• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

The Rum Diary – genomsyrad av fördomar

12 januari, 2012 by Rosemari Södergren

Titel: The Rum Diary
Betyg: 3
Premiär: 13 januari

Det märks att boken filmen baserats på är skriven av en vit man. Hunter S. Thompson skapade en ny typ av journalistik, gonzojournalistiken, som kännetecknar hypersubjektivitet. Endast därför är det förlåtligt att denna film har fått göras. För ur ett diskrimineringsperspektiv är den vidrig från början till start.

Paul Kemp (Johnny Depp) är en journalist som tröttnat på ”the american dream” och söker sig därför utanför USAs gränser. Han hamnar i Puerto Rico på den lilla lokaltidningen The San Juan Star. Om man ska se allt från Pauls ögon verkar befolkningen vara laglösa, karnevaldansare eller bara allmänt sunkiga. Han träffar på en sunkburk, Sala (Michael Rispoli), på tidningen och man får följa deras bromance genom filmens gång.

Som jag tidigare sagt så är filmen genomsyrad av fördomar. De tre kvinnliga karaktärerna jag minns var en galen voodoo-kvinna som inte kunde engelska, någons mans fru och fästmön till filmens fuling, Chenault (Amber Heard).

Det bjöds på en hel del underhållning. Johnny Depp spelar sin roll utan fel, som han alltid gör. Men den stora stjärnan är Rispoli, vars karaktär Sala bjuder på sig själv till en sådan grad att man blir alldeles varm inombords.

I övrigt var det medioker film vars enda kvinnliga biroll saknar IQ och bara frågar Paul vilken klänning hon borde ta till karnevalen.

Text: Kerstin Alex

Läs även andra bloggares åsikter om Hunter S. Thompson, Johnny Depp, film, filmrecension, recension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Hunter S. Thompson, Johnny Depp, Recension, Scen

Farmors tatueringar berättar om det okända folkmordet på armenierna

3 januari, 2012 by Rosemari Södergren

Farmors Tatueringar
Betyg 3
Svensk premiär 6 januari 2012

Medan västländerna var upptagna av det första världskriget pågick en utrensning av armenierna. När det ottomanska riket bredde ut sig avrättades en och en halv miljon av de kristna armenierna. Många unga armeniska flickor togs då till fånga av muslimerna och hölls som sexslavar eller tjänsteflickor. Det är ett folkmord och en förföljelse av ett folkslag som inte uppmärksammats särskilt. Inte heller av armenierna själva. De överlevande valde oftast att tiga om det som hänt.

Filmregissören Suzanne Khardalian bor i Sverige och är av armeniskt ursprung, När hon växte upp hade hon en farmor, med namnet Khanoum, som var underlig. Farmor kramade aldrig barnbarnen och Suzanne och hennes fyra systrar var mest rädda för farmor. Farmor hade underliga tatueringar på händerna och i ansiktet.

Som vuxen började Suzanne Khardalian undersöka vad som hänt hennes farmor.

Filmen ”Farmors tatueringar” handlar om Suzanne Khardalians sökande efter svar på vad som hänt hennes farmor.

Det är oerhört skrämmande att inse hur detta folkmord är så okänt. Suzanne Khardalian besöker bland annat ett område där hundratusentals armenier mördats och ligger i massgravar. Skelettdelar och tänder kommer fram när hon petar lätt på marken. Jag tänker då på hur Europa byggt upp stora minnesgårdar kring förintelsen av judarna under andra världskriget. Varför finns inte samma respekt för alla dessa mördade armenier?

Filmen är ganska kort, strax under en timme och den är en dokumentär som kretsar kring Suzanne Khardalians sökande efter svar på vad som hänt hennes farmor. Tyvärr är det inte så mycket konkret om just farmoderns öde som kommer fram, däremot får vi veta en del om vad många unga armeniska flickor utsatts för.
Rent dramaturgiskt är den aldrig särskilt spännande, vi får egentligen redan från början veta det mesta.

Däremot är det en viktig film – och jag hoppas den inspirerar någon till att ta reda på mer och att utveckla det. Det är värt att tas upp i en dramafilm, som en berättelse om en flickas öde.

