• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Spy Kids 4D

14 september, 2011 by Redaktionen


Titel: Spy Kids 4D
Betyg: 3
Premiär: 16 september 2011

Efter att den illegala nedladdningen gjort sig allmänt accepterad bland gemene man i och med piratrörelsen fick inte bara filmåterförsäljare problem utan också biograferna. Hur skulle man locka folk som inte längre tycktes vilja betala för sig? Det var först när James Camerons ”Avatar” (2009) gick upp på biograferna som man insåg att receptet på framgång stavades 3D. Nu är visserligen inte den tekniken så ny som man vill få det till, men det var Cameron som gav tekniken återupprättelse och skapade en otrolig hype bland filmtittarna och lockade man ur hus för att få en glimt av ”framtiden”. Sedan dess har tekniken använts vid flertalet större och mindre filmer, både direkt vid filmning och pålagt i efterhand.

Men när TV-försäljare redan nu återigen hotar biografernas särställning i samhället genom att sälja tv-apparater med såväl HD-upplösning som 3D-teknik inbyggd (plus att spelkonsoler som Playstation 3 och Xbox 360 också använder tekniken) fortsätter man att leta efter sätt att göra sig unik på. Och inom filmindustrin verkar 4D vara lösningen; dock inte som en förlängning utav filmupplevelsen eller en riktig ny dimension utan mer en gimmick som att stolarna skakar. Eller som i det här fallet: ett luktkort man skrapar på vid anvisning och sedan känner samma lukter som de i filmen. Problemet är bara att det skapar en ohållbar distans mellan tittaren och den faktiskt filmupplevelsen, speciellt som filmen riktar sig främst till mindre barn och risken för missad visuell kontakt är än större än hos en vuxnare publik.

Även om 3D-tekniken i stort sett också är en billig gimmick används den ändå väl i den här filmen, låter oss betrakta datoranimerade specialmenyer utanför skärmen, närmare oss, och mycket utav specialeffekterna lär imponera på de mindre. Men det är först och främst inte den klassiska hjältesagan som står i fokus här, utan det fina budskapet i att allting blir lättare att ta itu med om man står enad som en familj. I en tid då TV-serier som Sex and the City och vissa billiga typer utav filmer utan någon som helst verkningsgrad propagerar för den fria människan står man här mer för den klassiska familjemodellen där mamma, pappa, barn per se betyder lycka och framgång. Budskapet är tydligt för att framgå till sin mindre målgrupp, och ger en sundare bild redan från början. Vilket kan vara viktigt i en tid då ingenting förutom mobiler och laptops verkar betyda någonting på riktigt.

Som spänningsfilm, speciellt för dem som sett alla tidigare filmer och gillat dem, fungerar den också riktigt hyggligt. Handlingen är inget extraordinärt, men ändå välbalanserad skurkjagande och familjefilm som känns sådär charmigt otrolig och även om några skämt känns lite överansträngda (speciellt i början utav filmen) blir man sällan alltför fånig för barnens skull. För inte ens slutet, där den omedvetne hjälten blir den störste utav dem alla, blir to much utan skapar en äldre igenkänningsfaktor få andra filmer slänger sig med idag; den där fadersgestalten som faktiskt finns där för en och betyder någonting. En vardagshjälte att se upp till, precis som alla kärleksfulla föräldrar är.

Arkiverad under: Filmrecension, Recension

Friends With Benefits – uttjatat recept och patetiskt

14 september, 2011 by Redaktionen

Titel: Friends With Benefits
Betyg: 0
Premiär: 16 september 2011

Begreppet ”Friends With Benefits” är knappast ny inom filmindustrin; senast var det filmen ”No Strings Attached” från i år med Natalie Portman (som antagligen bara medverkade i den smörjan för att inte påvisa någon hybris efter mästerverket ”Black Swan”) men ändå får man för sig att marknaden för dessa så kallade romantiska komedier inte är mättad. Men hur många gånger kan man se en film där två vänner vill slippa allt strul och därefter bestämmer sig för att bara ha sex utan känslor inblandade och fortfarande skratta? Receptet är uttjatat och maträtten sönderbränd, men ändå fortsätter folk beställa in och betalar för sig.

