Joker: Folie á Deux
Betyg 4
Regi Todd Phillips
Biopremiär 4 oktober 2024
Folie á Deux – en benämning inom psykiatrin som används när två (ofta närstående) personer delar samma vanföreställningar, hur de tillsammans glidit ifrån verkligheten och byggt upp en gemensam tillflyktsort från det alltför smärtsamma och svåra att prata om och istället skapat en alternativ verklighet. Och när den nya Joker-filmen utannonserades var det inte så mycket undertiteln som väckte uppmärksamhet utan att det skulle vara en musikal. Många var oroade och misstänksamma mot greppet och menade att det inte hörde hemma i en DC-film om Jokern.
Om jag ska vara helt ärlig delade jag de farhågorna med många. Men det gjorde mig också nyfiken och spänd över det modiga greppet att ta en sådan oväntad inriktning i en annars ganska traditionell antihjältefilm i ett redan väletablerat universum, men där första filmen redan avvek från den vanliga mallen och mer gjorde ett gästspel och här nu än mer stegrade iväg från det förväntade och uppenbarade och berättade sin egen saga med avstamp från första filmen – som i denna verkligheten är den film i Gothams verklighet som skapades av tv-bolaget för att skildra de händelser som vi tog del av i första filmen. Jokern må vara galen och vänta på rättegång i sjukhus för kriminellt galna, men han är fortfarande folkets antihjälte och uppbrott mot etablissemanget. Och filmen börjar väldigt kreativt som en tecknad film av Looney Tunes som väldigt snyggt avhandlar slutet av första filmen samt uppbrottet mellan människan Arthur Fleck och psykologiskt nedbrutna personan Joker som folket och medier svärmar efter – kanske en kommentar på amerikansk kulturell mytologisering och idolisering av exempelvis seriemördare.
Hur används då musikalens ramar i detta annars psykologiska drama? Mycket väl, ska det visa sig. När Arthur får komma till lågsäkerhetsavdelningen för att få sjunga med andra intagna träffar han Lee (Lady Gaga, som även skrivit musik och versioner av låtar till filmen som framförs) som alltså är filmens Harley Quinn och Jokerns kärleksintresse. När de inte sjunger för att undfly den bistra verkligheten de befinner sig i just nu, så sjunger de med och för varandra och det är en tunn linje mellan vad som faktiskt är verkligt eller bara i deras huvuden – och så fungerar filmen både som musikal och välintegrerad modell efter titeln. De både älskar, hatar och bråkar såväl fysiskt som i deras egna drömvärld som i filmens verkliga värld. Det blir trots allt detta aldrig svårt att hänga med eller förstå vad som händer, även om det ibland lämnar en undrandes en stund på vilken nivå av galenskaperna faktiskt utspelar sig. Men aldrig utan svar eller vidare logik.
Som musikal närmar den sig snarare Dancer in the Dark av Lars von Trier än Singing in the Rain, Paraplyerna i Cherbourg eller Sound of Music och är väldigt mörk i både tema och framtoning samt personlig gestaltning. Den som vill ha glättig romantik och ljus samhällsskildring bör leta vidare, för det hittar den inte här. Istället är det återigen samhällskritik, invändning mot sociala strukturer där mobbning och utsatthet skapar skuggsamhällen dit de svagaste förpassas. Tankarna förs också till Bergman-filmer som Persona och Såsom i en spegel med psykologiska teman och undertoner, samt till Hitchcocks Psycho där en elak moder brutit ned sin sons mentala hälsa under åren och fängslat honom både fysisk och psykologiskt i ett slags mentalt fängelse och elakt liv som följt som inte bara drabbar sönerna utan tyvärr många andra som följd.
Ändå är det någonting som skaver i denna psykologiska dramamusikal. Om förra filmen är en stark fyra är denna en svagare, nästan en trea, ett glas som skvalpar så det är emellanåt svårt att avgöra om det är halvtomt eller halvfullt men i vissa mellanpassager lutar åt det förra men det är likväl ett glas en ständigt vill ha ståendes på bordet för att kunna njuta av, fascineras och överraskas utav. För den är aldrig tråkig eller förutsägbar. Och även om den oftast är lätt att hänga med i så är den heller aldrig överförklarande eller uppenbar så den balanserar väl mellan artistiskt präglad och kommersiellt gångbar utan att allmänheten behöver gå vilse i galenskaperna. En balansgång lika väl mellan 60-tals film och moderna sångnummer av varierad kvalitet. Men det känns på ett sätt bara rätt att Jokern sjunger hellre än bra, från hjärtat och hjärnan än munnen.