Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Recension: Life, above all – en gripande film

by

Foto: Atlantic Film AB

Titel: Life, above all
Betyg: 4
Sverigepremiär: 3 juni 2011

Life, above all är en film som griper tag från start. 12-åriga Chanda lever ett enkelt liv tillsammans med sin mamma Lillian och sina halvsyskon i en by i Sydafrika. Hon är en flitig student med goda framtidsutsikter men allt förändras när minsta systern plötsligt dör och Chanda märker att hennes mamma är sjuk, fast hon förnekar det. Styvpappan Jonah super bort pengarna och verkar inte vara frisk han heller. Snart börjar rykten spridas i den lilla byn och modern tvingas fly till sina släktingar i norr.

Life, above all handlar om människors rädsla och intolerans, i det här fallet mot dem som drabbats av den skam- och skuldbelagda sjukdomen aids. Filmen ger en grym skildring av hur de som drabbats av det onämnbara stöts ut och tvingas dra sig undan för att dö i tysthet.

Samtidigt finns det ett positivt budskap i filmen. Unga Khomotso Manyaka, som spelar Chanda, gör ett starkt porträtt av en stark person. Chanda står emot bybornas och moderns familjs fördömanden och vinner tills slut sin kamp för Lillians rätt till ett värdigt liv och död. En central roll spelar också den starka vänskapen mellan Chanda och jämnåriga Edith, vars föräldrar dött i aids och som därför är utstött av samhället.

Den dramatiska berättarstilen gör Life, above all till en spännande film om mod, kärlek och kampen för sanningen. På samma gång som är det är en tankeställare om hur vi hanterar skrämmande frågor som aids. Filmen har premiär i Stockholm och Göteborg på fredag den 3 juni.

Life, above all är baserad på kanadensiska Allan Strattons bästsäljande roman Chanda’s Secrets. För regi står sydafrikanen Oliver Schmitz, som bland annat regisserat Hijack Storie’s (2001) som belönades vid Cannes-festivalen och även har gjort flera dokumentärer om motståndet mot apartheidregimen.

Relaterat: TT-recension i bland annat Borås Tidning.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Kung Fu Panda 2, söt men inget nytt

by

Titel: Kung Fu Panda 2
Betyg: 2
Svensk premiär: 3 juni 2011

Den kung fu-tränande pandan Po är tillbaka i Kung Fu Panda 2. Po inser att något inte riktigt stämmer med hans barndom, hans pappa är ju en gås och han själv en panda. I ett slagsmål möter han en skurk som har ett märke som får Po att någonstans inom sig minnas sin barndom och sin mamma. Hans gåspappa berättar då att Po är adopterad.

Chen är en påfågel. Hans föräldrar styr i en kinesisk stad men när en spåkvinna förutser att Chen ska bli ond slänger de ut honom. Chen ruvar på sin hämnd och när han får tag på kanoner då är det dags för honom att ta över sin barndomsstad och sedan hela Kina och samtidigt döda pandan Po, som enligt spådomarna ska stå i vägen för Chens makt.

Kung fu Panda 2 har med samma gulliga figurer som var med i första filmen, sött tecknade i mysiga kinesiska miljöer. 3D-versionen är välgjord rent tekniskt. Men en berättelse som kräver lite väl många slagsmål och scenen fyllda med strider är sällan riktigt bra. Jag såg den svensktalande versionen och det var en hel del barn i publiken. Ändå hörde jag inte några skratt från barnen när det skulle vara roligt och inte några andra ljud från barnen heller. Barn som ser film som engagerar dem brukar inte vara helt tysta.

Berättelsen är söt, men inget mer. Det mesta är hur förutsägbart som helst. Jag kan tänka mig att den engelska versionen kan ha sina poänger med röster från skådespelare som Jack Black, Angelina Jolie, Dustin Hoffman och Jackie Chan.

För min del tycker jag den är roligare på danska än på svenska:

Relaterat: Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

X-men: First Class, recensionen

by


Titel: X-men: First Class
Betyg: 3
Sverigepremiär: 3 juni 2011

X-men: First Class är en superhjältefilm. Den bygger på Marvels serier där det redan finns fyra filmer. Nu börjar det om från början, regissören Matthew Vaughn låter oss få lära känna ärkefienderna Professor X och Magneto som unga, vi får se hur allt började och att de i början var vänner.

