Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Fyra döttrar – en fruktansvärd, omskakade skildring av kvinnors förtryck av kvinnor

by

Fyra döttrar
Betyg 3
Svensk biopremiär 26 april 2024
Regi Kaouther Ben Hania

En fruktansvärd, omskakande berättelse om hur kvinnor kan vara kvinnors värsta fiender. Vi får följa Olfa, en mor i Tunisien, och hennes döttrar som berättar om sina liv, om hur de två äldsta av fyra systrar, 15 och 16 år gamla, gav sig av till IS för att de blivit fundamentalistiska islamister och ville ge sitt stöd till detta våldsamma kalifat.

Filmen är en semi-dokumentär. Olfa är mor till fyra döttrar. Hennes två äldsta döttrar stack när de var 15 och 16 år gamla. De gick med i IS och gifta sig med IS-krigare. Olfa och hennes två yngre döttrar är redo att berätta om sina liv och vad som hänt för filmskaparen Kaouther Ben Hania. För att kunna spela in berättelsen får två skådespelerskor ta på sig rollerna som de två äldre systrarna. Olfa och de två yngre ska spela sig själv med undantag för de scener som är allra mest känsliga för Olfa, då träder regissören själv in i rollen som Olfa. I några scenen finns män med som också gestaltas av skådespelare.

Olfa var tuff som liten. Hennes mamma bodde ensam med henne och hennes systrar och det gjorde att män ofta kom och försökte ta sig in till dem. Olfa klädde sig därför som man/pojke och hindrade män att komma in. När Olfa själv gifte sig vägrade hon ställa upp på att ha sex med mannen och gifts bort med. Istället slog hon honom så han blödde och hon torkade blodet från hans ansikte med bröllops-sängens lakan för att kunna visa upp blodet som bevis på att hon var oskuld.

Att en så tuff kvinna sedan blev värsta förtryckaren mot sina döttrar är jobbigt att se. Det ger också en förklaring till hur och varför kvinnoförtrycket i länder som Tunisien, Dubai, Iran, Afganistan och Saudiarabien med flera länder kan fortsätta. Kvinnor kan vara minst lika hårda mot andra kvinnor som män för att upprätthålla hedersregler och kvinnoförtryck.

Helt klart ser vi på denna film med olika ögon beroende på vem vi är. Från filmbolaget beskrivs filmen så här: En intim resa fylld av hopp, uppror, våld och systerskap som ifrågasätter själva grunden för våra livsstrukturer.

Berättelsen är intim, vi kommer väldigt nära Olfa och hennes döttrar. Hopp? Nja, det är mer tvärtom. När kvinnor kan göra så mot varandra: hur kan då kvinnor bli fria? Våld – ja Olfa är våldsam och slår sina döttrar friskt. Systerskap? Ja men är det positivt när systrar drar iväg med varandra till IS?

Vad som också är obehagligt är inte bara det fysiska våldet som är nära hela tiden utan också det psykiska, att framför allt mamman men ibland också döttrarna, kallar varandra för horor och slynor. Det är otäckt hur totalt hjärn-tvättade de är av det kvinnoförtryckande patriarkatet. Läskigt är också att de inte tycks förstå vad IS faktiskt stod för, eller står för. IS finns fortfarande, fast inte med lika stor makt som när de hade kalifatet. IS begick folkmord gentemot yazidier och hade flickor som slavar och dödade många i sitt skräckvälde. Att gå med i IS och stödja den rörelsen är att hjälpa en grym terrororganisation, det går inte att komma ifrån.

Jag förstår egentligen inte hur Olfa går med på att berätta och visa upp sitt liv. Hon bör ju vara fullt medveten om att hon är ett stort skäl till döttrarnas beslut att bli islamister. Rahma, den av döttrarna som blev mest hardcore islamist, var ett tag gothare, sminkade sig med svart och hade färgat håret och träffat killar. Olfa piskade henne för att få henne att sluta med det. Ja hon piskade henne, riktigt hårt och mycket.