Uppmärksamma läsare noterar betyget noll till den här filmen, och utan att veta om vi på Kulturbloggen ens använder oss utav den siffran för att bedöma filmer tänker jag ändå dela ut det betyget. Så att folk ska slippa ta del utav denna smörja (en gång till) och förhoppningsvis tvinga fram något slags nytänkande inom filmindustrin innan man matförgiftar någon. Det behövs.

Vi vet sedan länge att vänner inte kan ha sexuellt umgänge utan att bli kära och få problem, vi kan redan alla skämten och orkar inte skratta åt dem mer. Att man dessutom har mage att låta sina rollkaraktärer sitta och vara ironisk över klichéer från ”romantiska komedier” och samtidigt använda sig av dem alla själv känns inte speciellt självmedvetet eller ens lite roligt. Snarare tvärtom: bara så otroligt sorgligt och patetiskt! Det är som att man har botemedlet mot cancer men kluddar över det med något uselt skämt som ingen någonsin kommer bry sig om det allra minsta.

Försöket till familjedrama är faktiskt minst lika halvhjärtat det, och då talar vi ändå om ett hjärta som slutat att slagit för länge sedan. Och här sparkar man ändå på de som ligger ned, ungefär som relikens lidande över tidens rand inte vore tillräckligt. Man misslyckas helt med skildringen utav en skör fader och hans familj som lämnas i kölvattnet och får göra sitt bästa för att ta hand om sin älskade. Detta stora tema förminskas så allvarligt att självmordsstatistik framstår som stand up-komik.

Ända sedan den succé till Facebook-skildringen gick upp på biodukarna runtom i världen har också ett missförstånd spridit sig likt pesten: att Justin Timberlake är en bra skådespelare som måste vara med i varje storsatsning som kan tänkas spela in pengarna igen. Det är han inte. Visst kan han framstå som en hygglig kille på film, men någon storartad porträttör är han absolut inte. Inte ens över medelstrecket. Istället borde han återgå till att spela in pop-album och injicera energi på dansgolven istället. Det är han däremot lite bättre på, faktiskt helt okej skulle jag vilja påstå.

Trots hela denna lista över problematik denna film dras med, stannar det inte där. Visst hade det räckt gott och väl så, men tydligen ville manusförfattarna ge oss än fler anledningar att hata dem. Man presenterar nämligen lösa trådar, som ger en aningar, utan att någonsin reda ut dem. Man kanske trodde att man undvek några slags kliché-fällor i och med detta, men faktum är att man bara låter publiken lukta sig till denna unkna kliché utan att någonsin visa oss liket och verkligen gå till botten med det hela. Vilket gör att allt det trasiga framstår som en mer halvfärdigt och ogenomtänkt. Ungefär som om någonting annat skvallrar om någon som helst kreativitet eller tankeverksamhet …

Läs även andra bloggares åsikter om Friends With Benefits, film, filmrecension

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Friends With Benefits, Scen

Jane Eyre, filmen: se den helhjärtat – annars kan du lika gärna låta bli

11 september, 2011 by Redaktionen

Titel: Jane Eyre
Betyg: 4
Svensk premiär: 16 september 2011

Jane Eyre är historien om den föräldralösa flickan Jane, författad av Charlotte Brontë i mitten av 1800-talet. Idag ansedd att vara en av de brittiska klassikerna, och har gjorts i åtskilliga filmatiseringar. Redan 1943 gjorde Orson Welles sin variant av Jane Eyre. Nu har regissören Cary Joji Fukunaga gjort denna fasansfulla men vackra historia åter aktuell.

En ung kvinna uppenbarar sig i en dörröppning. Hon springer ut och bort från det stora slottet som nyss var hennes hem. Gråtandes av förtvivlan ger hon sig ut på den ödsliga heden. Regnet kommer men hon fortsätter springa, mörkret kommer men hon fortsätter. Till sist ser hon ljuset av en stuga. Väl inne i stugans värme möter hon de tre syskonen Rivers som tar väl hand om den frusna och utmattade Jane. Jane blir kvar i huset under den äldre brodern och prästen St John Rivers beskydd och här börjar historien kring Jane Eyre vecklas upp. Det föräldralösa flickebarnet som blir förskjuten av sin rika moster. Hennes minnen från flickskolan. Tiden på Thornfield Hall och Mötet med Mr. Rochester.

