Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Gérard Depardieu

Tankar om tv-serien Marseille med Gérard Depardieu

by

marseille_tvserie

Marseille är namnet på Frankrikes näststörsta stad – och det är också titeln på en tv-serie som nyligen släppts på Netflix. I en av huvudrollerna ser vi den omtalade franska skådespelaren Gérard Depardieu. Serien är den första Netflixproduktionn av en fransk tv-serie och den hade frans premiär i juli 2015.

Marseille skildrar en maktkamp om borgmästartiteln i Marseille. Gérard Depardieu spelar den äldre borgmästaren Robert Taro som i första avsnittet är på väg att snart sluta som borgmästare och sluta med politiken, för att ägna sig åt familjen. Det är i alla fall vad han säger till journalister. Han har sysslat med politik i fyrtio år och känner sig lite trött på den världen. Säger han. Han har till och med förberett allt för vem som ska över, den yngre politikerkollegan Lucas Barrès (spelas av Benoit Magimel: ett namn att lägga på minnet, han lär dyka upp i flera franska och andra filmproduktioner).

Kanske planerar Robert Taro att han på så sätt ändå kan fortsätta och styra eftersom han som mentor har greppet om Lucas Barrès. Tänker han i alla fall.

Då händer något som vänder upp och ned på det mesta och den gamla borgmästaren bestämmer sig för att ännu en gång ställa upp i borgmästarvalet och en hård och ful maktkamp startar.

Delvis kan serien ses som en fransk variant av den amerikanska versionen av House of Cards, eller kanske den ska ses som en parodi på House of Cards?

Marseille har dock flera andra spår i handlingen är House of Cards. Den visar tydligt att fransk politik är på många sätt väldigt annorlunda än amerikansk. I det första avsnittet bygger Marseille på en del klyschor och kliver om franska politikerns inställning till sex, men några avsnitt in i serien försvinner detta och jag tycker vi får en intressant skildring av samhället i Marseille.

Marseille gör personerna relativt trovärdiga. Hur fula knep många än tar till i maktkampen har de fortfarande drag av mänsklighet kvar och de är helt möjliga att tro på. Det gäller i stort sett alla karaktärer förutom några maffialedare som är lite ytligt skissade som enbart onda.

Serien skildrar maktkampen i den franska politiska världen, men den skildrar också samhället Marseille med dess problem med stora klyftor mellan människor och ghettot där de utslagna och fattigaste bor och där kriminaliteten växer. Serien skildrar också människor i sorg och vad som kan hända när någon får veta att hen är svårt sjuk och kommer att bli förvirrad, kraftlös och inte kunna leva det liv hen är vad vid.

Säga vad man vill om Gérard Depardieu, men han är en duktig skådespelare och han är helt klart en av seriens behållningar. Att se honom i en hel serie är intressant. Även om det är lätt skrämmande att se hur fet han är nu. Jag undrar hela tiden om han verkligen ska klara hela sig genom alla avsnitt innan han får hjärtattack. Hur kan en man bli så fet? Vi har olika kroppar och olika lätt för att gå upp i vikt, men det är rätt läskigt hur överviktig han är.

Jag fastnade också för den unga skådespelerskan Stéphane Caillard som spelar borgmästarens dotter Vanessa.

Den irländska film- och tv-kritikern Seamas O’Reilly är betydligt mer negativ till serien är vad jag är. Han skriver bland annat:
Marseille is a hot mess, but Depardieu remains watchable throughout. His hangdog charm brings a depth to the show that neither its plotting nor script deserve, even if a combination of age, poor lighting and bad make-up leave him looking like a crumpled Yorkshire pudding that’s been put into a suit. He spends most of his scenes in a flop sweat, and it’s often unclear if said perspiration is his or the character’s.
….

Everyone’s favourite spherical tax exile plays Robert Taro, the embattled mayor of Marseille, whose reign is threatened by his erstwhile lieutenant Lucas, played with scenery-devouring abandon by Benoit Magimel (a Eurosaver menu Mads Mikkelsen). Marseille also delves into Taro’s family relationships, life in the city’s projects, regional political intrigue, and the criminal underbelly connecting the above. Unfortunately, Marseille does not execute this rich melange very well. At best, it has the dramatic solidity of a scandalously undercooked soufflé; at worst, it’s basically a sexed-up parody of House of Cards.

Den siste mammuten – fransk roadmovie som tappar farten och rör till det

by

Den siste mammuten
Betyg: 2
Sverigepremiär 2 december 2011

Gérard Depardieu i en filmroll där han är med nästan i varenda scen – ja det låter som en önskefilm för alla hans fans. Själv är jag väldigt fascinerad av denne franske skådespelare. Men inte ens det räcker för att hålla upp intresset filmen igenom. Den siste mammuten kunde vara så bra, men den tappar det mesta efter tjugo minuter.

Gérard Depardieu spelar Serge, en slaktare som går i pension. Det franska pensionssystemet fungerar uppenbarligen inte som det svenska relativt välordnade och datoriserade. När Serge tackats av på jobbet måste han ta med sig alla sina lönespecifikationer och arbetsintyg till tjänstemannen på pensionskassan som ska räkna ut hans pensionspoäng. För att Serge ska få en vettig pension måste han kontakta tio tidigare arbetsgivare för att skaffa intyg därifrån.