Det är rätt svårt att ens ta till sig att en kvinna som Olfa, som när hon gifte sig vägrade ställa upp upp på att ha sex med sin man på bröllopsnatten, själv blev värsta förtryckaren av sina fyra döttrar. När hon så småningom ändå skilde sig från sin man mötte hon en ny man som gjorde sexuella övergrepp på hennes döttrar som fortfarande var barn och de vågade inte ens berätta det för sin mamma. Hur etiskt är det att låta henne visa upp sig på detta sätt? Jag vet inte. Det tangerar vid någon gräns, känner jag.

Det är hemskt att se hur beroende mamman och de fyra döttrarna är av varandra, trots att de egentligen förstör livet för varandra. Det går inte att ta in. Det är en tragisk skildring av medberoende.

Filmen talar till känslor och är mörk. Kanske kan den vara en ögonöppnare för människor som inte förstår vilket förtryck det ligger i religioner där kvinnor inte får vara som de är utan måste bära klädsel som döljer deras ansikten och kroppsformer. Sådana regler för kläder för alltid med sig regler som låser in kvinnor och tar ifrån dem de mänskliga rättigheter som både män och kvinnor borde ha. Det finns inga religiösa sammanhang där kvinnor har strikta regler om sina kläder där kvinnor är jämställda med män. Denna film är en omskakande skildring från en verklighet som många kvinnor lever i.

Filmrecension: Stormskärs Maja – kunde blivit episkt men nu mest slarvigt hantverk

by

Stormskärs Maja
Betyg 2
Svensk biopremiär 19 april 2024
Regi Tiina Lymi

Tanken är att göra en svepande, grandios och oerhört romantisk berättelse som spänner över flera årtionden. Rent spirituellt finns det flera paralleller med Jan Troells två
Wilhelm Moberg-adaptioner Utvandrarna och Nybyggarna. Förvisso utspelas inte Stormskärs Maja på andra sidan jorden men flera tematiska likheter är slående. Det är ett gift par som slåss mot omöjliga odds och där flera situationer prövar livhanken och där vardagen består av kolossala utmaningar. Förhållandet mellan de två huvudpersonerna är också central och blir det primära drivmedlet för berättelsen.

Många gånger om så kolliderar världsomskapande händelser med det vardagliga och skapar massiv friktion. Flera paralleller finns också till ett annat Troell-projekt, Maria Larssons Eviga Ögonblick, som fokuserade på en oerhört självmedveten och målinriktad kvinna som befann sig på en tid och plats som skydde både hennes ambitioner och kön. Även här har vi en huvudperson vars excentriska manér och tankegångar går emot det dåvarande samhällets normer.

Det låter som uppgjort för något storslaget, speltiden på nästan tre timmar understryker också de oerhörda visionerna. Men likt ett klassikt fuskbygge faller allt samman då gummit möter asfalten. För väldigt snart uppenbarar sig den faktiska filmen och dess olika attribut som visar sig vara av ohyggligt låg kvalité. Filmskapare har olika grader av precision och försiktighet då det kommer till att göra film. En del älskar att måla med bred pensel, andra föredrar en skalpell. Ingen av metoderna är rätt eller fel, det beror helt och hållet på i vilken kontext den tillämpas. Men Tiina Lymi som står som regissör har ett rekordartat klumpigt sätt att göra film på. Om vi bortser från att filmen är fullkomligt ointressant visuellt, att scenografi och kostym känns som hämtade från en bod på Skansen, är den övergripande regin förfärande inkompetent. Den livsviktiga romansen – eller de många viktiga nyanser som genomsyrar huvudpersonen, kan inte ens kallas amatörmässiga. Istället har vi att göra med ett handlag som inte ens skulle platsa på en mässa för gycklare. Lymi undviker allt det varsamma och subtila, varenda sekvens presenteras med ett burdust brölande. Personregin är mer eller mindre obefintlig, och då Lymi inte kan tygla filmen som hon vill tar hon till kreativt våld. Varenda beståndsdel av Stormskärs Maja är ihopsatt med en motorsåg och slägga. Istället för att ta sig tiden och låta berättelsen utvecklas naturligt så forceras ständigt händelseförloppet vilket resulterar i en film som känns ofokuserad och stressad. Den klippning som används är minst lika brutal, klippning av den bra sorten skapar flöde, ett liv och en sorts magnetisk kvalité. Detta är istället som att åka på en motorväg bestående av otaliga potthål, det skakar, gör ont och leder till en färd mer helvetisk än den Orfeus tvingades till.