Läs även andra bloggares åsikter om Armenien, film, filmrecension, folkmord

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Armenien, Filmrecension, folkmord, Scen

Submarine – utan tvekan en av de bästa komedierna som gått upp på svenska biografer

3 januari, 2012 by Rosemari Södergren

Filmrecension: Submarine
Submarine
Betyg: 5
DVD-premiär 14 december 2011
I Richard Ayodes filmatisering av Joe Dunthornes brittiska roman Submarine, möter vi 15-åriga Olivier Tate. En neurotisk, ung Woody Allen-figur som spenderar sin tid i sitt pojkrum åt att läsa klassiska romaner av J.D Salinger och lyssna på fransk 60-tals musik. Klädd i duffeljacka och en portfölj i handen får man följa Olivier tampas med typiska tonårsproblem i skolan samtidigt som han försöker rädda föräldrars äktenskap som hotas av en nyinflyttad granne.

Filmen berättas av Olivier själv och är uppdelad i tre delar under vilka vi får bekanta oss med två karaktärer som driver handlingen framåt, pyromanflickvännen Jordana och New age-grannen Graham. Olivier hamnar i mitten av allt kaos då han försöker balansera kärlekslivet med att finnas till för flickvännen samtidigt som han oroar sig över en eventuell skilsmässa mellan föräldrarna och desperat försöker lösa deras problem.

Submarine är en charmig berättelse som bland vinylskivor, polaroidkameror och blandband, tar upp tonårens svårigheter och nedstämdheten som kommer och går under livet. Känslan av att precis som en ubåt, vara under vatten.
De vackra walesiska miljöerna i kombination med Alex Turner-komponerade melankoliska toner och en perfekt casting gör filmen till en fempoängare. Det är utan tvekan en av de bästa komedierna som gått upp på svenska biografer förra året.

Text: Victoria Machmudov

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension

Shame, filmen: snygg, elegant, rå och kall, om sexmissbruk

2 januari, 2012 by Rosemari Södergren

Shame
Betyg 3
Sverigepremiär 6 januari 2012

”Shame” med Michael Fassbender i huvudrollen som Brandon Sullivan, en man som är sexmissbrukare. Brandon Sullivan har ett välbetalt jobb och klarar att hantera både jobb och sitt sexmissbruk ända tills han syster Cissy kommer. Hon har ingenstans att bo och tycker att hennes bror bör kunna ge henne plats i lägenheten. Plötsligt blir det väldigt svårt för Brandon att få ihop tillvaron.

Carey Mulligan spelar systern och hon är en duktig skådespelerska och Fassbender är väl en av de största skådespelarna nu. Dessutom är filmen regisserad av Steve McQueen som skrivit manus tillsammans med Abi Morgan. Självklart garanterar alla dessa starka kort en film av hög kvalitet.

Men det finns ett stort men. Livet i New York skildras i hårda bilder och det är svårt att känna något för någon av personerna. Det lämnas ingen förklaring till varför Fassbender är sexmissbrukare.
Det blir svårt att känna någon engagemang för filmen och den ger inga antydningar heller till hur vi ska förstå sexmissbruket. Därför har jag svårt att känna något för filmen. På IMDB har Internetbesökare gett filmen högt betyg, den har fått ett genomsnitt på 8 av 10 möjliga. Fassbender har fått Venedigfestivalens skådespelarpris för rollen som Brandon Sullivan och en Golden Globe-nominering, så många tilltalas av filmen.

Sexmissbruket skildras mycket närgånget och rått. Men att en film håller hög konstnärlig kvalitet i foto, filmklipp och skådespelarnas insatser räcker inte för mig. Jag vill känna något inför en film eller uppleva att den ger mig något eller att den förklarar något. Den känns snygg men meningslös, den tillför ingen förståelse av sexmissbrukare.

DN/TT Spectra skriver om filmen:

”Shame” innehåller så många naken- och sexscener att den i USA fått samma åldersgräns som porrfilmer. Fassbender säger om sina många nakenscener:

– Det är klart att det känns pinsamt, det gör det väl för alla, om man inte är exhibitionist. Men det måste göras. Ska rollfiguren gå omkring naken, så är det mitt jobb. Jag är där för att hjälpa till med att berätta historien, så det är bara att kavla upp skjortärmarna och sätta igång utan att tänka för mycket på det.

