felix ger sig inte, han mer eller mindre tvingar henne att åka. Han kör henne till färjan och när de skilj åt så kysser de plötsligt varandra. Under resans gång funderar Agathe på att tänk om det kan vara så att Felix är den stora kärleken. Tänk om hon har haft kärleken framför ögonen hela tiden utan att fattat det.

När färjan lägger till på ön möts hon av, Oliver, en avlägsen släkting till Jane Austin. Han är en litteraturvetare som just nu hjälper sina föräldrar att driva Jane Austins gård. Agathe tycker att han verkar vara en odräglig och arrogant typ, särskilt när han tvärsäker säger att Jane Austin är en mycket överskattad författare. Eftersom de får motorstopp tvingas hon tillbringa en hel regnig natt med honom i bilen. När hon till slut kommer fram till gården och träffar Olivers mamma förstår hon till sin förfäran vad som förväntas av henne. Hon är en av en handfull författare som förväntas sitta och skriva på ett mästerverk som sedan ska presenteras i slutet av vistelsen i samband med en avslutande bal. Dagarna går och alla författarna sitter och skriver flitigt, men inte hon. Hon driver mest omkring i trädgården och i skogen vilket gör att hon ständigt stöter på den odräglige Oliver, som hon motvilligt blir mer och mer intresserad av. Dessutom bråkar hon med en av de mera kända författarna om vad som är litteraturens uppgift.

En kväll bestämmer sig alla författarna för att ta en helkväll på den närmaste puben. Kvällen slutat med att Agatha och Oliver följs åt hem. När hon säger att hon vill ligga med honom svarar han att hon är för full för sex. På morgonen därefter dyker oväntat Felix upp för att vara med på balen. Avskedskyssen vid färjan hade fått honom att förstå att han vill vara tillsammans med Agathe. Men när hon förklarar att det bara är vänskap som gäller åker han hem. I stället börjare tanken på Oliver mala, tankar som hon försöker slå bort.

När det är tid för uppläsning flyr hon från gården eftersom hon inte har skrivit särskilt mycket. Det slutar med att Oliver kör henne till färjan. När de skiljs åt berättar hon att det aldrig blir något vettigt när hon försöker skriva. Oliver som har läste hennes först kapitel säger att hon måste söka bland sitt livs ruiner för att kunna skriva. Första fattar hon inte vad han pratar om. Men när det så småningom går upp för henne vad som menas med det öppnar sig plötslig både skrivandet och efter ett antal turer också kärlekslivet.

Filmen är en charmig och humoristisk romantisk komedi. De situationer som uppstår när Agathe och Oliver möts är ibland dråpligt roande och ibland djupt allvarsamma. Filmen bärs framför allt upp av Camille Rutherford nyansrika rolltolkning.

Filmrecension: Det svänger om Noas ark – filmens stora behållning är musiken

by

Det svänger om Noas ark
Betyg 3
Svensk biopremiär 15 augusti 2025
Regi Alois Di Leo och Sergio Machado
Tillåten från sju år, barntillåten i vuxens sällskap

En lustig version av den bibliska berättelsen om Noa och arken. I grunden är den en vacker och viktig sensmoral om att djur och människor måste kunna leva tillsammans.

Det svänger om filmen, den svängiga musiken och texterna till musiken är filmens största behållning. Historien om Noa och arken berättar med mycket musik, med medryckande sambarytmer och klassiska sånger av den världsberömde brasilianske poeten och kompositören Vinicius de Moraes.

Det finns en hel del att fundera på kring berättelsen har från Gamla Testamentet i Bibeln om Noa som fick i uppdrag av Gud att bygga en ark och fylla den med två exemplar, en av manligt kön och en av feminint kön, av varje djur på jorden för att de skulle överleva när hela världen skulle dränkas av vatten.

Som vuxen är jag inte helt förtjust i när de existentiella frågorna tar upp i raketfart. Delvis tycker jag att dessa frågor stressas igenom på ytan och berättelsen får en något för stor tonvikt på komedi och politik och samhällsfrågor, en övertydlig lektion i imperialism och kapitalism. Jag inser att det är en svår uppgift att förena barns intresse och vuxnas, men visst måste det finnas andra sätt att berätta om världen och livet och samhället utan att peka med hela handen?

Noas ark är utan tvekan en ikonisk historia som är välkänd runt om i världen. Fi.mens berättelse utgår från två små söta möss, pojkarna Vini och Tom. De bildar en duo som uppträder tillsammans på olika pubar och krogar, fast utan att ha någon större succé. När Gud börjat sända syndafloden och Noa byggt sin ark får bara en man av av alla möss komma med. Men Vini och Tom lyckas ändå smyga sig ombord.

Hur kunde alla dessa olika djurarter hålla sams under färden? Hur kunde djurätare existera sida vid sida med växtätare? Hur kunde två av varje art överleva när vissa arter behöver kött för att överleva? Ja visst finns det saker som är obegripliga och omöjliga att tro på att det verkligen gått till exakt som det berättas i Bibeln. För min del tänker jag att denna berättelse, liksom många i Bibeln och andra religiösa urkunder, ska tolkas och förstås symboliskt. Men nu handlar ju varken denna recension eller filmen om exakt hur den bibliska berättelsen ska tolkas eller förstås.

Lejonhanen på arken anser sig vara kung över alla och mest värd och han tvekar inte över att äta upp andra djur på arken. Vini och Tom måste ta till all sin diplomatiska förmåga och musik för att försöka få till ett samarbete mellan djuren och få dem att överleva till syndafloden är över. Noa är en gammal man och han märker inte problemen på arken överhuvudtaget.

Det är uppenbart att handlingen skildrar imperialism, framför symboliserat av lejonet som anser sig ha rätt att ta allt från andra. Jag kan tycka att det är överdrivet att lejonhanen också framställs som någon som inte kan tala tydligt och klart och förväxlar bokstäver i ord och därmed görs lite löjlig. Tyvärr är den mäktiga inte alltid så obildade att det är lätt att känna igen deras fulspel. Likaså kapitalisten bland djuren finns med, en karaktär som försöker lura till sig matransoner genom att utnyttja de två mössens förmåga att skriva musik.

Det är musikaliskt fin film, men en del av de magiska med sagor försvinner när det politiska budskapet blir för framträdande. Men visst, den är värd att se med barn och prata om den efteråt. Alla talar och sjunger på svenska och det är ett plus.