Jag kan inte påminna mig en film som varit såhär rumphuggen och opolerad vad gäller berättarteknik. För att kompensera för bristen på det mesta får vi ett motbjudande soundtrack som gnäller och skär i öronen. Delar som är avsedda att vara intima och finstämda dränks av denna ljudtortyr som passar lika väl som huligantutor på en begravning.

Först i mitten av berättelsen lugnar det ned sig, där får sekvenser och personer lov att i alla fall andas. Då stabiliserar det hela sig en aning och blir högst mediokert men inte outhärdligt. Tyvärr så kommer Lymi på att detta inte går an och avrundar denna mer drägliga sekvens på ett förkastligt vis. Och då det emotionella vulkanutbrottet ska komma blir det endast en patetisk knallpuff. I filmens kanske viktigaste stund, som är menad att slita publikens hjärta i stycken, får vi se den mest skrattretande inkompetens jag sett sedan Rambo Last Blood försökte vrida om tårkanalen.

Amanda Jansson i huvudrollen gör sitt bästa för att skapa ett mångfacetterat och komplext porträtt av den inte helt enkla Maja. Men det hjälper föga då Tiina Lymi leker rövare och regisserar Jansson som om det hela vore ett utdraget skämt.

Stormskärs Maja må har episka kvalitéer men dessa avrättas kallblodigt av värdelös regi och ett allmänt hantverk som lämnar det mesta att önska.

Filmrecension: Stella – ohyggligt och tragiskt och mycket tankeväckande

by

Nebenstrasse vor Feinkost Strauss.
Mai 1943 Stella lernt Rolf Isaakson kennen.
Stella Goldschlag (Paula Beer)

Stella
Betyg 4
Svensk biopremiär 19 april 2024
Regi Kilian Riedhof
I rollerna Paula Beer, Jannis Niewöhner, Damian Hardung, Joel Basman, Maeve Metelka

Ibland är verkligheten hemskare och mer tragisk än det påhittade. Berättelsen om judinnan Stella Goldschlag är så ohygglig att jag inte kan skaka av mig den. Paula Beer gör rollen äkta och trovärdig och jag vill gråta när jag tänker på hennes liv och vad hon gjorde och vad hon utsattes för. Vad kan människor förmås att göra för att överleva?

Stella handlar om en ung tysk judinna som växte upp i Berlin. Hon var ung under andra världskriget och älskade musik och jazz i synnerhet. Hon var sångerska i ett svängigt jazzband där de andra musikerna liksom hon var judar. Vi får följa hennes utveckling från att knappt tro på vad nazisterna gjorde mot judar till att vilja fly och till att bli torterad och tvingad att förråda andra judar.

Det är lätt att sitta i trygghet och se en skildring av utsatta och jagade människor som flyr för sina liv och säga att man aldrig skulle förråda sina egna. Men vad händer när en pistol riktas mot ens huvud och det handlar om att ha någon chans att överleva.

Stella lyckades skaffa sig ett falsk id-papper och med det kunde hon ta sig runt i Berlin, gå på café och leva ganska normalt. Hon var ung, ville ha kul och var ganska oansvarig, som många unga kan vara. Eftersom hon var blond och hade blå ögon kunde hon tas för en tyska. Men en dag blev hon förråd av någon som kände henne och hon hon greps av Gestapo.

Hos Gestapo blev hon slagen och torterad. Gestapo hotade med att skicka hennes föräldrar till Auschwitz om hon inte gick med på att hjälpa Gestapo att hitta judar. Hon tvingades inte bara att ange judar utan hon skulle också leta upp dem på stan och på caféer. Från september 1943 till slutet av kriget skickade Stella Goldschlag hundratals andra judar till Gestapo.

Filmen skildrar inte bara Stellas tragiska liv utan också nazisternas fasansfulla behandling av judarna och vi får en inblick i hur hatet till judar kunde gödas och frodas – det har sorgligt nog en hel del likheter med de judehat som spruckit upp runt om i Sverige och i västvärlden under senare år. Det finns stora likheter med hur Israel beskrivs idag och hur judarna beskrevs då i Nazi-Tyskland. Jag får en stor klump i magen när jag tänker på att terrorgruppen Hamas dödade mer än tusen människor och tog både män, kvinnor och barn som gisslan. Detta hat som fortfarande florerar världen över mot judar, det är skrämmande. Ja frågan är mer komplicerad än så, förstås. Många som inte stöder Hamas har fått sina hem förstörda i Gaza. Också frågan om Stella och andra judar som förrådde sina egna är inte glasklara att ta ställning till. Situationer kan vara rätt komplicerade. Det är bra med filmer som denna, som kan lyfta fram frågor på djupet och inte beskriva allt förenklat i svart eller vitt.

