Onkel Jens
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 augusti 2025
Regi Brwa Vahabpour
En film med två spår, två teman, som möts på flera sätt. De två spåren och deras samspel är väl genomförda, om än lite övertydliga. Huvudspåret, som engagerar mig framför allt är skildringen av Akam som är en lärare i trettioårs-åldern i Norge och han bor ihop med två vänner i ett kollektiv i Oslo och lever ett bekvämt liv – tills hans kurdiske farbror dyker upp på ett oväntat besök. Akam är uppväxt i Norge, talar norska flytande och lever som en norrman men har också kurdiska rötter då hans föräldrar var flyktingar från Iran där han pappa kämpade för kurdernas rättigheter.
Akam har viss kunskap om sin kurdiska bakgrund men han är utan tvekan mycket norsk och är vad kan definieras som väl integrerad i den norska samhället. Men så dyker helt oväntat hans farbror upp. Farbrodern som av något skäl tagit sig från Iran. Farbrodern får sova i kollektivet några nätter men är charmig och ser till att han får stanna längre. Det märks att farbrodern inte har några planer på att resa hem till Iran igen. Akam börjar ana att något inte står rätt till och han börjar forska kring vad som är den egentliga anledningen till att farbrodern kommit till Norge.
Att regler för att få asyl och uppehållstillstånd inte alltid är vare sig humana eller logiska, det har skildrats i många filmer. Det är det ena huvudspåret i filmen och egentligen tillför den delen av berättelsen inte så mycket nytt kring det. Det finns redan så många filmer och berättelser om hur överdrivet strikta regler, skrivna av beslutsfattare som inte förstår hur farligt livet i en diktatur som Iran kan vara. Det är inte alltid möjligt för den som flyr för sitt liv från diktaturer som Iran att ha ett korrekt pass att visa upp, exempelvis. För att ta sig ur ett förtryckande land är en stor och svår utmaning,
Filmens mest intressanta del är Akams situation. Han är uppväxt i Norge och har inte så mycket av sitt kurdiska arv med sig i bagaget. Hans föräldrar, speciellt pappan, hade tydliga flyktingskäl och fick stanna. Jag tror att många i dagens västvärld kan känna igen sig i Akams korsväg i livet där han både är väl etablerad medborgare i Norge och samtidigt öppnas han ögon för den kultur hans föräldrar kom från. En sevärd och engagerande skildring av Akams situation och utveckling.