Till filmen har Matthew Vaughn rekryterat några riktigt bra skådespelare som Michael Fassbender och Jennifer Lawrence (som slog igen i Winter´s Bone). Två skådespelare som inte direkt förknippas med usla actionfilmer. Det är ett genidrag av regissören att göra sådana rollbesättningar. Kevin Bacon som superskurken Sebastian Shaw är också ett bra val av skådespelare.

Handlingen startar under andra världskriget där den unge judiske pojken Erik Lehnsherr ser sina föräldrar låsas in i ett koncentrationsläger. Superskurken Sebastian Shaw tar hand om Erik, inte av några goda skäl utan för att Shaw inser att Erik har superkrafter. Shaw vill samla sådana mutanter omkring sig. Runt om i världen finns en del sådana människor, som fått sådana mutationer att de fått superkrafter av olika slag. Filmen gör därefter ett långt hopp i tiden, fram till 1960-talet då USA hade Kennedy som president.

Erik har för länge sedan skiljts från Shaw, som däremot har några andra kraftfulla mutanter vid sin sida. Shaw planerar att få Sovjet och USA att starta kärnvapenkrig, för människor dör av kärnvapen men mutanter utvecklas bara mer av det. Mutanterna är framtidens varelser, menar Shaw.

Filmen är tänkt av filmbolaget att bli sommarens storfilm. I Stockholm kommer det att märkas inte bara på alla filmaffischer utan också på att en av spårvagnarna som går från NK till turistattraktionerna på Djurgården kommer att vara inklädd i bilder på karaktärerna i X-men: First Class.

Att ha otroliga resurser till sitt förfogande för en filmmakare garanterar ingenting. Men Matthew Vaughn har gjort ett bra hantverk. Skådespelarna är bra, berättelsen flyter på hyggligt, trots att det är en del som måste berättas. Jo, det är klart att det är en actionfilm, den som är helt allergisk mot actionfilmer har väl ingen anledning att se filmen. Men för den som gillar action är den helt klart godkänd. Visserligen har alla X-men-fans lite extra kul, för det är en hel del igenkännande scener för den som kan sin X-men-historia.

Filmen är lite längre än normallängd, cirka två timmar och tio minuter. Det är alltid en risk att göra en film längre än två timmar, men den fungerar och känns inte för lång.

Ja, actionscenerna i slutstriderna är överdrivna. Det är inte var dag vi får se en ubåt i luften. Men det är själva genre. En superhjältefilm är en superhjältefilm. Kul att få en ny version på vad som hände när Kubakrisen och ett tredje världskrig avvärjdes.

Relaterat:
Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

The Tree of Life – en feel-bad-movie

by

Titel: The Tree of Life
Betyg: 2
Sverigepremiär: 27 maj 2011

Feel-good-filmer finns det gott om. Men när det handla rom feel-bad-filmer, filmer vi mår dåligt av, brukar de oftast vara för att det är en usel film, uselt producerad, uselt regisserad, usel dramatik. Att ”The Tree of Life” påverkar mg så negativt handlar inte alls om någon dålig produktion, snarare om att den är överproducerad. Det handlar om vad filmen förmedlar, som gör att många av oss som såg filmen samtidigt mådde dåligt efter. Den är mörk, förmedlar en så mörk bild av människan och livet att det var med tunga steg jag gick ut biosalongen på pressvisningen.

”The Tree of Life” är en episk berättelse om en man i övre medelåldern (spelad av Sean Penn) som mår dåligt av girigheten bland sina kollegor och han minns sin barndom, sin stränge far (spelad av Brad Pitt), sin mamma (spelad av Jessica Chastain).

Regissören Terrence Malick vill mycket med ”The Tree of Life”. Hans episka film följer inte vanliga dramaturgiska riktlinjer, tid och rum existerar inte. En människa som dör i ena scenen är med i nästa, som det kan vara med våra minnen. Minnen och drömmar och bilder på storartade naturscener väller över oss, allt till ackompanjemang av underbar klassisk musik. Juryn i den stora förnäma filmfestivalen Cannes föll pladask och filmen vann Guldpalmen. En del internationella kritiker, som Peter Bradshaw i The Guardian i England, ger filmen högt betyg, fast han tillägger:
This film is not for everyone, and I will admit I am agnostic about the final sequence, which suggests a closure and a redemption nothing else in the film has prepared us for.