Paula Beer i rollen som Stella är enastående. Hon ger liv och gestaltar den unga, levnadsglada, emellanåt ytliga Stella och sedan den erfarna kvinnan som sett livets mörkaste sidor. Ibland ljuger hon för sig själv, det är enda sättet för henne att överleva. Det är inte alltid lätt att manövrera med en moralisk kompass när liv och död står på spel. Stella var både en förövare och ett offer. Detta är en stark film och den går inte att glömma i första taget.

Filmrecension: Sommar utan vår – en fullkomligt fantastisk berättelse

by

Sommar utan vår
Betyg 4
Svensk biopremiär 19 april 2024
Regi Nuri Bilge Ceylan

För att citera Svenska spel, ”plötsligt händer det”. Från ett land vi sällan får se kulturella yttringar ifrån – än mer sällan film, kommer en svepande och fullkomligt fantastisk berättelse som på ett vördnadsfullt och stilfullt sätt lyckas demonstrera att det finns rent episka kvaliteter i ämnen och platser som tycks vara mer eller mindre obetydliga.

Sommar Utan Vår har dock inte gått förbi obemärkt under fjolåret. Efter en bejublad premiär på Cannes filmfestival – där filmen också tog hem pris för bästa kvinnliga skådespelare, har filmen sannerligen en hög profil. Flera så kallade festivalfavoriter kan visa sig vara otäcka kallsupar, något märkligt sker på de glamorösa festivalerna, en sorts tillfällig hysteri där alltför många filmer hyllas till skyarna. Då filmerna gradvis letar sig ut till allmänheten börjar nykterheten framträda och bejublade favoriter från franska rivieran blir istället stora frågetecken som få – om någon, tar notis om.

Tack och lov är detta inte fallet med Sommar Utan Vår. Regissören Nuri Bilge Ceylan har – till skillnad mot hyllade västerländska regissörers sätt att skildra alldagliga livsöden, en fantastisk uppriktighet och respekt både för sin berättelse och för publiken. Där vi idag har alltför många själviska exhibitionister, som endast konstruerar filmer för att på enklast möjliga väg roffa åt sig Oscarsnomineringar, är det en ynnest att se en film som inte har tillstymmelse till några sådana cyniska ambitioner eller agendor. Bilge Ceylan går istället in med allt han äger och har, han iscensätter allt som om det vore den sista sekvensen han någonsin regisserar. Men istället för att kännas överspänd eller sammanbiten vilar det ett lugn över precis allting. Det behövs inga stora gester, tårdrypande musik eller överdrivet emotionellt skådespel i tron att det skall ge berättelsen substans. Omsorgen och precisionen som vilar över hela filmen är häpnadsväckande. Även om det inte förekommer några bombastiska sekvenser som skakar om hela berättelsen från en dramatisk synvinkel, känns varje trevande steg och obetydlig konversation som nyckelscener.

Berättelsen må vara definitionen av alldaglig, platsen den utspelar sig på likaså. Trots det lyckas Bilge Ceylan att koppla ett järngrepp om tittaren genom att suga in oss i en värld som är utan en enda extraordinär faktor men där dramaturgin och sättet berättelsen förmedlas är trollbindande. Faktorer som att ett antal karaktärer är långt ifrån sympatiska eller att filmen har ett ohyggligt långsamt tempo glöms bort då Bilge Ceylan har en otroligt varsam hand som leder publiken genom speltiden på nästan tre och en halv timme.