För den som tänker att detta bara är ännu ett kostymdrama a la Jane Austin vill jag säga: glöm det! Här blandas romantik och passion med det mörka, mystiska och naturalistiska. Frågor kring den mänskliga naturen, ondska och godhet är ständigt närvarande. Stereotyperna från romantikens era är borta och vi möts i stället av betydligt mer trovärdigt mänskliga karaktärer. Hjältinnan är inte den vackraste och hjälten långt från en yngling på en vit häst.

Mia Wasikowska som tidigare gått att se som söta Alice i Alice i underlandet kändes först tafatt och alldeles för … just det… söt för att spela Jane. Jane som i mina ögon ska vara en flicka med en förunderlig karaktär och som balanserar mellan att vara otroligt vacker och faktiskt ful. Men genom halva filmen har mina preferenser förändrats och jag börjar istället uppskatta det minimalistiska i Mia Wasikowskas skådespeleri. Michael Fassbender får oss att glömma att man precis har sett honom som Magneto i X-men när han tar sig an Mr. Rochester, Thornfeilds plågade och hemlighetsfulle herre.

Jag hade innan en rädsla att Jane Eyre skulle Amerikaniserats. Att hela filmen skulle vara en lek som går ut på att framkalla så mycket känslor som hos mig som möjligt. Men jag kommer på mig själv med att gilla hur klippning och ljuset framkallar rysningar. Jag känner mig inte alls manipulerad utan är istället glad att Cary Joji Fukunaga gjort denna klassiker mer tillgänglig. Jag lämnar biosalongen omskakad och lycklig. Men jag förstod snabbt att min mening inte delades utav alla då jag hör en tjej fnysa: ”Tråkigt! Tråkigt ljus, tråkig historia … Tråkigt! ”

Se Jane Eyre, se den helhjärtat. Annars kan du lika gärna låta bli.

Läs även andra bloggares åsikter om Jane Eyre, film, filmrecension

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Jane Eyre, Scen

Nader och Simin – En separation: ett vibrerande livsdokument

9 september, 2011 by Redaktionen

Titel: Nader och Simin – En separation
Betyg: 4
Premiär: 16 september 2011

Det är av yttersta vikt att inte underskatta detta iranska drama och den känsliga separation den skildrar. Regissören Asghar Farhadi har med en närgående kamera skapat ett vibrerande livsdokument, utan att för den skullen bli dokumentär, där en familj inte bara spricker isär utan också får problem med en annan familj som haft de bästa utav intentioner dem emellan. Men allt går fel och flertalet tvister uppstår. Deras liv är, som oftast, väldigt problematiskt och ingen gör det riktigt enkelt för sig. Man anar egoism, men också oro och medmänsklighet. Väldigt bräcklig dialog skapar dynamik genom hela filmen, speciellt när båda sidor försöker försvara det som är deras.

Emellan dessa två sidor står också en tredje part, rättsväsendet, som man märker direkt inte fungerar för en modern livssyn. Att man får diskutera och hävda sig så gott det går, utan att riktiga bevis alla gånger ens påvisas, är en utav aspekterna. Förljugenheten och maktdominansen en annan. Även detta skapar sprickor i dessa människors redan krackelerade vardag, ingen gör något för att hjälpa till.

Något utav det smartaste, och egentligen enklaste, den här filmen gör är att svepa in tittaren i en osäkerhet; där publiken försätts i precis samma exteriör som vissa utav filmens biroller sätts utan minsta aning eller insikt i vad som egentligen sker i filmen. Vi får antydningar, men inga raka svar. Därför blir varje händelse mer spännande att följa, alla svar eftersträvande. En väldigt smal och opretentiös film blir just därför så mycket större än mycket annat som skapas inom filmindustrin – speciellt den amerikanska. Vilket blir en vinst när man inte bara vill lyfta fram familjeproblemen mellan Nader och Simin utan också mellan dem och arbetarfamiljen som de anställt för arbete hos dem och Simins hem där hans fader bor. Problemet i detta är inte att han bor där, utan att han lider utav alzheimers och behöver tas hand om så gott som hela tiden. Men Simin behöver jobba, och hans fru vill skilja sig.

