Den siste mammuten
Betyg: 2
Sverigepremiär 2 december 2011
Gérard Depardieu i en filmroll där han är med nästan i varenda scen – ja det låter som en önskefilm för alla hans fans. Själv är jag väldigt fascinerad av denne franske skådespelare. Men inte ens det räcker för att hålla upp intresset filmen igenom. Den siste mammuten kunde vara så bra, men den tappar det mesta efter tjugo minuter.
Gérard Depardieu spelar Serge, en slaktare som går i pension. Det franska pensionssystemet fungerar uppenbarligen inte som det svenska relativt välordnade och datoriserade. När Serge tackats av på jobbet måste han ta med sig alla sina lönespecifikationer och arbetsintyg till tjänstemannen på pensionskassan som ska räkna ut hans pensionspoäng. För att Serge ska få en vettig pension måste han kontakta tio tidigare arbetsgivare för att skaffa intyg därifrån.
Serge letar fram sin gamla motorcykel i garaget och ger sig iväg på en roadmovie till sina tidigare arbetsplatser. Det börjar bra och vi får en inblick i udda arbetsplatser långt ifrån det trygga välmående samhället. Men ganska snabbt verkar filmskaparen tappa intresset för denna tråd, som kunde utvecklats till bra film. Istället dyker ett slags spöke från det förflutna upp och plötsligt handlar filmen om att ta sig igenom sorg och kunna leva vidare.
Det är för mycket i filmen som inte stämmer med varandra. Som Serges karaktär. Innan han ger sig av på sin jakt efter intyg är han rätt tuff, han är inte rädd för att ge svar på tal. När han väl gett sig iväg är han plötsligt ganska mesig och när han blir rånad på hela reskassan går han inte ens till polisen och anmäler det. Han kan bli kallad helkorkad rakt i ansiktet och sitter bara och tar emot det som ett fån.
Att han mitt i sin resa ger sig iväg till sin bror och där träffar en brorsdotter som han tillbringar tiden med istället för att jaga intygen är inte heller särskilt logiskt.
En film behöver inte följa verklighetens lagar – den kan ha med änglar och spöken och människor kan kunna flyga eller vad som helst, men den inre logiken i filmens förutsättningar måste stämma. Om en karaktär presenteras på ett visst sätt med vissa egenskaper måste han/hon vara sådan. Om egenskaperna ska ändras ska det i filmen finnas händelser som gör det troligt. Sådant saknas i alltför hög grad i denna film som kunde blivit en fransk roadmovie kring människor utanför medelklassens liv, men istället blev det en röra av flera handlingar som inte fungerar ihop.
De första tjugo minuterna var roliga och flera i publiken skrattade åt flera absurda, lustiga situationer. Men en bit in i filmen blev det tyst i salongen och komedin fungerade inte heller.
Synd på en film där vi får se massor av Gérard Depardieu.
Läs även andra bloggares åsikter om Gérard Depardieu, film, filmrecension