Sedan går det inte att undkomma att Sommar Utan Vår är fantastisk från ett visuellt perspektiv. Precis som övriga filmen är inget överdådigt eller pampigt, istället är fotot och miljöerna fantastiskt attraktiva i all sin enkelhet. Filmens fotografer Cevahir Sahin och Kürsat Üresin väljer också att bryta mot flera normer vad gäller komposition, sättet de placerar färger som vanligtvis är menade att dra åt sig blickar på oväntade ställen. Detta leder till att publiken tvingas insupa allt och söka sig efter de viktiga punkterna, något som gör att miljöerna och de eviga snölandskapen känns genuint levande och inte bara som en karaktärslös bakgrund.

Och utöver det fantastiska utseendet och den snillrika personregin har filmen också en oväntat effektivt underfundig humor som ackompanjerar den allmänna melankolin och ensamheten på ett fantastiskt sätt. Det enda som håller tillbaka Sommar Utan Vår från att vara en fullkomlig upplevelse är den tredje akten som är aningen utdragen och inte så pass utvecklad och fascinerande som de första två tredjedelarna. Dock är det svårt att älta över det då vi har att göra med en mestadels fantastisk film som läxar upp de flesta vad gäller förmågan att skapa stor dramatik från det mer eller mindre helt obetydliga.

Filmrecension: The Settlers – vilket äventyr

by

The Settlers
Betyg 3
Svensk biopremiär 26 april 2024
Regi Felipe Gálvez Haberle

The Settlers är en av de mer konfunderade filmerna på länge. Det handlar inte om att berättelsen är abstrakt eller att filmen prövar tålamodet. Istället är det en rad kreativa beslut som får hjärnkontoret att försättas i lågor. Att göra western utanför de klassiska geografiska platserna verkar vara något av en mikrotrend för tillfället. Först med norska Upproret och nu The Settlers som utspelar sig i Chile och Argentina. Som alltid kan ett miljöombyte göra mirakel för en genre som kan uppfattas som aningen mossig. Men istället för att tillsätta egen krydda har regissören Felipe Gálvez Haberle valt att skapa en sorts hybrid där han kärleksfullt hyllar sina inspirationskällor. Detta innebär att det inte bara blir vinkningar till klassisk western utan även en udda referens till Ingmar Bergmans Det Sjunde Inseglet.

Den övergripande stilen och dramatiken är dock som hämtad ur valfri film signerad Sergio Leone, framförallt hans dollar-trilogi med Clint Eastwood. Leones filmer ses ofta som den mest renodlade versionen av en westernfilm. Filmerna innehåller våld, dammiga småstäder, män med fantastiska mustascher och ett soundtrack som endast kan betygsättas som mästerligt. Men dollar-trilogin har också en allmän ton som drar åt det oseriösa och rent komiska, inslag som funkar utmärkt i en film där Clint Eastwood drar sin revolver snabbare än Lucky Luke. Med det är inget som bör förekomma i en film som i grund och botten vill berätta en oerhört allvarsam och mörk berättelse.

För berättelsen i The Settlers är av oerhört seriös natur, som undersöker det horribla massmordet på den nord- och sydamerikanska urbefolkningen. Därför uppstår en helt bisarr kontrast då filmen presenteras som ett dråpligt och pojkaktigt matinéäventyr där slagsmål, toxisk maskulinitet och en lättsam nonchalans omger hela filmen. Det visuella är minst lika förbryllande där allt presenteras som en 60-tals western i 4:3 format och ett oerhört sotigt foto som inte heller känns särskilt passande. Än mer otroligt blir det då det rent nostalgiska underhållningsvärdet ofta övervinner det oerhörda mörker som filmen vill lägga stor emfas på.
Denna märkliga underhållningsfaktor, tillsammans med en kort speltid, gör det hela än mer matiné-doftande. Först mot slutet försöker filmen att ändra skepnad genom att dra sig ifrån de utbrända western-klyschorna och göra något som istället påminner om ett detektivarbete. Här börjar filmen – äntligen, framstå som vuxen och målmedveten vad gäller att ta tag i den oerhörda synd som begicks mot urbefolkningen, där tortyr och folkmord ansågs fullt legitimt. Men då berättelsen verkar redo att förhöja sin dramatik är det hela slut.

Det är svårt att inte tycka om flera av segmenten i The Settlers, hela inramningen som kärleksfullt blickar åt de största av klassiker är inspirerande och som ett rent äventyr är det fullt godtagbart. Men då intentionen var att göra något fyllt med svärta kan det endast ses som en förvirring.