En film behöver inte förmedla något positivt, behöver inte ge hopp eller glädje eller spänning för att vara bra. ”The Tree of Life” går dock för långt, det blir för mycket, Den är också 2 timmar och 18 minuter. Att överskrida den vanliga tiden för en film och ändå behålla publikens intresse och engagemang är en svår uppgift. Jag tycker inte Terrence Malick lyckats med. Trots att han har enormt skickliga skådespelare. Brad Pitt är skrämmande bra i rollen som fadern som offrade sin dröm att bli musiker och tar ut det på sönerna: sträng men ändå skör och vill ha kärlek. Sean Penn hamnar också helt rätt i sin gestaltning av den sorgsne och sökande mannen. Barnskådespelarna är fantastiska och här luktar det Oscarnomineringar lång väg.
Jessica Chastain i rollen mamman är väl den som inte lyckas så bra. Hon är för söt, för snäll, för god och för mesig.

Terrence Malick har också skickliga fotografer, bilderna är storartade. Fast det är just det: det blir för mycket.

Det finns en regel för den som skapar: ”Kill you darlings” – att våga ta bort favoritscener för att de förstör helheten. Regissören skulle behöva träna sig i det. Han siktar högt och för en del fungerar. Själv tyckte jag det blev för överdrivet, segt, för långt, för mycket, för storartat, för gigantiskt och dessutom för mycket amerikanskt fördomsfull med ljuva spröda mamman och den hårda fadern. Trots att filmen inte är som någon annan känns det som jag sett den förr, lite för ofta, för att den ska överraska mig

Och javisst, musiken fantastisk- men om det är bra musik jag vill uppleva går jag på en konsert.

Fast: det var ju intressant att få se Sean Penn spela Brad Pitts son.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Secretariat – en film att bli på gott humör av

by

Titel: Secretariat
Betyg: 3
Dvd-premiär: 1 juni 2011

Secretariat är en hästfilm, men inte den vanliga sorten utan mer en amerikansk berättelse om att våga satsa på sin dröm, våga tro på sin vision och ge järnet. Christopher Chenery äger en stor hästgård. När han dör ärver hans två vuxna barn gård och hästar, men det blir en stor skatteskuld också. Sonen vill sälja gården men dottern, som bor i Denver med sin familj, blir fascinerad av två föl som väntar på att bli födda. Hon är säker på att en av dem ska bli en stor galopphäst.

Berättelsen om Secretariat bygger på en sann historia och den är en varm film. Diane Lane och John Malkovich spelar huvudrollerna i den här filmen från producenterna av Miracle, Invincible och The Rookie.

Okey, jag kan bli lätt allergisk mot kvinnor som är så genomperfekta som huvudrollen, Penny. Att hon alltid har det rätta att säga, oavsett om hon sitter vid sin fars dödsbädd eller talar i telefon med dottern som spelar en antikrigsteater eller om hon förhandlar med garvade stenrika affärsmän. Den amerikanska drömmen, illusionen om dessa perfekta människor.

Men John Malkovich är ju alltid roligt att se. Nu spelar han en utflippad hästtränare med överdrivet intresse för skrikiga kläder. En ganska rolig roll att se honom i.

Secretariat skapar inte filmhistoria, men den är rolig, lagom spännande och fina hästbilder. En kul film att se tillsammans hela familjen, till exempel.

Bakom varje legend finns en ouppnåelig dröm. Upplev den fantastiska och rörande berättelsen om den otroliga kapplöpningshästen Secretariat och hans starka, envisa ägare – en hemmafru som riskerade allt för att göra honom till champion.

Ur Wikipedia:
Secretariat var ett engelskt fullblod och galopphäst som vann stora framgångar inom galoppsporten. Bland annat erövrade han den prestigefyllda titeln Triple Crown år 1973, enbart 3 år gammal där han även slog två världsrekord som gäller än idag. Secretariat var en stor röd fux som även kallades Big Red, samma smeknamn som användes på flera stora galopphästar, bland annat Seabiscuit, Phar Lap och Man O’ War. I oktober 2010 släpptes även en film om Secretariat med John Malkovich och Diane Lane i huvudrollerna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,