Något annat som är intressant att se är hur välintegrerad religionen och moralen är i det iranska samhället – där beslut tas inte utifrån vad man tror är bäst för stunden och kontexten, utan efter vad som är okej enligt deras tro. Telefonsamtal görs för att få det bekräftat huruvida det är okej för den arbetande kvinnan att ta hand om en äldre herre som kissat ner sig. Och sedan sker agerandet utifrån det beskedet, och inte hennes känslor om att han verkligen behöver hjälp. Vilket man kan tycka vad man vill om, men diskussionsunderlaget är väl integrerat i filmen och välfungerande i all sin prakt-fullhet. Man framställer problematiken ur flera vinklar och låter betraktaren sedan fundera utifrån dessa olika scenarion. De flesta lär komma fram till att religion inte är något bra riktmärke för livsbestämmelser och moral.

Det är väldigt få utsvävningar, utan väldigt direkt, men ändå kan man ana undertoner. Dotterns handlingar, föräldrarnas tolkande. Vem har rätt, och varför lyssnar man inte direkt till den yngre istället för att vara rädd för att få sin makt ruckad på som förälder? Eller övrig makthavare i samhället, för den sakens skull. Och i denna mångfacetterad bild som svävar ovanför allting vi får se ligger också storheten i filmen. För det är knappast någon slump att man vunnit Guldbjörnen för bästa film vid Filmfestivalen i Berlin och sedan alla silverbjörnar till de män och kvinnor som spelar huvudrollerna. Det är absolut ingen dålig bedrift, men heller ingen oförtjänt!

Arkiverad under: Filmrecension, Recension

ZooKeeper – genomgående förutsägbar

8 september, 2011 by Redaktionen

Titel: ZooKeeper
Betyg: 2
Premiär: 9 september 2011

Det vore förstås enkelt att klaga på de barnsligt låga skämten, dra paralleller till Doctor Dolittle (1998) och tillägga att det här är långt värre eftersom man väldigt sällan uppvisar någon som helst känsla för humor – ens för de mindre – och animationerna för när djuren ska prata som människor är otroligt usla trots att det är en bärande idé för hela filmen. Men jag tänker inte göra det. Istället ska jag se förbi allt det där banala och försöka hitta en poäng bortom det pinsamma försöket till ”romantisk komedi”.

En utav de första, och även tydligaste, moralkakorna vi får serverade är att acceptera sig själv och finna en trygghet i sina egna förväntningar på sig själv snarare än andras. Att kunna finna lugn och ro hos sig själv och ens vänner istället för att försöka ändra sig för att passa in i grupper man egentligen inte vill förminskas till. Att detta framförs på det mest ograciösa tänkbara vis är sekundärt, eftersom det ändå är tänkt att kunna gå hem hos såväl mindre barn som deras föräldrar. Vilket man säkerligen lyckas med också. Men det som lyfter denna tanke är den andra och mer bärande poängen om alla sociala spel vi utsätter oss för för att kunna framstå som fungerande i ett modernt samhälle där jakten efter kärlek är en av de viktigaste som finns (man kan tvista om det är jobben också).

Den manliga huvudrollsinnehavaren, som titeln antyder är en skötare på ett Zoo, har alltså en utmaning i att finna DEN STORA KÄRLEKEN trots sitt lågstatusjobb som inte inger varken respekt eller kapital. För att klara av detta tar han hjälp av alla djur som han vanligtvis tar hand om, men som han nu tillåter vända rollerna helt och hållet. Nivån är lagd!

Men som sagt är det inte där problemet ligger, utan i hur den osäkra mannen inte har modet att lyssna på sig själv och det hjärta som bär upp honom utan istället sätter igång det ena spelet efter det andra för att få den bekräftelse han så intensivt söker. Alla djur ger såklart olika råd, vilket mest resulterar i pinsamheter som säkert kan locka fram ett par skratt hos de mindre, men det är först när han ”kammar till sig” och vågar ta steget fullt ut som allting klaffar. Tyvärr är filmen genomgående förutsägbar, men med ett par poänger längs vägen kan den ändå förtjäna två egna. Kanske får det någon att reagera på det låga som man ändå lyckas kommentera?

Läs även andra bloggares åsikter om ZooKeeper, film, filmrecension

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Scen, ZooKeeper

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 455
  • Sida 456
  • Sida 457
  • Sida 458
  • Sida 459
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 504
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in