Serge letar fram sin gamla motorcykel i garaget och ger sig iväg på en roadmovie till sina tidigare arbetsplatser. Det börjar bra och vi får en inblick i udda arbetsplatser långt ifrån det trygga välmående samhället. Men ganska snabbt verkar filmskaparen tappa intresset för denna tråd, som kunde utvecklats till bra film. Istället dyker ett slags spöke från det förflutna upp och plötsligt handlar filmen om att ta sig igenom sorg och kunna leva vidare.

Det är för mycket i filmen som inte stämmer med varandra. Som Serges karaktär. Innan han ger sig av på sin jakt efter intyg är han rätt tuff, han är inte rädd för att ge svar på tal. När han väl gett sig iväg är han plötsligt ganska mesig och när han blir rånad på hela reskassan går han inte ens till polisen och anmäler det. Han kan bli kallad helkorkad rakt i ansiktet och sitter bara och tar emot det som ett fån.

Att han mitt i sin resa ger sig iväg till sin bror och där träffar en brorsdotter som han tillbringar tiden med istället för att jaga intygen är inte heller särskilt logiskt.

En film behöver inte följa verklighetens lagar – den kan ha med änglar och spöken och människor kan kunna flyga eller vad som helst, men den inre logiken i filmens förutsättningar måste stämma. Om en karaktär presenteras på ett visst sätt med vissa egenskaper måste han/hon vara sådan. Om egenskaperna ska ändras ska det i filmen finnas händelser som gör det troligt. Sådant saknas i alltför hög grad i denna film som kunde blivit en fransk roadmovie kring människor utanför medelklassens liv, men istället blev det en röra av flera handlingar som inte fungerar ihop.

De första tjugo minuterna var roliga och flera i publiken skrattade åt flera absurda, lustiga situationer. Men en bit in i filmen blev det tyst i salongen och komedin fungerade inte heller.

Synd på en film där vi får se massor av Gérard Depardieu.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Recension: Mina eftermiddagar med Margueritte

by

Mina eftermiddagar med Margueritte
Betyg : 5 strömmingar av 5

”Mina eftermiddagar med Margueritte” utspelar sig i en fransk by, regisserad av Jean Becker. Gérard Depardieu spelar Germain, en medelålders överviktig haltande man som försörjer sig med lite av varje. Han är jätteduktig på att sköta sin trädgård men är sårad och sargad i självförtroendet eftersom han mobbades av läraren för att han hade svårt att läsa när han gick i grundskolan. Han växte upp med sin ensamstående mamma som inte kan visa kärlek. Hans pappa är okänd.

Germain haltar fram, hänger en stund i byns krog och snackar, bråkar med sin åldrande mamma som bor granne med honom och protesterar mot orättvisorna i livet genom att med jämna mellanrum skriva in sitt eget namn på torgets minnesmärke över de invånare som stupat i Algerietkriget. Statyn finns vid parken, där han ofta sitter och tittar på duvorna, som han på sätt och vis har en närmare relation till än vännerna på krogen.

Det är där, på parken, när han tragiskt sitter och räknar duvorna som han träffar 95-åriga Margueritte. Hon är liten, späd och älskar litteratur och böcker. En varm vänskap uppstår. Margueritte börjar läsa böcker för Germain, var värld först sakta men sedan med snabb fart vidgar sig och han upptäcker sprängkraften i kulturen.

Det är inte den mest lättsmälta litteraturen Margueritte bjuder in honom till heller utan böcker av Camus.

Som en liten överraskande knorr i filmen har Germain också en relation till en söt och pigg ung kvinna som är busschaufför. Men Germain är så bränd av livet att han inte vågar ge sig hän, inte vågar flytta ihop, inte vågar bli pappa.

Jag ser att Eva af Geierstam som recenserat filmen i DN ger betyg 3:

Gisèle Casadesus förkroppsligar den förfinade gamla överklassdamen och det är samspelet mellan de två som bär filmen genom sina orimligheter och kompenserar den en smula fadda och jolmiga smaken av nostalgi efter ett Frankrike som aldrig existerat.

Jag håller inte med om de negativa delarna i hennes kritik, ”Ett Frankrike som aldrig existerat”? Nja … Frankrike är stort och har många miljöer. I den här franska byn finns en gemytlighet men också mobbning, byråkrati och människor som sviker varandra och gör varandra illa, människor som förföljs av sina inre demoner men samtidigt vänner som ställer upp på varandra och ingen är bara ond.

”Mina eftermiddagar med Margueritte” är en hyllning till kraften i kultur och den förmedlar budskapet att det aldrig är för sent att reparera något. Den beskriver också kärlekens olika ansikten. För den som fastnat för den franska skådespelaren Gérard Depardieu är det absolut ett måste. Det är en varm film som ger hopp.

Den fick bra kritik i brittiska Guardian:

Touchingly, their growing friendship centres on books and words – Marguerite’s subtle love of them, Germain’s inquiring wonder about them – and the first text is Camus’s La Peste, which she reads to him. Gradually, if somewhat factitiously, his life is transformed through the experience, and in turn he enriches the lives of the collection of kindly, slightly bruised French types that constitute his circle. It’s a charming, sentimental, well-acted movie, and any readers’ group would want to make an outing to see it.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,