Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkritik

Filmrecension: Film om Siw – en brist filmen igenom att så få andra röster kommer till tals

by

Filmen om Siw
Betyg 3
Svensk biopremiär 3 september 2025
Regi Stina Gardell

Regissören Stina Gardell tycks ha fått idén att göra en film om Siw Malmkvist när hon fick tillgång till artistens lådor med Super 8-filmer. Det är därför filmen börjar med gamla filmklipp på olika insekter (!).

Sen får Siw Malmkvist svara på om hon är rädd för att dö.
Men det är inte den privata Siw, eller hennes hemmainspelningar som är det intressanta med henne, upptäcker man när filmen segat sig fram ett tag.

Plötsligt får bilder och filmklipp på henne som sångerska och skådespelare filmduken att glöda. Surprise: Det är artisten som är grejen!

Stina Gardell, född 30 år efter den hon ska skildra, verkar inte riktigt ha koll. I en intervju säger hon att hon hade ”förutfattade meningar” om Siw Malmkvist och andra sångerskor i hennes generation, som ”borgarnas fruar” och ”de fina kvinnorna”.
Märkligt. Det är väl allmän kunskap att både Lill-Babs och Siw Malmkvist kom från enkla förhållanden. När barndomen i Borstahusen i Landskrona ska skildras får miljöerna inte riktigt liv. Inga syskon eller jämnåriga från den tiden kommer till tals.
Siw Malmkvists egen ganska glättiga syn på sin uppväxt får råda.
Det är en brist filmen igenom att så få andra röster kommer till tals. Det saknas också obekväma frågor.
Till exempel metoo-relaterade. Hur var det att vara ung kvinnlig artist i den manligt styrda nöjesvärlden på 50- och 60-talen?
Det är Siw Malmkvist som väljer vad hon ska berätta. Och visst har filmen sina poänger som en skildring av en både fysiskt och mentalt spänstig 88-åring. Men det är inte jätteintressant att följa hur hon flyttar från en lägenhet till en annan.
De privata filmerna som används ymnigt lägger sällan till något av intresse, utan gör att två timmar känns för långt.

Det är när vi får se och höra Siw Malmkvist sjunga i historiska filmklipp som det griper tag. Så snygg hon var, så bra hon sjöng, vilken livslust hon utstrålade!

En höjdpunkt är ett nummer som jag antar är från musikalen ”Nine”, där Ernst-Hugo Järegård hjälpte henne till ”det bästa jag gjort”.

Men analysen av hennes karriär saknas.
Vem var hon i den svenska musikhistorien? Hur bra sjöng hon egentligen?
Helt fantastiskt, tyckte de i Tyskland, och då dyker faktiskt en utomstående röst upp, en man som säger att en så glad och feminin gestalt hade man inte sett i Tyskland, fortfarande tyngt av efterkrigstiden, och så kommer ett magiskt klipp där Siw Malmkvist sjunger på tyska, helt självlysande på scen.

Tack och lov kommer Ann-Louise Hanson in i bilden, lyssnar på Siws tolkning av Quincy Jones ”The midnight sun will never set”, gråter och säger ”så jävla bra du sjöng”.
Det är när Siw Malmkvists unika gärning speglas av andra som filmen får liv och berättar om en banbrytande artist som den blygsamma huvudpersonen själv inte riktigt tycks kunna greppa.

Filmrecension: Nunnan – 25 år i kloster – intressant med kunde gått mer på djupet kring de existentiella frågorna

by

Nunnan – 25 år i kloster
Betyg 3
Svensk biopremiär 29 augusti 2025
Regi Maud Nycander

Om du förväntar dig en djupdykning i frågan om varför en ung kvinna kan välja att gå i kloster får du inte något svar i denna filmen. Det är inte filmens styrka. Den frågan skulle förresten lika gärna kunna vändas på. Vad gör att människor inte söker något annat är det kapitalistiska livet där vi ständigt måste försörja oss själva och sällan har tid att söka i vårt inre för att hitta vad vi innerst inne tänker och känner.

Maria är en svensk kvinna. När hon var 19 år gick hon i kloster, hon blev nunna inom Karmelitorden, som är en av klosterordnar där dess medlemmar lever som mest åtskilda från livet och samhället utanför klostret. Filmskaparen Maud Nycander gjorde en film om Maria när hon var ny som nunna. Dokumentären släpptes 2007 och gav en inblick i karmeliternas liv. Maud Nycander har efter 25 år nu fått filma Maria (var namn som nunna är Syster Maria av Bebådelsen).

När dokumentären Nunnan släpptes 2007 fick världen en unik inblick i karmeliternas liv. Många har undrat vad som hänt sedan dess. Hur ser hon på sitt livsval i dag, efter 25 år i kloster? Hur har det gått för föräldrarna och syskonen som hon valde att lämna?