Fast för fans av Michael Fassbender är filmen förstås ett måste. Och jag är en stor beundrare av Fassbender sedan hans genombrottsfilm ”Hunger”, också den i regi av Steve McQueen.

Läs även andra bloggares åsikter om Michael Fassbender, Steve McQueen, sexmissbruk, filmrecension, film

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Michael Fassbender, Scen, sexmissbruk, Steve McQueen

Filmrecension: The Girl with the Dragon Tattoo

21 december, 2011 by Redaktionen

Titel: The Girl With the Dragon Tattoo
Betyg: 3
Svensk biopremiär: 21 december 2011

Med en hårt estetiserad introduktion utav filmen; som för tankarna till det som hör var James Bond-film till, fast med en skruvad mix av The Matrix och en slags filosofi om att vi människor är ihopkopplade via kablar som för tankarna lika mycket till Trinity som Lisbeth Salander, sätts ribban för hela filmen. Som sig bör. I alla fall utseendemässigt, men också formmässigt. För vi låter oss bli införstådda med att det här inte är någon rak översättning av den svenska förlagan. Så den aktuella diskussionen om huruvida Fincher lyckats göra en bra ”översättning” som kanske till och med överträffar originalet är därför onödig. Han har inte satsat på att göra någon karbonkopia av den svenska originalfilmen utan försökt sätta en personlig prägel utifrån boken utan vidare hänsyn till senare material. Vilket har visat sig lika lyckat som mindre bra…

Ett av exemplen på det är när den första övergrepps-scenen på Lisbeth är över och hon försöker återhämta sig; man vet sedan tidigare scen att hon varit med om något otroligt obehagligt, vilket gestaltats väl, men känslan tappar kraft direkt efteråt och scenen blir inte lika svidande som när Noomi Rapace använde sina fingrar som skurborste med tvål för att få bort allt det äckliga ur sin mun. Överlag är den svenska Lisbeth bättre gestaltare av denna skuggkvinna, men med det sagt så är knappast Rooney Mara dålig heller. Det är snarare David Fincher, den omtalade stjärnregissören, som slarvar bort vissa scener, som när Lisbeth får sin dator förstörd, men tar å andra sidan igen det med andra. Speciellt viktigt är det hur Lisbeth förlorar sina första förmyndare, och hennes senare relation med denne. Det är skildrat med en speciell närhet och värme som ger Lisbeth en välbehövlig mänsklig sida som tappades bort i den svenska versionen. Och mot slutet får hon ytterligare en sådan scen, fast mer sorgsen, som kanske är väldigt kort och koncis men ändå känsloladdad. Man lyckas nå ut till publiken och skapa igenkänning. På ett lyckat vis.

Det som irriterar mest, bortsett från dessa svaga scener som tyvärr förekommer lite för ofta, är absolut inte skådespelarna (som snarare gör ett kanonjobb) utan hur man blandar engelska med svenska. Och speciellt illa blir det inte när engelsmännen försöker sig på att prata svenska, det blir så fåordigt att det lätt sköts med bravur, utan när svenskarna ska bryta på engelska och helt bryta illusionen. Det hade räckt med att ha svenska statister, och helt låta pratet skötas på engelska, istället för att blanda in några svenska ord och meningar om vartannat och snarare skapa känslan av ett rockband på världsturné där sångaren försöker vara charmig genom att säga en mening på svenska och få hela publiken att jubla. För det är någonting som varken charmar eller imponerar, utan snarare förstör helhetsupplevelsen. Även om det är fint att känna igen sig i svenska miljöer lite till och från också.

Text: Fredrik Gertz

Läs även andra bloggares åsikter om The Girl with the Dragon Tattoo, Rooney Mara, David Fincher

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: David Fincher, Rooney Mara, The Girl with the Dragon Tattoo

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 443
  • Sida 444
  • Sida 445
  • Sida 446
  • Sida 447
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 504
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in