Megalopolis
Betyg 1
Svensk biopremiär 27 september 2024
Regi Francis Ford Coppola
Just nu pågår en hektisk medicinsk strid mot att se till att det så kallade Mpox-viruset inte sprids och orsakar ytterligare en global pandemi. Men kanske borde hälsomyndigheter världen över noggrant studera vad som visas på biograferna, för Megalopolis regisserad av legenden Francis Ford Coppola visar sig vara i akut behov av en massiv varningsskylt, likt dem vi finner på cigarettpaket.
Den senaste tiden har Coppola figurerat i diverse bransch- och nöjestidningar av helt fel anledning. Efter en katastrofal visning på Cannes filmfestival, där Megalopolis beskrevs som ett kapital misslyckande, har Coppola anklagats för sexuella trakasserier, något som denne besvarat med en av de mest groteska stämningsansökningarna på år och dagar. I stämningen som berör tidningen Variety påstår det juridiska ombudet för regissören att Coppola är ett kreativt geni och att alla påståenden om opassande beteende är ett resultat av avund.
Denna fadäs är tillräcklig för att häpna, men ingenting kan förbereda tittaren för det som faktiskt väntar på bioduken. Det finns filmer som sannerligen kan ifrågasättas vad gäller att ha alla hästar i stallet, flertalet hyllade regissörer har många gånger om velat ta ut svängarna. Exempel som Michel Gondry, Spike Jonze och David Cronenberg är bara några som tänjt på gränserna men ändå lyckats leverera storartad filmkonst med filmer som Eternal Sunshine Of The Spotless Mind och Adaptation.
Men då det kommer till Megalopolis är det inte frågan om något genialiskt vansinne, utan ren och skär dårskap. Trots att Coppola påstår sig ha sålt ett par av sina hus för att finansiera åbäket, som har en påstådd prislapp på över 100 miljoner dollar, tycks pengarna ha gått till allt annat än det som kan beskådas på vita duken. Megalopolis liknar en förvuxen julkalender där alltifrån foto till scenografi fullkomligt osar plast och aluminiumfolie. Det finns ett antal amatörteatrar runtom i världen som bjuder på mer rafflande och genomtänkta visuella upplevelser än det som erbjuds här. Fotot dränks i en rad färgfilter som ger obehagliga och tragikomiska associationer med den senaste Matrix filmen Resurrections där estetiken var överdriven, löjlig och fullkomligt frånkopplad de narrativa funktionerna.
Om det rent estetiska är barockt är det ingenting mot filmens manus, skådespel och allmänna berättarteknik. Det har gått en ansenlig tid sedan Coppola senast gjorde film – mer exakt tretton år, och filmens marknadsföring har lagt stor emfas på en storartad comeback. Dock verkar de flesta ha glömt att Coppola från och med millenieskiftet genomgått en total metamorfos och gjort allt i sin makt för att spoliera sitt rykte som en filmskapare av första klass. Att filmer som Youth Without Youth och Tetro inte nämns i historieböckerna är dock förståeligt, framförallt den förstnämnda filmen är av sådan horribel kvalitet att selektiv minnesförlust gällande filmen i fråga har varit det enda sättet att leva ett drägligt liv efteråt.
Med Megalopolis fortsätter denna skräckinjagande kreativa röta. Jag har sett röriga filmer, abstrakta verk och projekt som måste klassas som närmast omöjligt enigmatiska. Megalopolis försöker göra allt i sin makt för att ge ett sammanbitet och intellektuellt intryck. Coppola kastar in allt mellan himmel och gjord som kan tänkas gå hem i en klubb för odrägligt pretentiösa. Vi får patetiska citat från romarriket, dialog som måste vara skriven av Björn Ranelid efter alltför mycket rusdryck, samt en berättarstruktur som är fullkomligt vulgär. Megalopolis saknar det mesta vad gäller kvalitativa inslag, men mest provocerande är att filmen liknar en förvirrad skiss där alla tänkbara idéer forceras in oavsett om de är bra eller inte. Filmen ser snart ut som en monstruös Heffaklump, en motbjudande massa av vansinne som sakta men säkert rör sig mot en intet ont anande publik.
Då man tror att bottnen är nådd hittar Coppola nya och än mer skrämmande sätt att sänka filmen till historiskt låga nivåer. Det skådespel som erbjuds är inget annat än panikartat. Duktiga aktörer som Adam Driver och Dustin Hoffman kämpar mot ett manus som sakta men säkert kväver dem i inkompetens och nonsens. Men Coppola ignorerar det faktum att hela huset står i lågor, istället fortsätter han sin penibla galenskap genom att introducera mer och mer absurda inslag. Vi får drömsekvenser med skandalöst usla specialeffekter som orsakar huvudbry, blodisande orgier i dekadens som önskar vara någotsånär allegoriska men som faller platt genom ren och skär okunnighet samt en vansinnigt usel Jon Voight som stapplande dåre. Dessutom får vi filmvärldens största gycklare i form av Shia La Beouf som ränner runt i en toga som inhandlats i närmaste gränd. Att Coppola finansierat filmen själv efter att ha fått avslag från de ordinarie produktionsbolagen är föga förvånande. Endast individer med ren och skär dödslängtan skulle vara villiga att stoppa in resurser i detta fullkomliga vansinne. Dock leder detta till att Coppola kunnat omge sig med en rad ryggradslösa ja-sägare som saknar modet att påpeka att det som skapas är genuint toxiskt för allmänheten.
Megalopolis må ’’bara’’ var 138 minuter lång men lyckas med den unika uppgiften att få klockorna att backa. Då den femte utläggningen om ’’det sjätte elementets fjärde kausalitet som klonar sig med det undre indikativa för arkitektoniska briljans’’ finns inget annat att göra än att ta beteckning bakom den främre raden av biostolar. Om det funnits en balkong hade jag inte tvekat att kasta mig utför den för att få ett omedelbart stopp på eländet.
Francis Ford Coppola har skapat en filmiskt monster som osar av högmod, arrogans och total inkompetens. Filmens affisch frågar vilken framtid vi vill ha, efter att ha lämnat salongen måste svaret vara; en där Francis Ford Coppola inte gör film.