Karmelitorden är bara ett inriktning av många former av klosterliv inom Katolska kyrkan. Det finns många andra ordnar som lever på andra sätt, många mer öppna och utåtriktade. Det finns klosterliv också inom Svenska Kyrkan, vilket inte är lika känt. Och så finns det ju klosterliv och munkar och nunnor inom andra religioner, till exempel inom buddhism. Det som slår mig är att när Maria beskriver hur hon upplever sina stilla stunder med Gud är det något som jag känner igen från vad mina vänner buddhistmunkar säger om sin meditation. Det finns en del inslag i denna nya dokumentär som jag känner förmedlar litet som munk eller nunna men i stort sett tycker jag att dokumentären mer handlar om hur det kan vara att försöka leva som starkt troende katolik i Sverige idag. Det speciella med Maria är att hon har åtta syskon och kommer från en svensk bondefamilj som är katoliker och som till och med tycks ha ett eget kapell på sin gård. Alla hennes syskon är katoliker, en del mer troende än andra.

I klostret i Glumslöv där Maria bor lever nunnorna sitt liv hela innanför klostrets murar. Det lämnar det aldrig. Inte ens när det dör, för klostret har en egen kyrkogård. En gång i månaden får Maria besök av sin familj och då alltid med ett galler mellan henne och gästerna. Det är kul att se hennes skratta och vara engagerad i hur familjen har det och hur de kan bjuda på mat genom att öppna en lucka och föra över en rullbord med mat.

Maria strålar av tillfredsställelse. Det är svårt att tänka att det skulle vara skådespel från hennes sida. Hon verkar helt klart vara nöjd med sitt livsval. Jag tycker filmen är intressant men jag hade gärna hört mer på djupet kring de existentiella frågorna. Delvis rör sig filmen mer på ytan och de så kallade svar vi får från hennes anhöriga om hennes livsval känns väldigt tillrättalagda, som att rätt tro alltid innebär offer. Iså fall: varför och vad är offret? Om Maria är lycklig med det hon valt är väl det inte ett offer? Jag saknar mer djup i frågorna och skildringarna för att ge filmen högre betyg. Men en liten inblick i ett annat slags val av liv än de flesta gör i Sverige idag får vi. Och det får väl vara bra så, men jag skulle gärna vilja ha mer funderingar kring om livet utanför klostren alltid är bäst. Livet som nunna i en katolsk karmelitorden är bara ett sätt av många att ta sig an de existentiella frågorna på allvar.

Filmrecension: Caught Stealing – smart action med oväntade vändningar och spretiga delar som blev en elegant helhet

by

Caught Stealing
Betyg 3
Svensk biopremiär 29 augusti 2025
Regi Darren Aronofsky

Vad händer om en vanlig människa som inte är det minsta kriminell plötsligt handlar mitt i en konflikt mellan kriminella grupper som inte har några gränser och kan både skada och döda utan att blinka? Det är lite huvudtemat kring berättelsen om den unge Hank Thompson (spelas av Austin Butler). Han bor i ett slitet kvarter i ett fattigare område i 1990-talets New York, specifikt i den kriminella undre världen och inkluderar platser som Lower East Side och Brighton Beach.

Hank jobbar som bartender på en bar och har en fantastisk flick vän (spelas av duktiga och charmiga Zoë Kravitz). Fast Hank bär på en inre ångest, trots allt. Han var en lovande basebollstjärna i high school och hade anbud från de finaste topplagen när en olycka gjorde att han mentalt inte kunde fortsätta med sin sport. Men nu råkar han ut för ett ruggigt farligt spel. Hans granne punkaren Russ (spelas av Matt Smith) måste hastigt dra iväg till London för att hans pappa blivit svårt sjuk. Russ lämnar över sin katt Bud till Hank. Hank är måttligt intresserad av att sköta om en katt. ”Jag är mer hundmänniska”, påpekar han.

Fast katten är inte den största utmaningen som Russ lämnar då han drar till London. Ett stenhårt ryskt gangstergäng, totalt utan hämningar, dyker upp och försöker ta sig in i Russ lägenhet. När Hank ber dem sluta blir han slagen och sparkad och vaknar upp två dagar senare på sjukhus. Dessa gangstrar tror att Hank vet något viktigt och de fortsätter att trakassera honom. Ovanpå de dyker det upp kriminella chassidiska judar och poliser och en del korrumperade representanter för myndigheter. Det är en enda röra och massor av hot och våld och Hank som inte är vare sig kriminell eller våldsam har svårt att försvara sig. Det är spännande och med oväntade vändningar och överraskningar i berättelsen. Det spretiga blev en elegant helhet.

Caught Stealing är en engagerande berättelse om en vanlig, snäll ung man som plötsligt måste försvara sig mot våldsamma kriminella. Fast kanske lite får våldsam emellanåt för min smak. Med överraskande vändningar och genomtänkt, proffsigt berättat, väl sammanhållet som en helhet. Spretiga delar visade sig bli en smart helhet. Manus till Caught Stealing är skrivet av Charlie Huston och är baserat på hans egen succéroman.

