Marseille är namnet på Frankrikes näststörsta stad – och det är också titeln på en tv-serie som nyligen släppts på Netflix. I en av huvudrollerna ser vi den omtalade franska skådespelaren Gérard Depardieu. Serien är den första Netflixproduktionn av en fransk tv-serie och den hade frans premiär i juli 2015.
Marseille skildrar en maktkamp om borgmästartiteln i Marseille. Gérard Depardieu spelar den äldre borgmästaren Robert Taro som i första avsnittet är på väg att snart sluta som borgmästare och sluta med politiken, för att ägna sig åt familjen. Det är i alla fall vad han säger till journalister. Han har sysslat med politik i fyrtio år och känner sig lite trött på den världen. Säger han. Han har till och med förberett allt för vem som ska över, den yngre politikerkollegan Lucas Barrès (spelas av Benoit Magimel: ett namn att lägga på minnet, han lär dyka upp i flera franska och andra filmproduktioner).
Kanske planerar Robert Taro att han på så sätt ändå kan fortsätta och styra eftersom han som mentor har greppet om Lucas Barrès. Tänker han i alla fall.
Då händer något som vänder upp och ned på det mesta och den gamla borgmästaren bestämmer sig för att ännu en gång ställa upp i borgmästarvalet och en hård och ful maktkamp startar.
Delvis kan serien ses som en fransk variant av den amerikanska versionen av House of Cards, eller kanske den ska ses som en parodi på House of Cards?
Marseille har dock flera andra spår i handlingen är House of Cards. Den visar tydligt att fransk politik är på många sätt väldigt annorlunda än amerikansk. I det första avsnittet bygger Marseille på en del klyschor och kliver om franska politikerns inställning till sex, men några avsnitt in i serien försvinner detta och jag tycker vi får en intressant skildring av samhället i Marseille.
Marseille gör personerna relativt trovärdiga. Hur fula knep många än tar till i maktkampen har de fortfarande drag av mänsklighet kvar och de är helt möjliga att tro på. Det gäller i stort sett alla karaktärer förutom några maffialedare som är lite ytligt skissade som enbart onda.
Serien skildrar maktkampen i den franska politiska världen, men den skildrar också samhället Marseille med dess problem med stora klyftor mellan människor och ghettot där de utslagna och fattigaste bor och där kriminaliteten växer. Serien skildrar också människor i sorg och vad som kan hända när någon får veta att hen är svårt sjuk och kommer att bli förvirrad, kraftlös och inte kunna leva det liv hen är vad vid.
Säga vad man vill om Gérard Depardieu, men han är en duktig skådespelare och han är helt klart en av seriens behållningar. Att se honom i en hel serie är intressant. Även om det är lätt skrämmande att se hur fet han är nu. Jag undrar hela tiden om han verkligen ska klara hela sig genom alla avsnitt innan han får hjärtattack. Hur kan en man bli så fet? Vi har olika kroppar och olika lätt för att gå upp i vikt, men det är rätt läskigt hur överviktig han är.
Jag fastnade också för den unga skådespelerskan Stéphane Caillard som spelar borgmästarens dotter Vanessa.
Den irländska film- och tv-kritikern Seamas O’Reilly är betydligt mer negativ till serien är vad jag är. Han skriver bland annat:
Marseille is a hot mess, but Depardieu remains watchable throughout. His hangdog charm brings a depth to the show that neither its plotting nor script deserve, even if a combination of age, poor lighting and bad make-up leave him looking like a crumpled Yorkshire pudding that’s been put into a suit. He spends most of his scenes in a flop sweat, and it’s often unclear if said perspiration is his or the character’s.
….
Everyone’s favourite spherical tax exile plays Robert Taro, the embattled mayor of Marseille, whose reign is threatened by his erstwhile lieutenant Lucas, played with scenery-devouring abandon by Benoit Magimel (a Eurosaver menu Mads Mikkelsen). Marseille also delves into Taro’s family relationships, life in the city’s projects, regional political intrigue, and the criminal underbelly connecting the above. Unfortunately, Marseille does not execute this rich melange very well. At best, it has the dramatic solidity of a scandalously undercooked soufflé; at worst, it’s basically a sexed-up parody of House of Cards.