Mina eftermiddagar med Margueritte
Betyg : 5 strömmingar av 5
”Mina eftermiddagar med Margueritte” utspelar sig i en fransk by, regisserad av Jean Becker. Gérard Depardieu spelar Germain, en medelålders överviktig haltande man som försörjer sig med lite av varje. Han är jätteduktig på att sköta sin trädgård men är sårad och sargad i självförtroendet eftersom han mobbades av läraren för att han hade svårt att läsa när han gick i grundskolan. Han växte upp med sin ensamstående mamma som inte kan visa kärlek. Hans pappa är okänd.
Germain haltar fram, hänger en stund i byns krog och snackar, bråkar med sin åldrande mamma som bor granne med honom och protesterar mot orättvisorna i livet genom att med jämna mellanrum skriva in sitt eget namn på torgets minnesmärke över de invånare som stupat i Algerietkriget. Statyn finns vid parken, där han ofta sitter och tittar på duvorna, som han på sätt och vis har en närmare relation till än vännerna på krogen.
Det är där, på parken, när han tragiskt sitter och räknar duvorna som han träffar 95-åriga Margueritte. Hon är liten, späd och älskar litteratur och böcker. En varm vänskap uppstår. Margueritte börjar läsa böcker för Germain, var värld först sakta men sedan med snabb fart vidgar sig och han upptäcker sprängkraften i kulturen.
Det är inte den mest lättsmälta litteraturen Margueritte bjuder in honom till heller utan böcker av Camus.
Som en liten överraskande knorr i filmen har Germain också en relation till en söt och pigg ung kvinna som är busschaufför. Men Germain är så bränd av livet att han inte vågar ge sig hän, inte vågar flytta ihop, inte vågar bli pappa.
Jag ser att Eva af Geierstam som recenserat filmen i DN ger betyg 3:
Gisèle Casadesus förkroppsligar den förfinade gamla överklassdamen och det är samspelet mellan de två som bär filmen genom sina orimligheter och kompenserar den en smula fadda och jolmiga smaken av nostalgi efter ett Frankrike som aldrig existerat.
Jag håller inte med om de negativa delarna i hennes kritik, ”Ett Frankrike som aldrig existerat”? Nja … Frankrike är stort och har många miljöer. I den här franska byn finns en gemytlighet men också mobbning, byråkrati och människor som sviker varandra och gör varandra illa, människor som förföljs av sina inre demoner men samtidigt vänner som ställer upp på varandra och ingen är bara ond.
”Mina eftermiddagar med Margueritte” är en hyllning till kraften i kultur och den förmedlar budskapet att det aldrig är för sent att reparera något. Den beskriver också kärlekens olika ansikten. För den som fastnat för den franska skådespelaren Gérard Depardieu är det absolut ett måste. Det är en varm film som ger hopp.
Den fick bra kritik i brittiska Guardian:
Touchingly, their growing friendship centres on books and words – Marguerite’s subtle love of them, Germain’s inquiring wonder about them – and the first text is Camus’s La Peste, which she reads to him. Gradually, if somewhat factitiously, his life is transformed through the experience, and in turn he enriches the lives of the collection of kindly, slightly bruised French types that constitute his circle. It’s a charming, sentimental, well-acted movie, and any readers’ group would want to make an outing to see it.
Läs även andra bloggares åsikter om Gérard Depardieu, film, filmrecension, Frankrike, kultur, kulturpolitik, Camus