Filmrecension: Torsdagsmordklubben – wow vilka fantastiska roll-prestationer

by

Torsdagsmordklubben
Betyg 4
Premiär på Netflix 28 augusti 2025
Regi Chris Columbus
I rollerna Helen Mirren, Pierce Brosnan, Ben Kingsley, Celia Imrie, Naomi Ackie, Daniel Mays, Henry Lloyd-Hughes, Tom Ellis, Jonathan Pryce, Paul Freeman, David Tennant

Äntligen kommer denna efterlängtade kriminalroman som film. Även om det är en historia om brott är det en film och handling som gör glad. Det är positivt att få se att människor som blivit pensionärer mycket väl kan hitta nya vänner, kan engagera sig i saker och vara intressanta personer. Viktigt budskap i Sverige, ett av världens mest åldersdiskriminerande länder.

Egentligen, utan att gnälla på streamingtjänster som Netflix, tycker jag att den borde gå upp på vanlig biograf. Jag vet att i England visas den också på några biografer. Det finns en målgrupp som föredrar att se en del filmer på stor duk på en biograf.

Jag tillhör den grupp som läst boken och alla efterföljande böcker i denna serie och har självklart gjort mig en egen bild av hur karaktärerna ser ut. Filmen ställer en del av dessa mina bilder på ända. Men det gör inte ett dugg.

Berättelsen handlar om en grupp nyfikna pensionärer som bor på ett förhållandevis finns pensionärsboende. Fyra av dessa pensionär, två damer och två herrar, har som hobby att undersöka gamla ouppklarade brott. Mitt i deras senaste kalla fall blir de indragna i en verklig mordgåta.

Jag ger stående ovationer åt de fyra i kärngruppen: Helen Mirren som Elizabeth, Pierce Brosnan som irländaren Ron, Ben Kingsley som den tidigare psykologen Ibrahim och Celia Imrie som den duktiga bakerskan Joyce som förser både gruppen och poliser och misstänkta med fantastiska bakverk. I utkanten finns också underbare Jonathan Pryce som Elizabeths make Stephen. Jonathan Pryce gör väl aldrig något dålig roll-prestation,

David Tennant är perfekt som den onde, girige och hjärtlöse Ian Ventham. Jag har alltid svårt för när David Tennant ska spela en sympatisk person. Nu är han helt rätt som denna osympatiske girigbuken.

I grunden är bokserien om Torsdagsmordklubben en fantastisk och varm serie som regissören och övriga i filmteamet förvaltat mycket väl och gett nytt liv i. Nu ser jag fram emot att fler av böckerna filmatiseras med detta under gäng skådespelare.

Filmrecension: Onkel Jens – sevärd och engagerande skildring av att möta sina föräldrars kultur

by

Onkel Jens
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 augusti 2025
Regi Brwa Vahabpour

En film med två spår, två teman, som möts på flera sätt. De två spåren och deras samspel är väl genomförda, om än lite övertydliga. Huvudspåret, som engagerar mig framför allt är skildringen av Akam som är en lärare i trettioårs-åldern i Norge och han bor ihop med två vänner i ett kollektiv i Oslo och lever ett bekvämt liv – tills hans kurdiske farbror dyker upp på ett oväntat besök. Akam är uppväxt i Norge, talar norska flytande och lever som en norrman men har också kurdiska rötter då hans föräldrar var flyktingar från Iran där han pappa kämpade för kurdernas rättigheter.

Akam har viss kunskap om sin kurdiska bakgrund men han är utan tvekan mycket norsk och är vad kan definieras som väl integrerad i den norska samhället. Men så dyker helt oväntat hans farbror upp. Farbrodern som av något skäl tagit sig från Iran. Farbrodern får sova i kollektivet några nätter men är charmig och ser till att han får stanna längre. Det märks att farbrodern inte har några planer på att resa hem till Iran igen. Akam börjar ana att något inte står rätt till och han börjar forska kring vad som är den egentliga anledningen till att farbrodern kommit till Norge.

Att regler för att få asyl och uppehållstillstånd inte alltid är vare sig humana eller logiska, det har skildrats i många filmer. Det är det ena huvudspåret i filmen och egentligen tillför den delen av berättelsen inte så mycket nytt kring det. Det finns redan så många filmer och berättelser om hur överdrivet strikta regler, skrivna av beslutsfattare som inte förstår hur farligt livet i en diktatur som Iran kan vara. Det är inte alltid möjligt för den som flyr för sitt liv från diktaturer som Iran att ha ett korrekt pass att visa upp, exempelvis. För att ta sig ur ett förtryckande land är en stor och svår utmaning,

Filmens mest intressanta del är Akams situation. Han är uppväxt i Norge och har inte så mycket av sitt kurdiska arv med sig i bagaget. Hans föräldrar, speciellt pappan, hade tydliga flyktingskäl och fick stanna. Jag tror att många i dagens västvärld kan känna igen sig i Akams korsväg i livet där han både är väl etablerad medborgare i Norge och samtidigt öppnas han ögon för den kultur hans föräldrar kom från. En sevärd och engagerande skildring av Akams situation och utveckling.